Slottet Chaumont ligger uppe på en höjd. När man börjar vandringen uppåt, från byn Chaumont-sur-Loire, har man först en vacker vy över bykyrkan med Loire i bakgrunden. Och medan man sakta tar sig uppför har man mycket tid för att tänka på slottets historia. Vi måste gå tillbaka mer än 1000 år för att komma till början av den kända historien. Redan på 900-talet byggde Eudes I, Greve av Blois, ett torn här, i ett strategiskt viktigt läge, eftersom han förde hetlevrade strider om Loiredalen mot Foulques Nerra, Greve av Anjou.

En normandisk vasall vid namn Gelduin visade framfötterna även under sonen Eudes II och fick till sist slottet i present. Hans egen son förblev dock utan egna barn och överförde arvet till sin syster, som var gift med en d'Amboise. På 1300-talet försökte Peter I d'Amboise tillsammans med andra patricier att göra en revolt mot Kung Ludwig XI. Denne lät bränna ner och riva resterna av Chaumont och konfiskerade arealen som hörde till slottet. Senare förlät han dock Peter och hjälpte honom till och med att bygga upp slottet igen. Därigenom vann kungahuset trogna undersåtar för åtskilliga generationer framåt. Georg, den yngste sonen bland Peters 17 barn, blev inte bara kardinal och påveligt sändebud, utan även en vän till Ludwig XII samt hans statsminister. 1503 kom till och med kungen själv till Chaumont på besök - tillsammans med hela hovet. Den manliga linjen av d'Amboise dog ut under Italienkrigen. Husets kvinnor behöll egendomen fram till 1550, då Katharina de Medici köpte den för 120.000 franker.

Vägen upp är inte speciellt brant, men ganska lång

Denna dam har ett inte speciellt berömligt eftermäle. Ofta betecknas hon som intrigant och självgod. Men låt oss kort titta på hennes situation: hon var gift med Kung Henrik II, ett äktenskap, som Henriks far, Franz I hade förhandlat fram i Italien. Denna allians skulle stärka bandet mellan Frankrike och påvedömet. Katharina hade nämligen redan vid 3 veckors ålder blivit föräldralös och Påve Leo X, hennes fars farbror, hade blivit hennes förmyndare. När Katharina kom till Frankrike, märkte hon snart att hennes make stod under inflytandet av en 20 år äldre mätress, nämligen Diana de Poitiers. Det gick så långt att Henrik avlade ett oäkta flickebarn i Italien, som han kallade Diane. Dessutom hade han i sitt kungaemblem ett H och ett D. Naturligtvis kunde man läsa ut det som "Henri Deux" (Henrik den andre), men passande nog var det även sin älskades initial. Medan förhållandet i början var någotsånär diskret, levde de båda ut det helt offentligt senare. Dessa förutsättningar fick alltså den 14 år gamla Katharina se fram emot. Dessutom såg adeln ner på henne, eftersom hon ju bara kom ur en köpmannafamilj.

Och när man kommer runt kurvan, fortsätter det likadant

Äntligen når vi höjden och slottet ligger inom synhåll

Till sist var hon utländska och sågs därför även av det vanliga folket med skepsis. Då kan det kanske behövas en eller annan intrig, för att överhuvudtaget överleva i en sådan situation, utan att bli galen. Det visar dessutom på bra intelligens. När Henrik II dog vid ett turnerspel, bara 40 år gammal, blev tre av hennes söner kungar, nämligen Frans II, Karl IX und Henrik III. Naturligtvis blandade sig Katharina under sådana förhållanden även i politiken. Men nu kunde hon också ta revansch på Diana de Poitiers. Hon bjöd den tidigare konkurrenten att byta till sig Chaumont - mot Chenonceau, som denna hade fått i present av Henrik II.

Mäktigt reser sig slottet nu framför oss

Nu var Katharina den starkare och den tidigare älskarinnan var tvungen att acceptera ... Lågsint och intrigant? Efter ett liv full av förnedringar? På tal om Diana ska vi återvända till slottets historia. Av ren trots lät hon uppföra sitt emblem på flera ställen, men levde knappast alls i Chaumont och dog sju år senare. Därefter kom slottet i händerna på olika borgerliga ägare, som det inte finns mycket att säga om, förutom om Jacques-Donatien Le Ray, som hade köpt slottet på 1700-talet. Han lät riva hela den norra flygeln, för att på så sätt öppna slottet mot Loire. Naturligtvis blev slottsgården därigenom mycket ljusare och öppnare.

