Hallstatt - Saltstället


Namnet Hallstatt har inte kommit till på en höft. Hall är ett urgammalt ord för salt och Hallstatt betyder helt enkelt Saltstället. Samma ursprung hittar vi också i ortnamn som Bad Hall eller Hallein. Men hur kom saltet till Hallstatt?

Om Du redan har varit i Hallstatt och har sett den lilla staden, som smyger in sig mellan sjön och det branta berghanget, där ändå några trotsiga hus håller ställning, så har Du nog lika svårt som jag för att föreställa Dig följande: för 100 miljoner år sedan, på dinosauriernas tid, befann sig här ett grunt hav. Vattenavdunstningen lämnade kvar enorma mängder salt, som senare, när Alperna bildades, blandades med sten och sköts i höjden.

De första spåren av bebyggelse är redan mer än 7000 år gamla. Det är länge innan Egyptens pyramider byggdes eller sumererna använde de första skrivtecknen, som är kända för oss. För 4000 år sedan, alltså lika länge före Kristi födelse, som vi idag befinner oss efter den, skedde den första saltutvinningen. Troligtvis fanns det tillräckligt kristallint salt inom området, som man utan större svårigheter kunde bryta av eller kanske till och med helt enkelt samla in.

Det dröjde några hundra år till, cirka till 1300 f.Kr., innan man började utvinna salt med gruvdrift. Men sen gick utvecklingen fort. Saltförekomsten medförde storskalig "internationell" handel och ledde till saltmännens rikedom. Under tiden 800 - 400 f.Kr. blomstrade Hallstatt för fullt. Denna epok har till och med blivit odödlig i mänsklighetens historia, eftersom den har getts namnet Hallstattkulturen.

Bland gravfynden från denna tid finns det bärnsten från nordsjökusten, glas från Italien och till och med elfenben från Afrika. Detta hände alltså ungefär samtidigt, som de första grekiska stadsstaterna - och därmed vaggan till vår västliga kultur - växte fram och skrev historia.

Mannen, som vi får tacka för många av dessa kunskaper, heter Johann Georg Ramsauer. År 1846 talade man om för denne saltmyndighetens förman att man hade gjort antika fynd. Han övertog då ledningen över utgrävningarna. Han lät göra teckningar av fyndens läge och har därmed gjort vetenskapen och eftervärlden en stor tjänst. Han var visserligen ändå bara en lekman, ty han tyckte inte att rostiga järnföremål hade något värde. Dessa kastades, liksom sönderslagna bitar av lergods. Vad skulle man med dem till, när man ändå hittade hela kärl? Benkotorna hade man heller ingen användning för, de grävdes ner igen eller brändes. Isidor Engl var Raumsauers assistent, som senare övertog arbetet efter honom. Han blev även den förste intendenten av Hallstatts Museiförening.

På Ramsauers och Engls tid hade tekniken för saltbrytningen naturligtvis redan utvecklats. Redan på senare medeltiden hade man kommit på att fylla vatten i berget, så att saltet kunde lösa sig ur stenarna. Saltlaken, som man fick fram på det sättet, kunde sen dunstas av och det rena saltet blev kvar. Redan 1595 började man med bygget av en saltlakeledning till Ebensee, som ligger 40 km längre bort. Den togs i bruk 1607 och är den äldsta "pipeline", som ännu används idag.


Bernhard Kauntz, Västerås 2003

Tillbaka till eller till av
last update: 19.9.2003 by webmaster@werbeka.com