Toa & sånt
Museum för historiska sanitetsobjekt



Sannerligen, ett sådant museum finns. Om även Du, kära läsare, ler lite åt detta, så är Du helt säkert inte ensam om det. Men medge samtidigt: idén är så annorlunda, att man helt enkelt måste gå dit för att titta. Jag kände mig i alla fall tvungen att göra det.

Sedan 2008 hittar man museet inte längre på Traungasse 4, utan det har flyttats till K-Hof, Kammerhofgasse 8. Detta k-märkta hus byggdes om året innan, för att motsvara kraven som man kan ställa på ett modernt museum. Sedan 1942 finns där även Gmundens stadsmuseum.

Men om man har vanliga vita tvättfat och toalettstolar i sinnet, så utlovar jag en överraskning. Det visas nämligen otroliga utställningsobjekt. Jag hade ingen aning om att man kunde förrätta sina behov i en så utsökt elegant omgivning. Så ägde till exempel Kejsarinnan Elisabeth i sitt grekiska slott Achilleon en bidé, vars skål hade smyckats med dekorfärger och mattguld - här kan det betraktas. Mången furstlig "tron" är i sanning en vacker pjäs, vad beträffar färg- och formrikedom.

Men det visas även äldre föremål, från tiden då vattenspolningen ännu låg långt i framtiden. Intressant är här infallsrikedomen, med vilken man har gömt "möbelns" sanna uppgift. Det finns alla möjliga varianter, så att det ser ut att vara allt från en pall till en stapel med böcker.

Det finns också förklaringstexter, ur vilka man kan lära sig nytt. Så får jag veta att vattenlåset i toalettstolen uppfanns redan 1775, vilket äntligen kunde garantera luktfrihet.

Fast det är inte bara praktföremål, som visas fram. Här står till exempel en stött vattenkanna på en väggbrunn, som fanns i trappuppgångarna förr i tiden, innan varje lägenhet hade rinnande vatten. Jag minns exakt hur tung den var, när jag som grabb blev skickat att hämta vatten. Till råga på allt elände låg kranen en halvtrappa ner...
Sen finns det ett badkar i plåt, men med rund botten - det kallades gungbadkar. Naturligtvis finns det även tvättfat, spottkoppar, nattkärl och mycket annat i olika utföranden och utsmyckningar. En lejontass som fot till en bidé minns jag än idag. Slutligen visar man även utländska föremål, några kommer till och med från Japan och Kina, porslinets hemland.

Till sist lite språkhistoria: ordet toalett kommer från franskan, där man hade avträdet stående i rummet, men täckte över det med dukar.

Och en duk heter på franska "la toile". Från franskan kommer förresten även den engelska beteckningen "loo". Förr i tiden tömde man ju pottans innehåll genom fönstret rakt ut på gatan. Men man hade i alla fall så mycket medkänsla med de förbipasserande, att man skrek ner: "gardez l'eau" (se upp, det kommer vatten). Detta "l'eau" övertog engelsmännen och det blev till deras loo.

Det tyska "Klosett" har äldre rötter - det kommer från det latinska "claustrum", som, liksom klaustrofobin eller klostret har att göra med "att låsa in, stänga".
På tal om Romarriket: den som tror att klottret i våra offentliga anläggningar är ett nutida påhitt, må veta, att det redan var utbrett i det gamla Rom. Skillnaden var, att man där - istället för tvetydiga telefonnummer - skrev ner tips och tricks av Greklands vise män. Sålunda hittade man på en vägg i Ostia, Roms hamnstad, följande inristade mening: "UT BENE CACARET VENTREM PALPAVIT SOLON", som direkt översatt betyder: för att kacka bra, gnuggade Solon sin mage.

I Rom var det förresten Fortuna, lyckans och turens gudinna, som var ansvarig för latrinerna och göromålen i dem - en logik, som har bevarats genom århundradena, ända till min morfar, för denne påstod: "Den som sig på Gud förlita, behöver ingen surkål för att sk..."



© Bernhard Kauntz, Västerås 2003

Tillbaka till eller till av
last update: 22.07.2010 by webmaster@werbeka.com