Om man ser det så, vad är då den större prestationen? Jag kan inte bestämma mig ... På en vanlig, lite regnig torsdageftermiddag i augusti är det fortfarande gott om lediga platser på parkeringen, även om det står många bilar här. Förmodligen räcker dock parkeringsutrymmet inte till vid sommar- och vintersolstånden. Då kan man ju också se den astronomiska delen av anläggningen. Mystiken vid dessa tillfällen bidrar väl också. På bilden till höger ser man i bakgrunden även några gravhögar, vilka det finns många av i omgivningarna av Stonehenge.

Från parkeringsplatsen går det till servicecentret, där det finns biljetter att köpa, audioapparater att låna och en suvernirbutik att titta på. Sen går det genom en tunnel - under A344 - där väggmålerier visar, hur man tänker sig att stenarna restes, respektive hur anläggningen kan ha sett ut, när den var klar. Åter vid ytan går det till ett slags bro, som leder över jordvallen och diket - två av de tidigaste kännetecknen för denna plats. Båda dateras till ungefär 3000 f. Kr. Strax utanför cirkeln som de ursprungliga stenstoderna har bildat, ligger en annan cirkel med 56 hål, de så kallade Aubrey-hålen.

Det finns två sorters stenar i Stonhenge - dels de stora sarsenstenarna, som väger uppemot fyrtio ton, dels de mindre blåstenarna, vilkas största har en vikt av cirka fem ton. Dessa står i helgedomens inre. De förra måste troligtvis ha transporterats minst trettio kilometer. Man tror att tvåhundra männskior kan ha klarat att frakta dem med hjälp av släden och rullar. Det ska då ha tagit tolv dagar per sten. Blåstenarna väger visserligen bra mycket mindre, men för att hämta dem måste man tillryggalägga tvåhundrafyrtio kilometer.

Genom att studera deras sammansättning har man kunnat visa att de härstammar från Presli-bergen i Wales. Förmodligen transporterades de den största delen av sträckan över vatten, nämligen över Bristolkanalen, som sträcker sig mellan Wales och Cornwall. De vertikala bärstenarna har på översta delen en tapp, som passade i de urholkade groparna i de horizontella stenarna på topp. De senare har dessutom en nut-och-fjäder förbindelse sinsemellan. På bilden till höger ser man tydligt en tapp på andra stenen från vänster.

Stenarna i mitten av templet har bearbetats bättre, så att de har nästan formar jämna rektangler. De fem ursprungliga triliterna (två bärstenar med en taksten) i mitten hade ställts upp i en hästskos form. Även de mindre blåstenarna stod i geometriska mönster. Men dessa stenar har flyttas ett flertal gånger under tidens gång, så att man bara kan gissa hur de stod från början. Tyvärr får man idag inte beträda den inre delen.

Därför är det svårt att i bild presentera formationerna inom cirkeln. Detta förbud får vi till en del tacka alla dessa "konstnärer" genom tiderna, som trodde att de måste göra ett femtusen år gammalt monument vackrare, genom bland annat sina initialer. Detta skedde med hjälp av färgsprayer eller till och med med hammare och mejsel!!! De olika graffitin har visserligen skrubbats bort, men på denna nyskrapade yta har en gul lav brett ut sig (bilden till höger). Stenarna i Stonehenge är förresten bevuxna med en hel del lavar, som inte alls är typiska för området.

Den bäst bibehållna sektionen består av fyra bär- och tre takstenar (bilden till höger) på templets nordöstra sida. Det finns ytterligare stenar inom anläggningen av Stonehenge, som är värda att nämnas. Där finns till exempel offerstenen, som har fått sitt namn helt oförskyllt. Det är en fallen bärsten, som är översållad med gropar. Regnvattnet står kvar i dessa, reagerar med järnet i stenen och blir rött. Detta har naturligtvis inspirerat fantasin ... Offerstenen befinner sig vid gamla "huvudingången" till monumentet.

Vid huvudingången mynnar också den så kallade Avenyn, som i en båge sträcker sig ända bort till stranden av floden Avon. Idag är den för ögat osynlig, där den ligger bland de omgivande åkrarna. Det fanns också fyra stationsstenar (två kan man se ännu idag), som bildade en exakt rektangel, vars mittpunkt överensstämde lika exakt med mittpunkten av hela helgedomen. Kanske användes de till beräkningar? Man hade ju inte precis några datorer eller fickräknare till hands. Slutligen finns det där den så kallade "häl-stenen", som liksom offerstenen står vid kanten av Avenyn. Namnet häl härleder sig från en skröna, nämligen att djävulen ska ha kastat stenen efter någon och träffat denne på hälen. Avenyns sista del, vid ingången till Stonehenge, ligger för övrigt exakt i rät linje med anläggningens huvudaxel. Detta gör att midsommarmorgonens första solstrålar skiner via processionsgatan rakt in i templet. Sex månader senare går solen ner på motsatta sidan. När mitt-triliten fortfarande stod, försvann solen då i öppningen av denna.

Avslutningsvis några kuriosa från modern tid: år 1915 såldes Stonehenge på auktion. En viss Cecil Chubb köpte det för 6600 engelska pund, men donerade snart efteråt byggnadsverket till landets befolkning. Fastän anläggningen redan 1901 under kort tid var inhägnad, var det senare åter möjligt att beträda själva stencirkeln. Det kunde man göra till 1978 - men sen hade antalet besökare vuxit så mycket, att man åter måste införa inskränkningar. Idag har Stonrhenge creka 850000 besökare om året.