Susanne Sakel

Monday morning


Det var en underbar och solig måndagsmorgon, när jag beslutade mig att som omväxling inte förpesta luften med min ännu-ej-med-katalysator-utrustade bil, utan att använda mig av kollektivtrafiken idag. Visslande korsade jag gatan och hade tur: spårvagnen svängde just runt hörnet och kom punktligt att stanna framför mig. Jag klev uppför trapporna och såg mig omkring. Inte bara jag tycktes vara på gott humör, även hos mina medmänniskor tycktes jag mig kunna se en antydan till ett leende. Solens ljusa strålar lyste rakt genom fönstren och uppfyllde det inre på så sätt med ett morgonaktigt-gemytligt-gult ljus, liknande det i cornflakes- eller apelsinjuicereklamen.

Det tycktes inte finnas någon ledig sittplats, men det spelade ingen roll för mig, jag var i alla fall tvungen att parkera min bak på en obekväm kontorsstol resten av dagen. Jag tittade ur fönstret och var hänförd. Inget svärande redan på morgonen över idioten i mersan framför mig, inget igångrullande med en åtföljd inbromsning hela tiden, med kallt ignorerande åkte vi förbi den stinkande plåtlavinen utanför. Egentligen borde man utnyttja denna möjlighet oftare. Ändå kände jag mig orolig på något sätt, jag hade en sådan känsla som när man är på väg mot semestermålet och tvingar sig själv att tänka efter en gång till: har jag verkligen inte glömt något? För det mesta var det i alla fall för sent, man mindes den saknade rakapparaten eller badankan först på flygplanet. I värsta fall kom man ihåg den rinnande vattenkranen eller den inte avstängda spisplattan.

Så var det också den här gången. Strax innan jag kom på gåtans lösning såg jag hur en man i mörkblå, men en mössa i samma färg och en diskret nål på kavajen kom allt närmare mig. Hur kunde jag bara glömma det? Jag tittade på skylten ovanför dörren: 'Att tjuvåka är dyrt - glömskan kostar 60:- Mark.' Sextio Mark?! För så mycket pengar hade jag kunnat åka taxi fyra gånger! Och just nu hade jag inte ens en biljett, för att inte tala om en markerad biljett. Då återstod endast reträtten, innan man stängde vägen till dörren för mig. Med förstenat ansikte närmade jag mig dörren. När kom vi äntligen fram till nästa hållplats? Men så enkelt skulle det inte bli.

"God morgon, biljettkontroll."

Krampaktig tystnad från mitt håll, vilket förorsakade att min samtalspartner lyfte på huvudet, såg mig djupt i ögonen och upprepade sin begäran.

"Skulle jag kunna få se på biljetten?"

"Asmaja sknowitska kraslowski esnajok."

"Biljetten, tack. Your ticket, please"

"Maskvitjskaja njet?"

"Parlo italiano, hablo español, parlez-vous francais?" Tydligen hade jag stött på ett språkgeni.

"Moskova kreml?"

En andra, mera fetlagd man i blå sällade sig till oss.

"Har du bekymmer?"

"Tycks inte ha någon biljett. Vete gudarna, vad han pratar för rappakalja."

"Låt oss gå av här först och främst."

Det passade också mina planer, eftersom hållplatsen låg snett mittemot företaget, där jag jobbade. Där stod vi alltså i morgonsolen. Den kraftige vände sig mot mig:

"Har Ni en biljett, ticket?" Han grävde fram en gammal, markerad biljett och höll den framför näsan på mig.

"Njet catastropha, scusi."

"Han tycks inte ha någon biljett, jag sa ju det."

"Då måste vi väl skriva upp hans identitet. Har Ni något pass, identificationa?" Han visade mig sin kontrollantlegitimation - väldigt fult foto på den, förresten.

Jag ryckte på axlarna. "Fotografica njet sconowitsch.'"

"Det låter som ryska." anmärkte den smalare.

"Jaså? Nå, fråga honom på ryska efter biljetten då."

"Ähhh.... Gorbatjov? Moskva? Kreml?"

Jag var överlycklig. "Boris Jeltsin, nastrovje!" jublade jag. "Wladivostok ukraini-stschki smörebröd?"

"Ser du, en ryss. Fantastiskt, och vad nu?"

"Kanske har vi hittat en agent."

"Som i hemlighet spionerar på Tysklands spårvagnstidtabeller, ja? Prata inte strunt."

Det kunde jag bara hålla med om. En smygtitt på mitt armbandsur (kvalitetsmärke från Schweiz, alltså försiktigt!) talade om för mig att jag sedan fem minuter inte satt på min plats på kontoret. Jag började gå.

"Doswedanja, vodkalemon snastschenkow."

"Vänta lite." En hand tog tag i min skinnjacka och förhindrade mitt flyktförsök. "Vi måste ta honom till polisen."

Mitt hjärta slog några extraslag. Så behandlade man alltså ryska diplomater i detta vårt land, det var ju mycket intressant. Jag skulle genast beklaga mig hos ambassaden.

"Äsch, strunta i polisen, de får ju också bara besvär med honom. Vi låter honom gå, det leder i alla fall ingenstans."

Just när den andre öppnade munnen för att svara, bromsade en bil in bredvid oss. Fönstret vevades ner och jag kände igen min otrevliga arbetskamrat Lehnhardt.

"Herr Steinmann, har ni besvär med de där typerna? Kan jag hjälpa till?"

"Pardonski?" viskade jag bleknande, men förgäves. Jag blev genomskådad. De närmaste minuterna blev ganska obehagliga. Att bli av med mödosamt intjänade 60 Mark så snabbt klarade inte ens min fru, det säger allt.

Sen dess tar jag bilen när jag åker till jobbet på morgonen, retar mig på mina medtrafikanter och stockningarna och är lycklig. En katalysator har jag också skaffat sedan dess.

Susanne Sakel, 1997

Översättning från tyska: Bernhard Kauntz

Tillbaka till eller till

webmaster@werbeka.com