BORGEN I PRAG


      Det spelar ingen roll, om man kommer med spårvagn eller går uppför den lilla backen till fots - man kommer knappast att gå in på borgområdet genom huvudportalen. Medan den mer sportiga typen beträder själva borgen vid Svarta tornet, alltså på motstående sida, kommer spårvagnsåkarna och bussturisterna in genom en sidoingång. Fast därefter befinner sig de senare redan på andra borggården, som ligger strax bakom den monumentala huvudingången. Innan vi går vidare, ska vi dock klara ut lite språkliga finesser: själva borgen heter "Pražský hrad" på tjeckiska.
Det betyder "Prags borg", om man översätter det - och om denna handlar den här artikeln. "Hradčany", som betyder "borgstaden", avser däremot dessutom även en del av kullen, på vilken borgen har anlagts. "Staden vid borgen" eller Hradčany var nämligen den tredje av Prags delstäder. Den grundades omkring 1320. Först 1784 sammanslutades - de numera fyra - delstäderna till dagens Prag.
      Tavlan som sitter ovanför huvudentrén talar om att denna byggnad har rests av den tysk-romerska kejsaren Matthias år 1614. Fast det är bara denna port, som kom till då, delar av själva borgen är bra mycket äldre. Redan på sena 800-talet byggdes en fästning på denna plats. Förste byggherre torde ha varit Přemyslidernas första historiskt dokumenterade furste - Bořivoj.
Borgens försvarsvallar motsvarade redan då dagens utsträckning. Området skulle i krissituationer kunna ta emot befolkningen, som bosatte sig i närheten. Inom arealen för borgen skulle under de närmaste tusen åren ske ett intensivt byggnadsarbete.
Nämnde Furste Bořivoj var den förste kristne härskaren och han lät uppföra den första kyrkan, Mariakyrkan, på dagens förgård. Redan på 900-talet förstärktes palissaderna med bevakningstorn - och fler kyrkor, liksom biskopens palats, kom till. Den senare torde ha varit den första byggnaden i sten, annars var trä det vanliga byggmaterialet.

År 1003 belägrades och så småningom erövrades borgen av polska trupper under Bolesław I Chrobry (respektive Boleslav IV Chrabrý på tjeckiska). Denne Bolesław var i fejd med de tysk-romerska kejsrarna av sin tid, vilket dock inte hindrade Påven att kröna honom till kung år 1025. Kanske bottnar dagens starka katolicism i Polen i denna händelse. Fast redan innan, år 1012, var Bolesław tvungen att lämna tillbaka borgen och den böhmiska hertigstiteln till Přemysliderna.
Efter diverse förvecklingar med Hertig Břetislav, stängde Kejsar Heinrich III in denne inom borgen.
      Efter den följande belägringen föll den i de kejsarliga truppernas händer och Břetislav blev efteråt en trogen vasall, som bemödade sig om borgens återuppbyggande.
Fast efterföljaren Vradislav II flyttade år 1070 residenset i alla fall till Vysehrad, den andra borgen i Prag. 1135 gick hertigdömet till Soběslav I, som började borgens romanska ombyggnad och flyttade tillbaka år 1140. Nu ersattes också de gamla palissaderna med stenvallar.
Från denna tid härstammar även biskopsskorna, som visas i museet, som befinner sig i det gamla furstepalatset.
      De hittades i östra koret av St. Vitus-katedralen, i Biskop Menharts grav, en biskop som var verksam under första halvan av 1100-talet. Han torde inte haft på sig dem ofta ... Men det fascinerar att se hur moderna de egentligen är.
Soběslav I regerade sedan - som Hertig och från 1158 som Kung av Böhmen tills 1172. Men det var en orolig tid, i vilken han gång på gång fick visa vad han gick för. Redan 1142 skedde nästa belägring. Denna gång var det Konrád Znojemskýs trupper, som stod utanför borgen. Detta var en intern maktkamp, ty denna Konrad från Znojmo kom också ur Přemyslidernas släkte. Och borgen fick sin beskärda del av det hela, ty delar av den brann ner.

I museet finns det också ett dokument av Přemysl I, från 2:a juli 1221, i vilket denne tillerkänner biskoparna i Prag större rättigheter. Den här gången slog pendeln alltså ut i klerikal riktning, i den ständiga kampen om makten mellan kyrka och stat.

