När man når det sista backkrönet och ser ut över Lillåns dalgång, ser man redan på långt håll tornet av Björksta kyrka, som ligger på en liten höjd. De fyra hörntourellerna ger tornet ett rätt specifikt utseende. Annars är byggnaden väl gömd bakom stora träd och det är svårt att få ett bra foto på håll. När jag väl har kommit fram, ser jag de okalkade gråstensmurarna, som tillsammans med det bastanta tornet förmedlar ett mycket stadigt intryck. Jag har redan upptäckt att kyrkan är låst, men det hade jag nästan räknat med - det är illa att leva i en tid då man måste hålla tjuvarna borta till och med från sakrala byggnader. Man önskar nästan att Gamla Testamentes Jahve skulle ingripa mera handgripligt, för att omedelbart straffa sådant helgerån ... Den västra delen av kyrkan är den äldsta och har byggts under 1200-talet. Tornväggarna är fast förbundna med resten av kyrkokroppen, vilket visar att de har funnits med från första början, vad man då än använde utrymmet till. I öster däremot förlängde man kyrkan under 1300-talets första hälft. Man vet av en slump att det nya högaltaret invigdes den 21:a november 1349. Möjligtvis fick kyrkan i samband med detta nybygge även en ny sydportal.

Jag smyger i utkanten av kyrkogården och går runt hela kyrkan, för att få den bästa vinkeln för kameran. När jag nästan har gått hela varvet ser jag utanför kyrkogårdsmuren en sten med hällristningar. Jag tänker på att de har kommit till under förkristen tid, men sen påminner jag mig om att skålgroparna lär ha varit i bruk till slutet av 1800-talet, som man då ännu smorde in med fett och offrade en liten slant i förhoppning om att den ena eller andra önskan måtte gå i uppfyllelse. Jag ler lite grann över att se detta hedniska bruk alldeles i grannskapet av kyrkan - men det är klart: "Hjälper det inte, så kan det väl inte skada heller ..." Dessutom är det kanske inte så konstigt med grannskapet.

Ofta byggde man ju de kristna kyrkorna på samma ställen som de gamla offerplatserna hade befunnit sig på. En tavla intill stenen upplyser om att de flesta av Västmanlands hällristningar befinner sig i Lillåns dalgang. Under bronsåldern, då Mälarens vattennivå var hela femton meter högre än idag, utgjorde denna plats en udde, vilket bör ha gjort den mycket lämplig för sjöhandeln. Mycket riktigt kan namnet Björksta också härledas från Birkistad och "birka" betydde "handel". Björk heter ännu idag "Birke" på tyska och jag funderar om björkarna kunde ha haft någon betydelse för handeln?

Enligt tavlan visar hällristningarna förutom de 25 skålgroparna eller älvkvarnar, som de också hette, tre skepp, en vagn med dragstång och en obestämbar figur. Nåja, väl. Men om man kunde återge kärran förvisso utan perspektiv, men med nästintill perfekta, runda hjul, varför då denna klumpiga böjning på skeppen? Och varför är kärran avbildad i nittio graders vinkel till skeppen?

Just när jag är på väg till min cykel igen, stannar en bil framför grinden. En herre kliver ur och medan jag tänker på varför han verkar bekant, frågar jag, om han vet hur man kan komma in i kyrkan. "Det kan du få göra alldeles strax", svarar han. "För jag är kyrkoherde här och ska förrätta ett bröllop om en stund." Det ringer fortfarande ingen klocka hos mig och jag presenterar mig och mitt ärende. "Vi har träffats förr", säger han leende. "Du var hos mig i Irsta kyrka förra året." Sen berömmer han dessutom mina sidor, som han har tittat på. Jag blir naturligtvis glad över att få en chans att få komma in i kyrkan och ta kort även där. Det är en ljus kyrka, som jag kliver in i. Kyrkoherden talar om att man har renoverat den under förra året, bl.a. har man målat väggarna i äggskalsvitt, som gör att takmålningarna framträder mycket tydligare. Dessa har man tagit fram vid den förra renoveringen på 1950-talet, då även andra stora förändringar ägde rum.

Man tog bort läktaren, satte in nya bänkar och höjde golvet. Det senare gör, att det verkar vara "lågt i tak", men det ger kyrkan en ganska familjär prägel. Takmålningarna är i förvånansvärt gott skick, med tanke på att de tros ha tillkommit under 1400-talet. I det andra valvfacket (travén) från koret räknat har man målat bilder av de fyra kyrkofäderna. Här till höger syns Augustinus och Gregorius. Ambrosius och Hieronymus hade ljuset emot sig vid fotograferingen ...

En annan, för utseendet mycket väsentlig detalj, som man förändrade på 1950-talet, är att man åter tog upp det tredelade korfönstret, som ger det raka koret lite luft. Glasmosaiken är av Folke Heybrock. Även dagens altare av kalksten sattes in vid denna restaurering, efter en ritning av C-O Deurell. För altarkorset tecknar Bertil Kempe. Det jag tycker bäst om i kyrkorummet är predikstolen, som på ljudtaket är daterad till den 30:e september 1652. Det är ett utsökt arbete med sniderier av hög klass. Figurerna avbildar Jesus och apostlarna. Tyvärr är de senare inte fullständiga, då några tros ha befunnit sig på trappan, som dock inte finns längre, utan har bytts ut mot en nyare version. Till skillnad från detta gamla mästerverk finns i bakre delen av kyrkan en modern orgel, som är från 1975 och som ersatte den äldre modellen från 1930. Båda dessa har byggts av A Magnussons i Göteborg. Men man har lyckats på ett alldeles utomordentligt sätt att låta dess moderna design smälta in i rummets atmosfär.

Dopfunten i kyrkan är en malmkittel från 1529, som idag står på en modern fot. Förr använde man dock den gamla dopfuntsfoten från 1100-talet. Den finns numera i tornrummet vid ingången och är kyrkans äldsta föremål. Där på väggen hänger också ett dopfat av mässing från 1600-talet, som man förr använde som lock till dopskålen.

Gravyren i skålen sägs föreställa Abrahams offer av Isaak, men ärligt sagt hade jag svårt att ens på plats kunna identifiera detta. Ute i tornkammaren finns ytterligare en sak, som fascinerar mig. Det är en snart 700 år gammal trästaty, alltså från början på 1300-talet, som föreställer St. Olof. Det är ett underbart arbete och är tillsammans med predikstolen dagens behållning, även om jag därmed ingalunda vill nedvärdera resten av kyrkan, som jag även tycker om i sin helhet. Fyra ljuskronor upplyser långhuset under mörka vinternätter, den äldsta av dem är en Skultunakrona från 1600-talet. I tornrummet och sakristian finns ytterligare två ljuskronor. Det finns två klockor i tornet, som själva berättar sin historia. Lillklockan förmäler att den, liksom den större, blev omgjuten den 15:e januari 1858 efter åskbranden. Och storklockan talar om att den har blivit omgjuten hela fem gånger, senast i Stockholm 1905. Mycket nöjd med dagens besök ger jag mig sen iväg hemåt mot Bäckby i Västerås, då motvinden på de öppna fälten övertygar mig om att jag denna vår ändå inte har tillräckligt med cykelträning i benen ännu. Även cykelsadeln talar sitt tydliga språk under den sista milen ... © Bernhard Kauntz, Västerås 2005

Tillbaka till , till eller till av