SLOTT HOHENLIMBURG


Hohenlimburg ligger cirka 20 kilometer söder om Dortmund, i storkommunen Hagen. Slottets och därmed även byns historia började år 1225. Den sjunde november detta år dödades Kölns ärkebiskop, Engelbert II, av Greve Friedrich von Isenberg. Exakt ett år och en vecka senare blev rättvisa skipad i Köln och Greve Friedrich dömdes till döden. Men hans son, Dietrich I von Isenberg-Limburg, kom några år senare tillbaka för att återerövra faderns förlorade arv. På Schleipenberg upprättade han en borg, som blev färdigställd år 1243. Kring denna borg samlades nu några hus till en liten by - just dagens Hohenlimburg. Fast detta namn antog man först år 1879, för att skilja sig bättre från Limburg an der Lahn. Tidigare hette byn nämligen Limburg an der Lenne.
Släktet Isenberg-Limburg regerade sin besittning till år 1511, då familjen dog ut. Den siste greven var Johann, som var gift med Elisabeth von Neuenahr. Efter hans död gick länet samt borg till Neuenahrs-dynastin i arv.

Försvarstornet brann ner efter ett åskväder. Vid renoveringen byggde man inte upp det till full höjd, utan bara satte på taket.
Släktet Neuenahrs byggde ut borgen och genom att bygga första kopparhammaren år 1571, tog de det första steget mot industrialiseringen. Sista greven från denna familj var Adolph von Neuenahr und Limburg. Han förlorade såväl Kölnkriget (1582 - 1589) som även sitt liv i detta. Adolphs syster, Magdalena, var gift med Arnold von Bentheim, vilkens familj nu fick ärva. Borgen var dock ockuperat till 1612 av trupper från Köln. Den första riktiga regenten av huset Bentheim-Tecklenburg var Conrad Gumprecht, i början av 1600-talet. Han lät bland annat bygga det lilla Nassauer slottet framför ingångsporten, som väl delvis var en försvarsåtgärd, eftersom man måste forcera ytterligare en port för att komma in i den egentliga borgen.
Familjen Bentheim-Tecklenburg är ännu idag ägare till byggnaden.
Under Trettioåriga kriget blev slottet ännu en gång intagen och ockuperat, tills det slutligen förstördes till stora delar i en brand, år 1636.

Skylten över ingången till de lilla Nassauer slottet bär årtalet 1615.
Trots ytterligare besvärliga lägen, inte minst förorsakade genom Solkungen, Ludwig XIV, samt under Sjuårskriget, nådde den lilla regionen sin blomstringstid under 1700-talet. 1709 fick orten stadsrättigheter. Ytterligare ny- och tillbyggnationer förvandlade den gamla borgen till ett slott. Under 1800-talet flyttade familjen sedan till Rheda och slottet blev kvar obebott, frånsett för 1900-talets första hälft, då en sidolinje av Bentheim-Tecklenburgs bodde där.
Området införlivades hertigdömet Berg av Napoleon och efter Napoleons fall blev det en del av den preussiska provinsen Westfalen. Ekonomiskt såg man nu en nedgång inom trådindustrin, tills kallvalsningen under 1800-talet revolutionerade tillverkningen av stålband. Ännu idag är landet kring Hagen-Hohenlimburg ledande inom detta område.
I slottets gamla bostadshus har man även inrättat ett kallvalsmuseum, som visar på kallvalsningens utveckling. En mycket vänlig, äldre man förklarar gärna bakgrunderna. På en vägg visas ett stort, gammalt foto av en fabrikshall, som har rätt stora utrymmen. Det som man på den tiden, alltså cirka för hundra år sedan, producerade i hela hallen på 8 timmar, sker idag på 4 minuter!
Jag är tekniskt inte mycket intresserad, därför lät mig de visade maskinerna ganska oberörd. Först en trappa upp, där man såg vilka varor som möjliggjordes genom kallvalsningens produkter, började det att bli intressant.

     

Jag hade ju själv skrivit på en sådan gammal skrivmaskin, när jag var ung. Förklaringen bredvid upplyser om att den består till mellan sextio och sjuttio procent av stålband, samt att man använde detta modell med extra bred vals som bokföringsmaskin. Förresten har jag också lekt med elektriska järnvägar ...

Men inte minst imponerar även den gamla, väl bibehållna Volswagen-bubblan, som man har ställt upp där. Och de många småsakerna som visas, som man skulle ha mycket svårt att leva utan, innan plastindustrin ersatte dem, är också gjorda till en del av stålband.
I det nya bostadshuset, på motsatta sidan av gården, har man också inrättat ett museum, som ska visa bostadskulturen från gångna tider. Där har man för all del en vänlig guide, som visar runt, men exponaterna är inte speciellt framstående. Inte heller målningarna har skapats av mer kända namn.
Man får för all del veta att det finns ett slottsspöke - man kan även se hennes porträtt - och man får höra historien om den "svarta handen", som har ställts ut i en glasmonter. Åtminstone det senare är rätt intressant. Handen skiljdes från kroppen på 1500-talet och konserverades sedan. Mannen, som ägde handen, var dock redan död; han hade mördats. Men man behövde handen för att kunna anklaga mördaren. Vid en rättegång måste nämligen den klagande parten vara fysikt närvarande. Men eftersom det är svårt för ett mordoffer, tog man handen så att säga som "stand-in".
En blick från utsiktsterrassen.
Man hade sparat många sådana "tysta åklagare" i ett av tornen, men efter ett blixtnedslag brändes alla dessa vittnen. Bara denna enda hand hittade man efteråt i bråten - den hade på något sätt klarat av elden.
Den hade visserligen blivit helt svart av sot och aska.

Bortsett från byggnaderna finns det på gården en vacker brunn från 1748. Man har en fin vy från utsiktsterrassen framför slottet och från försvarsbalustraden, där besökarna blir avlämnade efter den guidade turen. Vid vackert väder ska man kunna se hela vägen till Dortmund.

Bernhard Kauntz, Wolvertem, Belgien 2012


Tillbaka till   eller till   av  


last update: 14.07.2012 by webmaster@werbeka.com