      Det är gratis att beträda borgen och spatsera runt i den, men man måste köpa en inträdesbiljett för att komma in i kyrkorna och museerna. Denna gäller för två på varandra följande dagar. Man behöver den tiden, eftersom det är allt för mycket för att kunna ses på en dag.
1253 blev Přemysl Ottokar II Kung av Böhmen. I museet för tjeckiskt måleri från 1800-talet - som också ligger inom borgområdet - finns det en bild av Antonín Lhota, som föreställer denne kung. Den visar honom år 1225 på ett korståg till Preußen, där han besegrar hedningarna och tvingar dem att gå över till kristendomen.
Kung Ottokar rådde över - för den tiden - mycket stora områden i Centraleuropa. Han utövade genom sin expansionspolitik inte bara inflytande i Böhmen och Mähren, utan även i Schlesien, Österrike, Steiermark, Kärnten, dagens Slovenien och Norditalien. Det var för mycket makt för kurfursterna i det Romerska riket. Därför enades dessa om att välja Rudolf I von Habsburg till ledare. Logiskt nog accepterade Ottokar inte detta val, men han besegrades av Rudolf år 1278 i slaget på Marchfeld utanför Wien. Därmed påbörjades Habsburgernas förmaktställning i Österrike med kronländer, medan Přemysliderna fick Böhmen och Mähren i förläning.
1280 förstördes slottet genom naturkatastrofer. Stormar, slagregn och ett jordskred förorsakade stora skador. 1303 utbröt en eld i furstepalatset, som ytterligare förstörde borgen.
      Tre år senare mördades Václav III, den sista Přemysliden på manssidan.
Efter att Přemysliderna hade dött ut, var Habsburgerna inte ointresserade av att sätta en av sina egna på böhmiska tronen. Bland andra var det åter en Rudolf, som under en tid amterade som Kung i Böhmen. Detta var Hertig Rudolf III av Österrike - som dock i Tjeckien betecknas som Kung Rudolf I ...
Vad han än må kallas - han dog 1307 på ett fälttåg och hans gemål Elisabeth Rejčka lät fabricera förgyllda riksinsignier för hans grav. Dessa visas nu i borgmuseet.
Åter fanns det oklarheter om vem som nu skulle regera landet. Slutligen fick Kejsar Henrik VII nog, drog in förläningen till riket och satte sin son, Johan av Luxemburg, då bara 14 år gammal, som regent i Böhmen. Från år 1310 var Huset Luxemburg ägare av borgen i Prag.
      Johan var inte så intresserad av den förfallna borgen. Först hans son, den senare Kejsar Karl IV, som hade uppfostrats i Frankrike och som kom tillbaka 1333, försökte att återbygga borg och rike. Han gav 1344 i uppdrag att tillverka en krona åt riket, den så kallade Wenzelskronan, med vilken framledes alla böhmiska kungar kröntes. Riksäpplet och spiran kom till först 200 år senare, men visas tillsammans med kronan.
Men Karl IV lät inte bara tillverka kronan, utan var överhuvudtaget en förnyare av stora mått, såväl inom borgen, som också i staden. Han renoverade kungapalatset i borgen och gav 1344 den avgörande impulsen till bygget av St. Vitus-kathedralen, den allt dominerande kyrkan inom borgområdet. Samma år lyckades han att göra Prag till ett ärkebiskopssäte. Men även i staden genomförda han stora byggnationsprojekt, så till exempel Karlsbron över Moldau, vid vilkens ena ände han själv står staty.
Inte för intet kallas han "Hemlandets fader". Även hans son, Václav IV, fortsatte flitigt med byggandet. Fast han flyttade 1382 i de kungliga gemaken i Gamla staden. Denne Wenzel IV dog 1419, när Husiterkrigen började. Dessa fick också ett tvärt slut på alla nya byggen.
      Hans halvbror Sigismund försökte hålla stånd i borgen med en garrison, men var tvungen att kapitulera 1421. Därefter stormades borgen av Husiterna , som plundrade den. Inte minst de sakrala byggnaderna och deras utsmyckningar blev mycket illa åtgångna.
Den övergivna borgen föll åter sönder, tills Wladislaw Jagiello flyttade in där år 1484. Hans byggmästare, Benedikt Ried, kan vi bland annat tacka för Wladislaw-salen, som var dåtidens största, icke-sakrala, välvda sal i Centraleuropa. Dit ledde också den så kallade ryttarstegen, över vilken man kunde komma upp i salen, till och med om man satt till häst. Men även i övrigt byggdes det gamla kungapalatset om, samtidigt som försvarsanläggningarna moderniserades.
