Susanne Sakel

Åt skogen med pedagogiken


     Det är dags. Dagen, som jag har fruktat så mycket, har kommit. Jag trodde aldrig att något sånt skulle hända mig. Nu måste jag fatta ett beslut.
     Jag står i ett av dessa överdimensionerade, fönsterlösa amerikanska leksaksvaruhus, som hotar en till livet med sina jättehöga hyllor, fulla av plastleksaker och framför mig stampar en fyraårig fot vildsint i golvet.
     "Alla har barbiedockor. Varför kan jag inte få någon?"
     Min blick glider från de ilsket glittrande ögonen bort över huvudet och in bland hyllorna, från vilka det glittrar och lyser emot mig i pink. Där sitter de alla och ler sitt döda leende med en strålande rad av jacketkronor, de himmelsblå ögonen stirrar livlösa och tomma förbi mig. Jag börjar svettas.
     "Varför inte någon av dessa söta babydockorna, titta, de kan till och med spotta och kissa!"
     "Men jag vill ha en bar-bie!!!"
     "Hur kan min dotter bara identifiera sig med denna välvuxna blondin, vore det inte pedagogiskt förkastligt att ge henne ett sådant fabelväsen till ideal? För, ärligt sagt, Barbie blir fyrtio om två år och är det då realistiskt att hon fortfarande ser ut som en tjugoåring? Därtill denna otroliga figur, det makalösa skinnet, det lockiga gyllene håret och benen, som aldrig tycks ta slut och som står emot samtliga blondinvitsar. Bara en man kan ha tänkt ut det här. Barbie ser ut som ett mönstergillt sexobjekt, jag slår vad om - ifall hon genom något slags barbietrolleri skulle stå livs levande bredvid mig - att det skulle rinna saliv ur mungiporna på samtliga karlar i detta köpcentrum och lämna ett smetigt spår på korkmattegolvet. Den enda leken som jag kan komma på i samband med det, är hur Ken girigt rullar över henne och hon saligt ler mot honom. Sannerligen, även den ene eller andre Ken går att hitta här, visserligen lite undangömd, för Barbie är självständig och klarar sig även utan män i sin lilla värld. Överhuvudtaget tycks hon vara helt nöjd med sig själv, men vem kan förvånas över det, med tanke på denna otroliga villa, hennes swimming-pool, hästar, limousiner, lyxbåtar och för att inte glömma, hennes omfångsrika, designade garderob. Fast helst visar hon sig väl i slimmade byxor eller i baddräkt, den slampan, men vid behov finns det en hel rad paljettförsedda aftonklänningar för festliga tillfällen. Jag undrar vilka dessa tillfällen må vara, ty tydligen tycks Barbie inte har något regelbundet arbete, fastän hon här och var kan nedlåta sig till ett hederligt lärar- eller veterinärjobb. Men med detta kan man ju inte finansiera någon lyxbåt. Förmodligen har hon charmat någon gammal rik gubbe och väntar på hans frånfälle. Om hon inte redan har planerat det i detalj. Eller så tjänar hon sina pengar som modell eller på gatan. Det skulle nog likna henne. Fast jag hittar för all del inga ledtrådar såsom heta underkläder, lackstövlar, piskor eller liknande. Och detta falska leende. Med det fejkar hon säkert alltid en orgasm. Men sen, på det området har hon nog inga problem. Hon har överhuvudtaget inga problem, för hon kan få vilken karl som helst, hon vet inte om några sociala konflikter, jag har hittills aldrig sett någon arbetslöshets-, drogberoende- eller självmordsbarbie; hon svärmar uteslutande omkring i societeten, samlar statussymboler såsom vi samlar pantburkar och känner inte till några graviditetsbristningar. Men stopp! Min blick fastnar på en barbieminiatyrutgåva med blont, lockigt hår. Se där, en liten utomäktenskaplig bastard! Jag börjar rysa. Det är alltså grunden som man erbjuder våra barn att tillsammans leka på i barnkammaren. Omärkligt flyttar jag lite närmare den lilla plastkroppen. Inget tvivel, det ser ut som om den lilla vore Kens dotter, där finns entydiga överensstämmelser i munpartiet. Visserligen finns där också alternativet med en lite mörkare typ i badbyxor, men honom har detta odjur förmodligen bara lekt med emellanåt. Troligtvis har hon varit tillsammans med Ken i sin röda Mustang på kvällen vid solnedgångsdags och ingen av dem hade något gummi med. Fast - där, i en glasvitrin upptäcker jag med förskräckelse en Ken med örhänge. Han är väl ändå inte... i mitt stilla sinne ser jag den bredaxlade Adonis vicka på sina gummiliknande höfter och hör hans röst tjuta en oktav högre. Bisex-Ken och Nymfomanbarbie, härligt!
     "Mam-ma!!!"
     Den lilla foten stampar fortfarande och med sånt eftertryck, att jag förstår att vi styr rakt mot en mellanstor katastrof, om jag inte kommer fram till ett beslut meddetsamma. Och dessutom till det rätta.
     Varför ställs jag inför detta dilemma redan nu, varje normal fyraårig flicka leker med legoklossar, målar tapeten därhemma eller tittar i timtal på videokassetten med Lady och Lufsen. Håller jag på att lägga grunden till ett evigt gräl om långt hår, förmedlar jag en smaklös, amerikansk världsåskådning, som förespeglar livet som en rosaröd yta med felaktiga värderingar? Kommer mitt barn senare att insjukna ohjälpligt i bulimi och falla offer för konsumationstvång?
     Dumheter, intalar jag mig själv. Vad ska ett litet barn göra med denna docka, annat än.... Ett behagligt, harmoniskt lugn strömmar genom min kropp och Barbie halkar elegant ner i kundvagnen.
     Vad ska ett litet barn göra med denna docka, annat än att pröva om man kan vrida lederna i hundraåttio grader, att klippa av detta underbart vackra hår, lemlästa, massakrera, skalpera, frysa ner, hacka sönder och kasta bort. Nöjda glider vi fram mot kassan.

Susanne Sakel, 1997

Översättning från tyskan: Bernhard Kauntz

Tillbaka till eller till

webmaster@werbeka.com