Grottan i Han


Han vid Lesse ligger i Ardennerna, i sydöstra Belgien. Lesse är ett litet tillflöde till Maas. Här finns det ett femton kilometer långt grottsystem, som floden har grävt ur kalkberget under loppet av årtusenden. För att komma till grottan åker man de fyra kilometrarna från byn med en urgammal spårvagn - bara det är en smärre upplevlese.
På sommarn är det tillrådligt att ta med sig något att dra på sig, eftersom temperaturen i det inre av grottan är bara omkring tretton grader. Å andra sidan förblir temperaturen mer eller mindre konstant över året, så att man kan värma sig därinne på vintrarna.
Det är också tillrådligt att inte komma i söndagskostymen, liksom att ha lite fastare skodon på fötterna. Delvis är vägen nämligen en aning blöt och det är oundvikligt att den nedersta delen av kläderna blir nerstänkt.
Lesse försvinner vid den så kallade Gouffre (=avgrund) del Belvaux, för att rinna vidare i ungefär två kilometer under jord, innan den kommer ut i dagsljus igen.
Vi går dock in i grottsystemet vid Trou (=hål) au Salpetre, men det är inte så illa som det låter. Sedan leder väl uthuggna trappor över branta delar och fastän det totalt är mer än fyrahundra, är vägen inte mödosam, för att det mestadels går neråt. I sin helhet är det knappa tre kilometer att vandra, men den guidade turen tar mer än en timme - det är alltså ingen fysisk prestation att delta. I Salle du Dôme hade man förr i tiden ett café - idag visas det ett ljusspel med passande musik.
Det dröjer inte länge, innan man kommer till de första droppstenarna. Droppstenar bildas genom att regnvattnet, som sipprar genom kalkstenen, löser upp lite kalk på vägen och för den med sig. När vattnet kommer till en hålighet bildas det droppar som ramlar ner på marken. Lite kalk stannar dock kvar vid taket och bildar med tiden stalaktiter, som växer uppifrån och ner. Men även den fallande droppen innehåller fortfarande lite kalk, som fastnar på marken och bildar en stalagmit. Allt detta går naturligtvis mycket långsamt - i grottan i Han är den genomsnittliga tillväxttakten några centimeter per århundrade.
Desto hemskare är förklaringen av vår guide, varför somliga droppstenar slutar så abrupt. "Det är turister, som bryter av en stalaktit för att ta med den som minne."
Tänk nu: naturen behöver tusentals, ibland hundratusentals år för att bilda en sådan droppsten ...
... och sedan kommer någon idiot och förstör den - och för alla som kommer efteråt förstör han naturligtvis också.
Den äldsta droppstenen i denna grotta är förresten 500.000 Jahre alt, alltså en halv million! Grottans övriga historia är inte fullt så gammal, men alla gånger aktningsvärd. Redan för fyratusen år sedan hade grottan inneboende, visserligen bara i dess yttre delar, för i det mörka inre var människorna alltför rädda. Från denna tid har man hittat redskap gjorda av flinta och djurben, liksom några fragment av kärl. Nästa betydande period, då grottan var bostad, kom mellan 1200 och 700 f. Kr.
Under denna period upplevde området en blomstringstid och var under den yngre bronsåldern en av de viktigare orterna i Västeuropa. Vapen och redskap i brons, smycken och mängder av lerkärl har grävts ut från denna tid - det mesta av det från Lesses botten. Från 400 f. Kr. till Kristi födelse fanns det en tredje befolkning, som bredde ut sig i grottorna. Men även efteråt, från den galloromanska tiden, har man hittat bruksföremål, mynt och graverat glas. Även om grottan inte var bebodd under senare tid, var den dock en tillflyktsort vid fara, hela vägen genom medeltiden och fram till 1700-talet.
Fynd från grottan visas i grottmuseet i byn Han. Tyvärr var det redan stängt, när vi kom dit under vårt besök.
Naturligtvis bidrar färgerna och belysningens placering starkt till effekterna i grottan. Men även utan färger vore varje stenformation en sensation. Det är otroligt, vilka konstverk det kan uppstå här. Även formernas mångfald är förvånande.
Vår guide förklarar att en del av gångarna i de nedre skikten blir översvämmade och varnar oss under en passage för att "inte hålla sig på den rätta vägen", ty där fanns leran från den senaste översvämningen. Då vore det mycket möjligt att skon skulle fastna.
Hon förklarar att man före 1964 måste gå ner på en ännu djupare nivå, som dock översvämmades regelbundet och att man därför inte alltid kunde genomföra besöksturerna. Men sen hittade man en högre gång, så att man nu kan besöka grottan mer eller mindre året om.
Fast grottan är fortfarande inte fullständigt utforskad. Den förste, av vilken vi vet att han gick en längre bit in i grottan var abboten de Fellner år 1771.
1817 genomkorsades grottsystemet för första gången, men sen dröjde det till 1800-talets andra hälft, innan den stora rusningen till grottan började. Med hjälp av facklor försökte man att hitta fler och fler håligheter - och man förstörde samtidigt en hel del, eftersom facklornas rök fastnade på de fuktiga väggarna och färgade dem svarta.
Fast även idag sker en svartfärgning, även om allting sedan länge är belyst med elektricitet. Men det finns alltid nyfikna turister, som måste "känna på" dropstenarna - och när tillräckligt många händer har tafsat på stenen blir den också svart.
Ännu idag är en även liten bit av Lesses lopp outforskat - utforskningen kostade förresten två dödsoffer i mitten av förra århundradet.
I Styx sal ser vi Lesse för första gången rinna underjordiskt, men den försvinner ganska raskt igen i ett nytt svalg. Vi går ännu en bit längre, till Salle du Dôme - förresten den enda delen av vandringen, där vi måste gå uppför trapporna - för att sätta oss på träbänkarna och lyssna på den enorma klangen av den välavstämda musiken. Sen blir det helt mörkt.
Under det följande ljusspelet belyses bara enstaka formationer omväxlande under några ögonblick, vilket blir till ett storartat skådespel.
Efteråt är det inte alls långt därifrån, innan vi ser dagsljuset i fjärran. Men det kommer en sista överraskning, ty knappt före utgången avfyras det ett "kanonskott", för att demonstrera genljudandet i grottan. Och fastän man har blivit varnad, skräms man ordentligt av det.
Strax därefter går vi över en bro och sen är vi - tillsammans med Lesse - åter ute i det fria.

Bernhard Kauntz, Wolvertem 2009

Tillbaka till eller till av


13.7.2009 by webmaster@werbeka.com