Sonen Ludvig dog i unga år, år 1526, och därmed var även släktet Jagiellos tid förbi. Ferdinand von Habsburg, brodern till Kejsar Karl V, som senare själv skulle bli Kejsar Ferdinand I, var gift med Ludviks syster Anna och valdes till ny Kung av Böhmen.
      Därigenom blev Habsburgarna slutgiltigt slottsherrar i Prag. Den (ofullbordade) målningen av Václav Brožík, som visas i 1800-talets galleria, visar Kejsar Ferdinand I med sina artister. I mitten av bilden, framför Belvedere, Kejsarinna Annas sommarpalats, ser man den "sjungande fontänen", som skapades av klockgjutaren Tomáš Jaroš. Under Ferdinands regeringstid genomgick borgen en ny ombyggnation och anpassades till renässansens stilkrav.
      Redan 1534 anlades de kungliga trädgårdarna och 1538 påbörjades bygget av ovannämnda Belvedere. 1541 förstördes dock borgen och en del av Lillsidan i Prag av en stor eldsvåda. Å andra sidan främjade denna eldsvåda återuppbyggnaden i renässansstil. 1562 följde Maximilian II sin far som Kung av Böhmen och två år senare även som tysk-romersk kejsare. Under hans regeringstid, till 1576, fortsatte man med byggnadsarbetena i borgen.
      I slottets utställning av gamla målningar finns det en bild av Jakob Seisenegger, målad en kort tid efter 1540, som visar den unge ärkehertigen Maximilian. Frågan är hur mycket denne religionstolerante Maximilian jämnade marken för Trettioåriga kriget, eftersom han själv stod närmare protestanterna än den stränga, katolska tron, som han i Spanien hade uppfostrats i. Men han konverterade dock aldrig offentligt.
      I utställningen i kungapalatset kan man se hans vapensköld i trä, vars tillkomstår anges med 1576, det vill säga ett år efter hans död. Där ser man även gravjuvelerna, som användes vid de böhmiska kungarnas jordfästningsceremonier. Eftersom de förmodligen kom till kring 1570, skulle de ha varit aktuella vid Maximilians död för första gången. Men det kan dock vara att de är äldre och redan användes vid Ferdinand I avlevnad.
Rudolf II följde Maximilian, sin far, på tronen, men det var inte speciellt betydelsefullt för politiken.
      Istället var Rudolf mycket intresserad av vetenskap och konst och anlade en stor samling av målningar. Kunde han inte få ett original, som han ville ha, lät han förfärdiga en kopia av det, liksom av "La Bella" på bilden till vänster. Den föreställer Eleonora, Hertiginnan av Urbino, som ursprungligen målades av Tizian. 1583 drog sig Rudolf undan hovet i Wien och förklarade borgen i Prag vara det officiella regeringssätet, förmodligen eftersom det var lite lugnare här. Galleriet för de gamla målningarna och Spanska salen är tillbyggnader, som vi får tacka denne kejsare för.
Prag blev ett högsäte för vetenskapen - så fanns till exempel både Tycho Brahe och Johannes Kepler i tjänst hos Rudolf. I trädgården lät kejsaren anlägga ett menageri med sällsynta djur. Tänk att detta skedde redan på 1500-talet!
Men eftersom det inte går an att en kejsare inte vill vara politiskt aktiv (Vart skulle det leda, om vi i vår värld främjade vetenskapen istället för krigsindustrin?), blev Rudolf avsatt av sin bror Matthias och residenset flyttades tillbaka till Wien.
      Som jag nämnde i början, lät Matthias bygga ingångsporten år 1614. Jag låter vara osagt, om hans politik var bättre än broderns, när han upphävde ediktet från 1609, som lovade Böhmen religionsfrihet. Slutligen ledde ju ständernas missnöje till defenestrationen 1618, vilket i sin tur var upptakten till Trettioåriga kriget. Upprorsmännen hade kastat ut kejsarens båda ståthållare och deras skrivare ur detta fönster.
      Under Trettioåriga kriget okkuperades borgen av en armé från Sachsen, som genast plundrade samlingarna, som Rudolf II hade skapat. Under sista krigsåret kom sedan även svenskarna och rövade bort det lilla som fanns kvar. Dessutom skadades naturligtvis stora delar av borgen ännu en gång.
I museet för 1800-talet tittade vi på modellen av en marmorstaty, föreställande general Pappenheim, som skapades 1866 av Ludvík Šimek. Pappenheim var en av ledarna av de kejsarliga trupperna och dog 1632 vid slaget vid Lützen, där även svenska kungen Gustaf II Adolf fick plikta med livet.
Vi stod alltså framför statyn, när en medelålders man passerade och med expertuppsyn förklarade för sitt mycket yngre damsällskap: "Och här har vi en av de tre musketörerna." ...

