När man åker genom stadsdelen Laken väntar man sig kanske att se det kungliga residenset eller kungarnas begravningskyrka - men plötsligt åker man förbi ett högt, rött torn, som inte alls ser belgiskt ut. Några meter senare står på andra sidan gatan ett hus som liknar en pagod; man skulle kunna tro att man hade hamnat i en tidsmaskin eller genom ett så kallat "maskhål" hade förflyttats till Fjärran Östern. Nå, riktigt så utopiskt är det inte, men där ligger Bryssels Fjärran Östern-museum, som passande nog har installerats i dessa byggnader. Hur byggnaderna hamnade här är en annan historia. Det var Kung Leopold II som hade gett uppdraget att upprätta dessa byggnader. Han hade fått idén år 1900 på världsutställningen i Paris. Där, i "Tour de Monde" fanns nämligen byggnader från hela världen.

En sådan "Tour" ville han realisera även i sin huvudstad - men i praktiken var det förutom de två nämnda byggnaderna endast Neptunusfontänen från Bologna, som verkligen byggdes. Fast den hör naturligtvis inte till museet. Tornet byggdes alltså i Laken med ornamenteringen från Yokohama, som Leopold hade köpt i Paris. Den franske arkitekten Alexandre Marcel var ansvarig för projektet. Tornet invigdes år 1905. Den kinesiska delen av museet färdigställdes 1910 och allt överlämnades till staten, där de "Kungliga Museerna för konst och historia" nu förvaltar komplexet. Den kinesiska paviljongen fick en utanpåförklädnad från Shanghai.

När man löser biljetterna i den tillhörande trädgården, leds man först vidare till det japanska tornet. Man går genom en tunnel under gatan, där det hänger diverse information om tidigare världsutställningar. På andra sidan gatan kommer man först till en entrépaviljong, som är från Tokyo och som också har visats på världsutställningen 1900.

	Redan snickerierna på utsidan ser rätt så främmande ut, men när man sedan kommer till första trappan mot tornet är intrycket helt enkelt överväldigande.
	Det är inte bara vyn rakt fram, utan det är framför allt glasfönstren vid sidorna, som fascinerar besökaren. Jag är inte säker på att jag gillar det, men det fascinerar, som sagt.

Naturligtvis är det bara det ovana sättet i utförandet av bilderna, liksom det främmande innehållet, som man måste vänja sig vid - troligtvis har japanerna samma känsla, när det till exempel gäller våra mosaiker. Här kommer några exempel på glasfönster.

I tornet kan man bara komma en våning upp, hoppet om en vacker utsikt grusas alltså rätt snabbt. I tornets inre, liksom i entrépaviljongen visas det beställningsporslin, som huvudsakligen tillverkades för europeiska samlare mellan 1600 och 1750. Först i mitten på 1800-talet öppnade Japan sina gränser västerut - sedan blev det lättare att importera varor därifrån.

Detta ledde under århundradets andra hälft till en veritabel hausse i Europa, eftersom varor från Fjärran Östern plötsligt var mycket trendiga. Ytterligare utställningsobjekt (mer än tolvtusen) visas sedan 2006 i den kinesiska paviljongens förvaltningsbyggnad.
	Den (på bilden till vänster) ligger bakom paviljongen och kan inte ses från gatan. Framför paviljongen står det däremot något slags kinesiskt lusthus (på bilden till höger).

Går man in in paviljongen, väntar nästa överraskning. Bortser man från ornamentiken, skulle detta lika gärna kunna vara en sal i ett europeiskt slott. Här visas framför allt föremål, som var bestämda för den europeiska marknaden under 1600- och 1700-talet och som har förts till oss via de olika östindiska handelssällskap som fanns. Tyvärr fattas all sorts information eller skriftlig dokumentation - besökaren är därför enbart hänvisad till de små brickorna, som (i bästa fall) står vid de enskilda exponaten.

De små kartongbitarna med förklaringar förutsätter dessutom att man kan flamländska eller franska - det tredje officiella språket i Belgien, tyska (ja, det är ett faktum), bortser man ifrån. Ändå är besöket en upplevelse, som man borde unna sig. Fyra Euro för båda byggnaderna är inte hela världen, även utan information - och ögat belönas rikligt bara genom omgivningarna.

Jag är tyvärr ingen kännare av porslin - det går alltför lätt sönder för min smak - men eftersom det har tillhört de kungliga samlingarna, antar jag att det visas en smärre förmögenhet i dessa lokaler. Här finns även tallrikar, som har levererats på beställning och som visar ett påmålat stadsvapen ("Meggelen" och "Loven" minns jag), eller som har försetts med mer eller mindre visa sentenser på västerländska språk.

Men det är inte bara tallrikar och vaser, som finns att se här. Det finns även olika djurfigurer i fjärran östern-stil, fast återigen saknar jag tillräckligt med kulturell bakgrund, för att kunna bestämma arten. Är det drakar? Hundar?
	Eller visar de kanske något helt annat? För att inte tala om en eventuell symbolism, med vilken figurerna kan vara försedda, respektive själva ska förmedla.

Slutligen borde man inte bara låta blicken glida runt i paviljongens inre - även en titt utanför kan absolut vara rekommendabelt. Pelarnas utsmyckning och ornamenten kring förnstren är tillräckligt internationella, för att tilltala till och med mig. (På vänstra bilden står för övrigt Neptunusfontänen, som jag talade om i början.) © Bernhard Kauntz, Wolvertem 2009