BORG RAMBURES



Släktet Rambures borg betecknas som en av de bäst bevarade medeltida borgar. Byggnaden restes verkligen omkring mitten av 1400-talet och stod klart vid 1470. Vid denna tid gjorde katapulterna stor skada på de gamla borgarna. Därför byggde man här redan med tegelstenar, eftersom dessa bättre stod emot skotten. Det hjälpte åtminstone under en tid, tills kanonerna började skjuta med metallkulor. En del av slottet byggdes också nersänkt, för att skydda borgens bas från skotten.
Släktet Rambures är dock mycket äldre an borgen, det går bevisligen tillbaka till 900-talet. Under det Hundraårige kriget var David av Rambures armborstskyttarnas stormästare, men han och tre av hans fyra söner föll offer för kriget. Fast han omnämns av Shakespeare i dennes "Henry V" (av England), där David också benämns som "Lord Rambures, master of the cross bows".
Den gamla borgen, dagens föregångare, erövrades och förstördes av båda sidorna flera gånger under det Hundraåriga kriget. Det var väl därför att man efteråt beslutade att bygga en ny.
Charles av Rambures, den Tappre, räddade år 1590 livet på Kung Henri IV (av Frankrike), vilket gav honom en rad förmåner. Dessa förde senare med sig att Kardinal Richelieu avstod från att låta borgen förstöras, så som han gjorde med många andra länsborgar. 1676 förlorade ett barnbarn till den Tappre livet, bara 18 år gammal. Han hade gjort sin kusin, en viss Marquis de la Roche Fontenilles, till universalarvinge. Denna familj är ännu idag ägare av slottet, som var bebott till 1940 och är tillgängligt för allmänheten sedan 1971.
Den vidsträckta parken är inte bara sevärd, utan också avstressande. Denna jättesequoia (jämför stammen med bänken) på bilden till höger är löjliga 230 år gammal, när man tänker på att denna trädsort kan bli upp till 4000 år gammal.
Utspritt i parken finns det också förklaringar till gammaldags spel, som man även kan pröva på, vilket får tiden att gå snabbt, tills det är dags för nästa guidningstur. Borgen kan nämligen endast besökas under uppsikt av en guide - och det bara på franska.
Utländska gäster får ett häfte (på tyska, engelska eller nederländska), som de kan följa med i - mer blir det inte. Det är naturligtvis förbjudet att ta kort, men egentligen gör det inte så mycket. Ty, medan borgens utsida imponerar - trots ombyggnaden av portalen och balkonger - har man i dess inre helt förstört det ålderdomliga intrycket. Visserligen är möblerna till stor del äkta, en del är så gamla som från 1500-talet, men genom att ha byggt in jättestora fönster, liksom den övriga moderniseringen av rummens inre, har den medeltida atmosfären försvunnit till stor del.
Å andra sidan bemödar man sig att ge besökarna ett mervärde genom reproduktioner. Så hittar man i vakternas rum en kopia från år 1412 (bilden ovan), på vilken kungen ger uppdraget att överlämna 2000 livres till ovan nämnda David av Rambures. Utmed bröstvärnet finns det replikor ur familjens gamla bönebok, där guidningen dock snabbt går förbi. Allt detta till trots - den äldsta delen av borgens inre är trapphuset, och det byggdes in på 1600-talet, när medeltiden redan var över. På många väggar finns det familjeporträtt, av vilka, logiskt nog, också flertalet är gamla.
Men tillbaka till rundvandringen och till vakternas rum. Det renoverades kring 1880, när man även tog ut den öppna spisen. Taket efterbildades i Louis XIIIs stil. Dessutom hänger här målade eller karvade familjevapen, av sådana som var släkt med Rambures eller med La Roche Fontenilles.
Härifrån går det vidare till matsalen, som befinner sig i västra halvtornet.
Mer intressant än det dukade bordet är dock spetsbågarna i taket, som absolut ger ett medeltida intryck. Även den nygotiska inredningen passar någorlunda ihop därmed. Men de stora fönstren förtar återigen en del av stämningen - och försvårar att ta kort (i motljuset).
Guiden visar också "Kungens gemak", i vilket det står en säng. Det var rummet av Henri IV, som stod honom till förfogande, när än han besökte borgen. Detta gjorde han ofta, när han var på väg till Flandern, respektive när han utkämpade ett slag i närheten. Det påstås att det var förbjudet för alla andra att bo i detta rum.
I salongen kan framför allt diverse sittmöbel i olika stilriktningar beundras, från Ludwig XIII till Napoleon III. Det finns också kinesiska vaser och en veneziansk takkrona. Väggarnas grova träbalkar göms av målad stuckatur, liksom av enkla träpaneler, åter i stil av Ludwig XIII.
Det visas dessutom diverse smårum, som har namn som "den blå salongen" eller "det romantiska rummet". Det senare beboddes av Marie av Rambures, fast inte ett spår av henne finns kvar, eftersom inredningen tillkom först mycket senare.
Slutligen kommer man till biblioteket, som även tjänade som spelrum. Här hänger en bild av Charles, "den Tappre", make till ovan nämnda Marie, som i slutet av 1500-talet bevisade sitt mod. Ett biljardbord och ett holländskt gyrospelbord (en föregångare till flipperspelet) står mitt i rummet, men får bara betraktas från behörigt avstånd. Hela inredningen härstammar från 1800-talet.
Sammanfattningsvis är det väl värt att se borgens yttre, liksom den tillhörande parken, men borgens inre och guidningen (för icke fransktalande) är knappt värda inträdet (som dock är relativt lågt). Det mest anmärkningsvärda är kanske att borgen bara har haft en enda ägarfamilj sedan den byggdes.

© Bernhard Kauntz, Wolvertem 2013



Tillbaka till   eller till   av  


last update: 9.10.2013 by webmaster@werbeka.com