Man vet inte exakt när Uppsala domkyrka började byggas, utan man måste förlita sig till kringliggande uppgifter. Så vet man till exempel, att man ville flytta kyrkan från dagens Gamla Uppsala till Östra Aros, som det då hette. Till det behövde man påvens tillstånd, som man fick 1258. Femton år senare överfördes benresterna av Erik den helige från den gamla domkyrkan. Det nya kyrkobygget borde då ha kommit så långt, att man kunde förvara dessa på ett värdigt sätt. Men detta är allt, som man kan sluta sig till. Man känner inte heller uppdragsgivaren eller byggmästaren. Först 1287 kontakterades en fransk byggmästare i Paris, Estienne de Bonneuil, som åtog sig att "faire l'eglise de Upsal". Man vet inte vad, eller hur mycket han var ansvarig för, men man kan förutsätta att man hade kommit i en återvändsgränd, när man - mitt i bygget - måste hämta en ny byggmästare utomlands. Ytterst intressant är att man 1290 byggde en träkyrka inuti den nya kyrkan, för att kunna hålla gudstjänst.

Förmodligen stod denna i mittskeppet och kunde sedan användas till hjälp vid valvslagning och övriga arbeten. Men det innebär nog också att bygget inte hade skridit framåt med storsteg precis ... 1298 samlade man in pengar för att kunna färdigställa det största korkapellet, som vigdes åt Jungfru Maria. När Kung Magnus Eriksson år 1331 meddelade i ett brev, att domkyrkan nu snart var färdig, var han ute i god tid. Inte förrän 1340 kan koret och tvärhuset ha stått färdiga, själva kyrkan invigdes inte förrän hundra år senare, år 1435. En bra fråga är, varför västportalen ska höra till de äldsta delarna av kyrkan, när den leder in till långhuset, som ännu på 1420-talet inte var färdigställt. Visserligen fick även västportalen sin nuvarande form först mot slutet - relieferna i tympanon (Mariae bebådelse och Kristi gisslande) bär 1431 som årtal - men 140 år för en portal, som i bästa fall leder till en tillfällig träkyrka, syns ändå vara en förskräcklig lång tid. Det måste ha funnits viktigare delar att bygga först.

När kyrkan väl var färdig, var det inte någon församlingskyrka, utan tjänade framför allt till domkapitlets förehavanden. De var bara 19 stycken, som hade sina stolar i högkoret - och där begravdes de också. Till den rutinmässiga kyrkotjänstgöringen fanns det vikarier, som i sin tur hade vikarier, och lösa präster och vuxna korgossar, som kunde sköta de dagliga sysslorna. Domkapitlet jäste på sina sammanträden, avbrutna av utstuderade luncher och avslutade med överdådiga middagar, betalade av bönderna i Uppland och Norrland. Å andra sidan skulle vi ha gått miste om enormt mycket av kulturen från denna tid, hade inte adel och prästerskap haft medlen och viljan att satsa på kulturens utveckling. Ett praktexempel för vad som hände, är ju, när den kulturlöse Gustav I Eriksson (tillnamnet Wasa fick ätten ju först på 1600-talet) kom till makten. Han lät i alla fall kröna sig här, år 1528, och så småningom lät han kyrkan även bli sin begravningsplats. Självklart att han valde det finaste kapellet, det som hade varit helgat åt Jungfru Maria.

Kyrkan är treskeppig, men har ett stort antal kapell utanför sidoskeppen och högkoret, som vart och ett är avskiljt genom stenmurar mot de omliggande. Sidoskeppen har ingen avslutning, utan bildar en omgång runt koret.

Holländaren Willem Boy förfärdigade tumban av Gustav Wasa, som har drottningarna Margareta Eriksdotter Leijonhufvud på sin vänstra och Katarina av Sachsen-Lauenburg på sin högra sida. Sarkofagen står mitt i kapellet, som på väggarna har ett utdrag av texten från Gustav Wasas avskedstal till ständerna, år 1560, där han säger: "Wäl må jag förlikna mig wid David, hwilken Gud från en herde gjorde till Konung öfwer sitt folk." Resten av väggarna är täckta med målningar med viktiga händelser ur hans liv. Ordet sarkofag härstammar för övrigt från grekiskan, som betyder "köttätande". Det handlade ursprungligen om Alumen schisti, enligt Carl von Linnés klassificering, ett slags alunskiffer, som lät kroppar multna inom fyrtio dagar. Oftast bestod dock bara den inre beklädnaden av kistan av detta ämne. Stenen bröts bland annat i Assos, en antik stad i Troas, området sydöst om Troja, i dagens västliga Turkiet.

