Thomas Kaminski

Första gången


Jag har läst mycket. Som barn om vilda Västern, om äventyr och hjältesagor som tonåring. Om varutullar, filosofi och historia som yngling. Om livet och människors samliv under mina vuxna år. Något, som jag knappt har läst något alls om, är kärleken. En karl läser inte om sånt, det ska upplevas. Så tänkte jag i alla fall. Med huvudet förstås.

Men under de senaste månaderna har det hänt mycket och jag har obeskrivligt svårt att uttrycka allt det i ord. Ändå är jag annars inte så klumpig att hantera ord, tvärtom. Annars brukar orden komma liksom av sig själva, utan krav, utan eftertanke. (Den kommer oftast först senare, när även den som sa det börjar förstå det pinsamma i det sagda.) Ord är en del av mig, har alltid varit det. De är en del av den, som jag nu råkar vara. Så tänkte jag. Men det har hänt mycket sedan dess.

Under tiden läser jag igen, fastän - det beror väl på åldern - tiden blir allt knappare. Och jag läser om kärleken. Just för att tiden blir knapp. Och för att jag äntligen vill förstå. Och för att jag är rädd för den allomfattande hjälplösheten, i vilken jag oavbrutet rör mig sedan flera månader tillbaka.

Egentligen skulle det här bli ett kärleksbrev. Men orden som handlar om skönhet, beundran och komplimanger har övergivit mig totalt. Och ju mer jag läser, desto mer förvirrad tycks jag bli.

I mitt huvud görs honung. Bina surrar från kaka till kaka, men orden förvägras tillträde till det söta klistret.

Istället utbreder sig en sorgsenhet inom mig, som är så välkänd att den till och med lyssnar till mitt namn. Och långsamt, mycket långsamt börjar jag förstå. Så mycket har skrivits, så lite har blivit sagt. Och medan mina tårar (för första gången sen oräkneliga år) äntligen har hittat ett hem, har jag ingenting att säga dig, ingenting att visa dig än min obeskrivliga sorgsenhet.

Och medan min helt genomblöta Peter-Pan-dräkt hänger som en våt trasa kring mitt skinn, känner jag hur den samlade längtan av gångna årtionden förenas i en enda salta svallvåg. De sötklibbiga kakorna bland mina grå celler finner sig i sitt hopplösa öde och ett för länge sedan glömt hjärta ger sig till känna.

Totalt hjälplös, oförmögen och ovillig till att hejda det, lämnar jag mig ut till det. Första gången sen länge glömda årtionden. Första gången i detta liv. Jag har kommit nära mig själv igen. Och smärtan över de bortkastade åren, uppfyllelsen av min helt oförskämt orealistiska längtan vet inga gränser, inga bojor, ingen bur. Jag är här igen!

Och jag tycker inte synd om mig, inte längre. För tillsammans med tårarna går kylan - ut ur mitt hjärta, ur min mage, ur min själ. Och medan jag djupt i mina lungor andas in den fräscha doften av ett vårligt paradis, vågar jag de första, försiktiga försöken, att känna mig själv igen. Och jag känner mig värd att älskas.

Det har hänt mycket, sen Du var här. Inget är som det har varit förr, ingenting. Jag förstår helt och hållet, inga gåtor, inga frågor, ingen osäkerhet. Det som är kvar är hjälplösheten - utlämnad åt Din kärlek.

För första gången i mitt liv. Så hjälplös, så lycklig.

Skrivet utan att ha tagit hjälp av huvudet - för första gången.

Thomas Kaminski, 1998

Översättning från tyska: Bernhard Kauntz
Tillbaka till eller till

webmaster@werbeka.com