Om Du, ärade läsare, tror att dessa sidor kan skrivas helt utan vedermödor, så måste jag bestämt säga emot. Jag menar nu inte mödan att skriva - tvärtom, jag tycker det är roligt att berätta. Men den rent kroppsliga ansträngningen kan bara upplevas, om Du vill bestiga Kalvarienberget i Traunkirchen. Jag klarade bara tre femtedelar, även om jag innan... men låt mig börja från början.

Kyrkan, som ligger på klippan, som sticker långt ut i sjön, har flera gånger väckt min uppmärksamhet och mitt intresse, när jag har åkt förbi. När jag var på väg "hem" från Bad Ischl till min pension i Gmunden, beslutade jag mig äntligen för att stiga av i Traunkirchen, för att ta en närmare titt på detta frestande objekt. Om man åker tåg och vill komma till Traunkirchen, så tycks det vara uppenbart att man lämnar tåget vid stationen i just Traunkirchen. Hur ska jag nu kunna förmedla känslan, när snälltåget åker förbi vid nämnda kyrka utan att sakta in det minsta, för att sedan stanna efter några kilometer vid järnvägsstationen "Traunkirchen"?

Nåväl, men man måste även kunna göra ett och annat offer för kulturen - därför börjar jag genast att oförtrutet gå tillbaka utmed sjön, vilket är en halvtimmes marsch. Ett tips till intresserade: ta inte snälltåget - vartannat tåg är ett persontåg, som även stannar vid hållplatsen "Traunkirchen Ort", varifrån det endast är några minuter ner till centrum.

Medan jag går, försöker jag att återkalla i minnet allt det jag tidigare har läst om Traunkirchen. Först år 1856 byggdes landsvägen "genom berget"; innan dess var man tvungen att byta till båt här, om man ville längre söderut, eftersom bergen Stora och Lilla Sonnstein omöjliggjorde framkomligheten. Men det är också logiskt, att en sådan "slutstation" främjade bildandet av en bosättning här.

Men inte bara resande mot söder behövde en sådan knutpunkt, från motsatt håll kom saltbåtarna från Hallstatt, för att lasta om sin vara på landfordon. Klostret, som grundades här senast på 900-talet, där dagens kyrka står, bidrog sin del till att göra Traunkirchen känt. Under 1800-talet hittade man här, liksom i övriga Salzkammergut, många prominenta personer, som tillbringade sina semestrar här, även om det inte handlade om högadeln, som i Bad Ischl eller Gmunden. Arnold Schönberg, Alban Berg och Johann Nestroy hörde till de återkommande gästerna, för att nämna några. Theophil von Hansen byggde vid den här tiden den så kallade Ryssvillan för grevinnan Pantschoulidzeff, som i sin tur besöktes av gäster som Arthur Rubinstein, Rainer Maria Rilke och Adalbert Stifter. När jag äntligen har kommit fram till centrum, är min första väg till turistbyrån, där jag förutom en karta även får vänlig och kompetent hjälp, liksom i hela Salzkammergut.

Jag måste naturligtvis upp på den tidigare nämnda klippan, för att göra ett besök hos "min" kyrka. Kyrkan visar sig för all del bara vara ett kapell, vigt åt Johannes Döparen, men det förtar ingenting av min iver. På visserligen slingrande, men ändå branta stigar når jag toppen av Johannesberget, som tidigare kallades för Odensten. Här ska det ha stått ett hedniskt tempel förr i tiden. Johanneskapellet omnämns för första gången 1356, men är förmodligen av äldre ursprung.

Tyvärr är byggnaden stängd, vilket förmodligen kan förklaras med en stöld, som skedde här för några år sedan. Min väg tillbaka går nerför en stentrappa, vars stenar härrör från ett rivet torn från dåtidens klosterkyrka, eftersom det vid stark vind svajade så mycket, att man var rädd att det kunde brytas sönder. Denna forna klosterkyrka, som numera har blivit en "vanlig" bykyrka, är mitt nästa mål.

Därefter ser jag i ett av turistbyråns prospekt att det finns ytterligare ett kapell på Kalvarienberget. Jag gör ett försök, fastän den inledande texten börjar så här: "Via många trappsteg av sten, som lades ut 1739, når man - efter fyra andaktskapell - huvudkapellet på det centralt belägna Kalvarienberget." Nåväl, det är verkligen många trappsteg och vid tredje kapellet ger jag upp. Jag överlämnar det åt Dig, benägne läsare, att ta sig upp dit...