Efter det Trettioåriga kriget försökte Kejsar Ferdinand III att åter bygga upp konstgalleriet.
1679-1680 residerade Kejsar Leopold I med sitt hov i Prag, vilket naturligtvis förde med sig att borgen fick ta del av åtskilliga sällskapliga evenemang. Ceremonier, fester och teaterstycken stod på programmet.

      Inom borgområdet upprättades nya fontäner, så även denna, som finns ungefär i mitten av andra borggården. I samband med Karl VI kröning, år 1723, skedde ytterligare om- och utbyggnationer. Nu kom till exempel ett friluftsteater till. 1741 erövrades borgen ännu en gång, nu av franska trupper inom ramen för det Österrikiska tronföljekriget. När fransmännen hade drivits bort, kom 1744 en preussisk här under den store förrädaren Friedrich II. 1757 var det ännu en gång Friedrich II, som förstörde stora delar av borgen vid en ny belägring.
På andra gården står även den utstickande halvcirkeln av det Heliga korsets kapell, som byggdes under den sista stora rekonstruktionen (1755 - 1775) under Maria Theresia, närmare bestämt av Anselmo Lurago efter planer av Nikolaus Pacassi.
Det var också Pacassi, som byggde om det tidigare Rožmberk-palatset till "Institutet för ädla damer", där adliga, ensamstående damer skulle finna sitt tak över huvudet.
Naturligtvis måste byggnaderna inom borgen restaureras med jämna mellanrum, därför kan man inte alltid se allting. Så var till exempel den "Gyllene gränden" inte tillgänglig vid vårt besök, medan institutet för de ädla damerna ganska nyss hade öppnats. Men alla dessa renoveringsarbeten bidrar till att det inte finns någon beskrivning, bok eller karta, som är aktuell över någon längre tid, vilket kan vara rätt så förvirrande för besökarna.
      Kapellet, av vilket vi här ser den (nyrestaurerade) takmålningen, byggdes 1755 i kungapalatsets gamla kök. Det är helgat åt Trefaldigheten och den Obefläckade avlelsen. Under senaste århundradet huserade här även inrikesministeriet och en gymnsieskola. Då målades freskerna på väggen helt enkelt över och det drogs in nya tak mellan våningarna, något som man numera har åter frilagt, respektive avlägsnat.
Tillträde till institutet fick damer, som kom ur fattiga adelssläkten och som var över 24 år gamla.
Fast även föräldralösa flickor, som var över 18 år, kunde få sin tillflykt här. Allt som allt fanns det trettio platser till förfogande. Inredningen är inte bevarad i original och jag undrar egentligen, vad målsättningen med denna utställning är.

 
Fast de ädla damerna hade i alla fall en trevlig miljö att vistas i, även om de var tvungna att underkasta sig vissa regler. Institutets föreståndarinnor kom självklart från Huset Habsburg, för det mesta var det en ogift ärkehertiginna, som även bar titeln av abedissa.
      På målningen till vänster kan en av dem beskådas. Efter att St. Georgs-klostret inom borgområdet hade stängts, fick föreståndarinnorna för övrigt äran att kröna nya drottningar.
     
På bilden uppe till höger ser man institutets huvudingång, försedd med en inskiption, med minnesord om Maria Theresia.
Men tillbaka till damerna: de måste bära svart klädsel utan sammet eller satäng och det fanns föreskrifter om vilka smycken de var tillåtna att bära. Dessutom var det förbjudet för dem att delta vid offentliga underhållningar, liksom maskeradbalar - men de fick en gång per vecka besöka operan eller en aristokratisk bal, liksom även delta i fester arrangerade av hovet. (Man ville ju i alla fall gifta bort dem, även om de inte ägde någonting längre ...) 1918 förbjöds adelstitlarna, institutet stängdes och året därpå flyttade inrikesministeriet in.
      Kejsar Ferdinand I, som 1848 abdikerade till förmån av sin brorson, Franz Joseph, valde borgen i Prag som sitt residens fram till sin död år 1875.
För de mindre ombyggnaderna under första halvan av 1900-talet ansvarade framför allt den slovenska arkitekten Josef Plečnik. Även pylonen på den tredje borggården är ett av hans verk, som tillkom 1928. Pelaren ska påminna om offren under Första Världskriget.

Förutom för de i denna artikel nämnda byggnaderna gäller tvådagarsbiljetten även för St. Vitus-katedralen, St. Georg-basilikan och Pulvertornet. Som tidigare nämnt behöver man denna tid för att klara av att se allt detta. Men det är väl använd tid, att ta sig en titt på denna stads skatter inom borgområdet.

Bernhard Kauntz, Wolvertem 2010


Tillbaka till   eller till   av  


last update: 21.07.2010 by webmaster@werbeka.com