Fast samtidigt var den norra flygeln, liksom den västra, den äldsta delen av slottet ... Rivningen av nordflygeln tillskrivs ofta falskeligen Nicholas Bertin de Vauguyen, men det finns dokument som visar att flygeln fortfarande stod kvar, när de Vauguyen redan hade avlidit. I mitten på 1700-talet öppnade Le Ray, som var överjägmästare och härstammade från Nantes, i slottets sidobyggnader ett glasblåseri och en keramikverkstad, för att skaffa arbetsplatser. Samtidigt med detta skapade han dock även en bas för konstnärer, som kunde förverkliga sig själva här. Så var till exempel den engelske glasmålaren Robert Scott Godfrey verksam här och italienaren J.B. Nini, en mästare i myntgravyr. Han efterlämnade mer än hundra porträtt av mer eller mindre berömda personligheter på myntformer, bland dem även Benjamin Franklin, som var hans vän och som bodde nio år i Frankrike.

Vindbryggan körs än idag dagligen upp och ner

Glaskonsten har av tradition starka rötter på Chaumont.

Redan före revolutionsåren hade Le Ray skrivit över ägorna på sin son, som numera var amerikansk medborgare (Le Ray hade även gett sitt understöd till den amerikanska frihetsrörelsen). På så sätt kunde han klara egendomen nästan utan skador, fastän han självklart fortsatte att bo där. Hans son, med samma namn, hade under tiden grundat den lilla staden Chaumont i Ohio i Förenta Staterna. Efter 1803, då hans far dog, återvände han mycket sällan till Frankrike. Men 1810 befann sig en annan illuster gäst i slottet, nämligen författerskan Madame (Germaine) de Staël, eftersom hon hade blivit bannlyst från Paris av Napoleon, på grund av att hon högljutt hade kritiserat honom. Under ett halvår blev Chaumont nu till en litterär salong och till ett centrum för oppositionen mot Napoleon. Efter ytterligare ägandebyten kom slottet att hamna i ägo hos Vicomte Joseph Walsh, som lät genomföra åtskilliga restaureringsarbeten.

En - ganska stiliserad - bild av Jeanne d'Arc

Han lät till exempel bygga småtornen, som avsluter västra flygeln, och han lät återställa vindbryggan. Men kostnaderna blev för stora för honom och han var tvungen att återigen sälja slottet. 1875 köptes det av Marie-Charlotte-Constance Say, som snart därefter gifte sig med Prins Amédée de Broglie. Tillsammans restaurerade de hela slottet, vilket tog omkring 25 år. 1917 dog dock Prins Amédée och när Madame gifte om sig var det för hennes nye make viktigare att leva ett flott liv än att behålla ägorna. Allt eftersom såldes 2500 hektar land och 1938 såldes slutligen själva slottet till staten. Bortsett från väggbeklädnaderna, som fortfarande är kvar från familjen Broglies tid, är det inte så mycket att nämna om inredningen av rummen, även om staten idag försöker att reparera sitt misstag i möjligaste mån. Man hade nämligen sålt nästan alla möbler, kort efter övertagandet av slottet. Numera bemöder man sig att möblera rummen tidsenligt igen, genom allmänna inköp och lån från museer.

Kung Darius familj ber Alexander den Store om nåd

Ruggieris rum

Kaminen i Ruggieris rum håller tydligen på att restaureras, men är icke desto mindre intressant, på grund av Diana de Poitiers emblem ovanför - ett Delta med tre varandra korsande cirklar. Ruggieri var Katharina de Medicis astrolog - men det är inte säkert, att det verkligen var hans rum. Fönstren i kapellet är från 1888 och bilderna på dem påminner om slottets byggnadshistoria.

En blick in i slottskapellet

På bilden ser man kapellet från läktaren. Slottsherren hade en egen ingång här, så att han kunde övervara mässan härifrån.

Chaumont är inget av de riktigt "stora" slotten vid Loire, men absolut värt ett besök, inte minst på grund av sitt yttre.

© Bernhard Kauntz, Västerås 2008

Tillbaka till   eller till   av  

last update: 24.6.2008 by webmaster@werbeka.com