SLOTT GRAVENSTEEN


Slott Gravensteen ligger i Gent, mitt i staden. Hälften av anläggningen gränsar mot en naturlig vallgrav, nämligen floden Leie, vilket var en stor fördel vid försvarandet av fästningen. Man påstår att slottet är det enda stället i landet, som ännu idag åskådliggör befolkningens villkor och livsbetingelser under medeltiden. Det ligger säkerligen mycket i det, ty redan från fjärran gör borgen ett ytterst medeltida intryck, vilket påminner om att den även tjänade som tillflyktsort vid fientliga attacker. Ännu tydligare blir detta intryck när man kommer ut från en sidogata och plötsligt helt oväntat står framför den jättelika yttre porten, som en gång i tiden fungerade som första försvarslinje.

I den andra, inre porten till slottet, innan man ännu har kommit in på gården, står en stamtavla över regionens första härskare.

Historien börjar med Balduin med järnarmen, som redan på 800-talet skyddade området mot Vikingarnas anfall genom att bygga ett befäst hus. På sena 1000-talet lät Robert Frisiern bygga ett hus av sten med måtten 33 gånger 19 meter, där väggarna var två meter tjocka. Dagens fästning byggdes dock först av greve Philipp av Elsass kring 1180. Han hade inspirerats på sitt korståg till Palestina av andra korsriddares borgar. Därför finns det även en hel del likheter med borgar längre österut.

Visningen av slottet sker på ett genialt enkelt sätt. I hela fästningen finns numrerade skyltar, som dels - på flamländska, franska, engelska och tyska - beskriver stället, som man befinner sig på, dels genom en punkt markerar var i slottet man befinner sig för tillfället och slutligen visar med hjälp av en pil, vart man ska gå. Det är ytterst praktiskt, eftersom var och en kan gå igenom det hela i sin egen takt.

Första rummet, som man kan se, är stora salen, som även kallas för riddarsalen och som ligger mitt i borgen. Väggarna består delvis fortfarande av murarna från huset i sten - de är alltså 900 år gamla! När Philipp lät bygga den nya borgen, lät han höja marken, så att den tidigare våningen, som då låg i marknivå, numera blev till källare. I Roberts gamla hus hade nämligen golvet av det lägsta rummet legat i höjdnivå med vattenytan i Leie. Detta hade förhindrat att man kunde gräva en tunnel under stadsmuren.
I denna sal höll greven församlingar och undertecknade fördrag och överenskommelser.

Den yttre muren, som stupar ner mot floden Leie

De gamla väggarna, som man överallt är omgiven av, bidrar till stämningen
Även om Gravensteen på svenska betyder "grevens sten", alltså grevens borg, Och även om grevarna hade ett eget hus vid sidan om borgen, fast ändå inom stadsmuren, så har de inte ofta övernattat i slottet. Dels beror det på att de hade flera slott och var tvungna att överallt sköta sina intressen. Därför kunde de inte vara i Gent så ofta. Men dels fanns det även bekvämare övernattningsställen, som till exempel i en av stadens katedraler.
Även kryssvalven får besökaren att tänka på byggnadskonsten från denna tid

Förhållandet mellan munkar och grevar var dock inte alltid det bästa. Kyrkans män föraktade ofta de obildade grevarna, som varken kunde läsa eller skriva, utan bara utöva rå våld för att regera - men ändå hade de sedan urminnes tider den starkares rätt på sin sida. Så litet som världen förändras! Att bränna böcker och att utsätta de intellektuella för förföljelse är ju även idag omtyckta medel hos somliga despoter ...

I fredstider tjänade borgen i första hand som symbol för makt och styrka, sedan som representationsbyggnad och domstol - och bara till sist som bostad. För de dagliga rutinerna satte man in förvaltare.
Naturligtvis var det greven själv, som tog hand om att döma sina undersåtar, när de hade begått brott - åtminstone så länge riddartiden varade. Fast även senare dömdes och fördömdes det inom borgen. Mellan 1407 och 1778 var borgen sätet för Rådet av Flandern, som var den högsta juridiska instansen. Guillotinen, som kan ses här, är bara en imitation, fast bilan är ett original ...
Den uppmärksame läsaren kommer nu att undra, hur en guillotin kunde användas redan så tidigt. Helt rätt. Den franske läkaren Joseph-Ignace Guillotin "uppfann" denna dödsmaskin ju inte förrän 1789. Men likande konstruktioner med fallande bila har det funnits tidigare - de tidigaste kan påvisas redan på 1100-talet.