 

Gustav Wasa är dock inte den enda kungligheten, som är begravd här. I det som förr var sakristian, finns nu gravmonument för hans son Johan III och dennes polska hustru Katarina Jagellonica. Den senare tumban tillverkades också av Willem Boy. Eftersom brodern Erik XIV inte gillade äktenskapet, höll han de båda fångna på slottet i Gripsholm, där Katarina födde barnen Isabella och Sigismund.

Resten av sidokapellen såldes som gravrum för adeln, om vilket ett flertal vapen påminner. Somliga av dessa gravrum har med tiden fått andra vilogäster. Så hittar vi till exempel en minnesvård för Carl von Linné, som hans vänner och elever har stått för. Även Emanuel Swedenborg hör till de på så sätt ihågkomna. Sturekapellet (till höger) fungerar idag som ett kapell för mindre gudstjänster och gemensamma andakter.

Flygelaltaret från 1520-talet kommer från Skånela kyrka. Även andra kapell har fått nya funktioner - idag finns det såväl minneskapell, andaktsrum och samtalsrum. Finstakapellet har sitt namn efter domare Birger Persson från Finsta. Han och hans hustru Ingeborg Bengtsdotter gravsattes här under tidigt 1300-tal. De var föräldrar till den Heliga Birgitta, Sveriges enda helgon. Sedan 1990 förvaras en relikvie av henne i detta kapell. Birgitta Birgersdotter föddes cirka 1303. Hon giftes mot sin vilja bort i trettonårsåldern med Ulf Gudmarsson och födde honom med tiden åtta barn. Hon påverkade också sin make i religiöst avseende. De båda vallfärdade till Nidaros och till Santiago de Compostela. Birgitta hade flera visioner av både värdslig och religiös natur. Så förutsäger hon att påven (som satt i exil i Avignon) och kejsaren skulle mötas i Rom. Detta var något som tycktes vara omöjligt och folk skrattade åt henne. Men den 21:a oktober 1368 möttes Urban V och Karl IV av Habsburg i Rom - och hennes uppenbarelse uppfylldes.

Hon bosatte sig i Italien och genomförde flera vallfärder. Hon skrev en ordensregel för ett Birgittinkloster i Vadstena, som godkändes, dock med åtskilliga förändringar, av Urban V. 1373 dog Birgitta i Rom. Hennes barn, Katarina och Birger, förde hem kvarlevorna och hon begravdes i Vadstena. Bonifatius IX helgonförklarade Birgitta 1391.
Även relikvierna efter Erik den helige förvaras i detta rum.

På 1600-talet blev kyrkan till slut en församlingskyrka. 1572 härjade en brand, och 1702 vid den stora stadsbranden, som även drabbade kyrkan, förstördes ännu mycket mera. Den nya predikstolen - Sveriges största - ritades sedan av Nikodemus Tessin d.y. och skulpterades av Burchart Precht. Tessin var överhuvudtaget involverad i återbyggnaden av kyrkan och Carl Hårleman färdigställde verket.

Med undantag för ärkebiskopen Nathan Söderblom år 1931, slutade Uppsala domkyrka vara begravningskyrka redan år 1793. Kyrkan moderniserades 1886-93 av Helgo Zettervall, och Agi Lindegren stod för dekormålningarna på väggarna. Kritiken var dock förintande - man ville återställa kyrkan som den hade sett ut tidigare. Man skulle bygga om utsidan, måla över dekoren och byta glasfönstren. Men innan man 1971 hade kommit till definitiva beslut, hade tidsandan svängt - man skulle behålla allt såsom det var, och endast restaurera det som fanns. Korset vid högaltaret kom till vid den senaste restaureringen. Verket av silver och kristall har skapats av Bertil Berggren-Askenström. De flesta gudstjänsterna hålls dock idag vid centralaltaret, som står i korset mellan långhuset och tvärskeppet. Copyright Bernhard Kauntz, Wolvertem 2009