Besökaren får här i borgen inte bara se på de gamla väggarna, utan man kan även ta till sig innehållet i två museer.

Det första av dem finns i rustkammaren, där man visar en vapensamling. En fullständig rustning bildar mittpunkten bland montrarna i rummet och runtomkring visas det olika vapen.

                   
Förutom diverse spjut, lansar, svärd, etc. finns det också en vackert utformad armborst och en krigsslaga. Den senare ska ha utvecklats ur den vanliga slagan, som man använde vid tröskningen - eftersom bönderna i brist på bättre var beväpnade med sådana, när de drog ut i strid.

Efter en kort visit på taket, varifrån man har en fin utsikt över Gents skyline, går det nerför igen via smala och branta trappor. Nu kommer man in i det andra museet, där det framför allt visas tortyrredskap.
Ännu en gång måste jag konstatera att världen är lika grym, som på bilden, även 900 år senare. Idag kallar CIA det för "waterboarding" ...
Men kanske kunde dagens förhörsledare trots allt lära sig ett och annat? Järnhalsbandet var nämligen också ett omtyckt tortyrredskap. Detta är en ring av metall, som har vassa taggar inåt. Denna ring läggs kring halsen på offret och spänns sedan fast mycket stramt på två ställen i rummet. Offret kan sedan inte röra sig, för att inte tala om att somna, utan att själv göra sig illa. Men jag måste ju tillstå att man når snabbare fram till ett erkännande med waterboardingen.

En aning äcklad går jag vidare och kommer strax till värngången, som leder runt hela den yttre borgmuren. På bakgården står en övergiven katapult, som givetvis får en att tänka på belägringar. Och visst, slottet belägrades två gånger - båda gångarna under första halvan av 1300-talet. Men det var ingen främmande armé, som ville inta slottet.
Däremot var det befolkningen i Gent, som gjorde uppror mot överhögheten och som dessutom lyckades båda gångarna. En gång drev man ut folket i borgen med hjälp av rök och andra gången lyckades man att slå ett hål i väggen.

I bakre delen av slottet ser man även de inte renoverade delarna av det gamla köket. Här har det lagats furstarnas festmåltider. Vilt hörde naturligtvis till huvudingredienserna av en sådan - harar, hjortar, rådjur och inte minst vildsvin. Det är nog så intressant att få veta att vanligt griskött hellre räknades till den furstliga kosten än till normalbefolkningens. Och om den inte hade dött ut redan under 1100-talet inom det här området - skulle förmågan att servera brunbjörn ha varit det yttersta tecknet på makt och värdighet.

Från värngången når man via en spiraltrappa fram till rummet med det korsformade fönstret, som väcker ens uppmärksamhet redan när man går runt borgen på utsidan. Experterna antar, fast det inte finns några belägg för detta, att det här rummet användes som kapell för furstens soldater och för vaktmanskapet i slottet.

Guidningsturens sista stationer är det som idag är husets källare, men vilket i fall av den så kallade kryptan förr i tiden var marknivå, i höjd med vattnet ute i floden. Man antar att häststallet befann sig här, men även att hästskötarna sov här tillsammens med djuren.

Under grevens hus, vid borgmuren, befinner sig till sist förrådskammaren. Åtminstone användes den under medeltiden till detta ändamål, så länge borgen fyllde sin egentliga funktion. Senare, under "upplysningens tid", användes utrymmet av inkvisitionen som tortyrkammare ...

Till slottshistoriens kuriosa hör också att borgen "privatiserades" efter 1778, det vill säga att utrymmena hyrdes ut. Under större delen av 1800-talet var det ett bomullsspinneri, som fanns bland hyresgästerna.


Bernhard Kauntz, Västerås 2008




Tillbaka till   eller till   av  


last update: 17.3.2008 by webmaster@werbeka.com