.

ENGSÖ SLOTT


När jag i samband med mina cykelturer till kyrkorna i Västerås kom till Ängsö kyrka, skulle jag naturligtvis även passa på att ta mig en titt på Engsö slott. När jag cyklade genom allén, som leder fram till slottet, gjorde den ett så inbjudande intryck, att jag stannade för att ta ett kort.

Slott och slott, förresten... När jag kom till Sverige hade jag lite svårt med benämningen "slott" för något, som arkitektoniskt sett inte ens gick att jämföra med ett vanligt bostadshus från 1800-talet i Wien, låt sedan vara med palats som Habsburgarnas kejsarliga slott eller deras "sommarstuga" Schönbrunn.
Fast då hade jag ännu inte förstånd nog att ta tidsaspekten i beaktande. Engsö slott byggdes redan på 1480-talet och byggnaderna hade då som främsta uppgift att vara ett "befäst hus", något som Gustaf Vasa fick erfara, när han under sitt befrielsekrig formligen fick belägra Engsö för att kunna inta slottet.

Men tillbaka till nutiden. Jag hade självklart hört talas om spökerierna på Engsö, om Trollstenen och Brita Bååt (se även Ängsö kyrka för dessa berättelser) och allehanda annat oknytt, som höll till i trakterna.

Och... hade bara för några minuter sedan solen lyst genom träden i allén, så hade det nu dragit upp mörka moln från ingenstans, för att stämningsfullt illustrera platsens mystik. Nåväl, jag skulle i alla fall befinna mig inomhus ett tag framöver, men visst hyste jag farhågor inför cykelfärden tillbaka till Västerås.

Jag började med att köpa en liten bok om Engsö, som jag studerade medan jag tog mig en fikapaus. Boken var till stor hjälp vid den följande rundvandringen, men det fanns ytterligare allehanda intressanta ting att läsa i den. Så fick jag till exempel reda på, att Karl XII häst, Brandklipparen, hade fått sin vilostad på Engsö.

På nedre våningen finns en servering i det ålderdomliga köket, där gamla strykjärn och kopparföremål är uppradade på hyllor, för att understryka intrycket. Kryssvalven i taket gör också sitt till. Den vänliga personalen ser till att jag får min förplägnad och jag hittar en plats på uteserveringen, där jag fortsätter med min lektyr. Engsö tillhörde en gång i tiden Erik den Helige, ty hans son Knut Eriksson överlät lantgården Engsev till klosterbröderna i Yoluthia (Julita) sent på 1100-talet. Sedan ägdes Engsyo av ett nunnekloster och en son till Birger Jarl, Riddaren Greger, samt dess son, Magnus Gregersson. Abjörn Sixtensson Sparre, rådman hos Birger Jarl, var näste ägare, innan hans son Nils Abjörnsson ärvde stället.

En regnskur låter mig nu fly in i huset, där jag avslutar måltiden med en kopp kaffe i ett av de små serveringsrummen, även dessa med kryssvalv och kakelugn att beundra.

Nils Abjörnssons minne finns bevarat i kyrkan intill, där hans vapen fortfarande finns målat på dörren till sakristian. Han var för övrigt riksdrots hos Magnus Eriksson. Jag lägger märke till att det nästan är som att läsa Sveriges regentlängd, när man studerar Engsös historia, och adelskalendern därtill, eftersom det nu kom ägare ur släktena Bielke, Oxenstierna, Sture och Natt och Dag, innan ägorna återgår till Sparre.
Det är Bengt Fadersson, som lät uppföra "Engsö fasta hus av sten" med murar och vallar på 1480-talet. Han var, liksom sonen Knut Bengtsson, riksråd hos kung Christian II. Knut sköts i Västerås år 1521, när han försvarade staden mot Gustaf Vasas män. Året efter föll även slottet i Engsö, men ett och ett halvt decennium senare fick Knuts dotter Hillevi tillbaka godset av "Konung Göstaf". Hon gifte sig med Arvid Trolle och via Elsa Trolle blev Arvid Posse ägare, som var hovjunkare hos Johann III. Han skänkte ägorna i morgongåva till sin maka Brita Bååt på Follnäs.

Efter kaffet beslutar jag att det nu är dags för en rundgång på slottet. Jag passerar fängelsehålorna, varav den ena efter 1691 användes som vinkällare. Fram till dess hade man nämligen haft "hals- och handrätt" på Engsö, dvs. rätten att utfärda till och med dödsdomar. Återigen understryker denna tveksamma förmån dock den viktiga ställningen, som Engsö har haft genom tiderna. Genom en järngrind kommer jag en halvtrappa upp, där det i några låga rum visas ytterligare gamla köksföremål.
Jag tänker däremot på slottets vidare historia och Elsa Posse som arvtagerska, som gifte sig med Per Sparre. Denne man, även han riksråd, lät restaurera huset av Mårten Murmästare, ett arbete, som blev färdigt 1637.

Per Persson Sparre var kammarherre hos drottning Hedvig Eleonora, liksom hans son och arvtagare Erik Persson, samt senare även riksråd. Därefter följde det svarta fåret hos släkten Sparre, nämligen Johan Sigismund. Om honom berättas att han en kväll ville spela tärning, men inte hade någon att spela med. Han dristade sig till att utmana Satan själv, som strax klev in genom dörren. Men Johan Sigismund hade tur. Han vann och vann och vann. Till sist drog Djävulen upp en fem fot lång guldkedja, kastade den på bordet som betalning för skulderna och sa: "Denna kedja får aldrig bäras av någon annan än herren till Engsö slott. Eld och brand kommer att härja, om den någonsin förs härifrån."
Vidskepelse? Det intressanta är att det ska ha brunnit två gånger på Engsö, när kedjan inte var på plats... Idag visas den i en monter i trappuppgången till huvudvåningen.
Det är kanske inte så konstigt att Johan Sigismund efter sådana upplevelser inte räddes värdslig makt heller. Han kom nämligen i dispyt med kung Carl IX, som upphävde hals- och handrätten, liksom privilegiet att Engsö fick tillsätta sina egna präster i kyrkan. Därpå stängde Johan Sigismund helt enkelt kyrkan i två omgångar.

Han fick dock ge sig så småningom och dömdes till offentlig avbön och dagsböter. Slutligen var han tvungen att sälja Engsö år 1710 till greve Carl Piper och hans maka Christina Törnflycht för 48050 daler silvermynt.

Jag kommer nu in i den stora matsalen, som med sina 144 kvadratmeter är dubbelt så stor som min tvåa. Även ljuskronorna är något större och mer utarbetade än mina därhemma ... Men visst är det en speciell känsla att uppleva denna rymlighet och visst är det underbart att kunna ta ett kliv tillbaka rakt in i dåtidens värld. På väggarna hänger en målning av Engsö på 1740-talet och porträtt på de första ägarna av släkten Piper och deras närmaste.

Carl Piper fick aldrig se sin egendom. Han var riksråd hos Carl XII och dessutom hans rådgivare. 1709 tillfångatogs han vid Poltava och dog 1716 i Ryssland. Han och hans maka ligger begravda i stensarkofager i kyrkan intill slottet.

Deras son, Carl Fredric, var näste ägare, som tillträdde 1730. Hans och hustrun Ulrica Christina Mörners porträtt finns i salongen innanför matsalen. Carl Fredric lät på 1740-talet bygga en fjärde våning och tornet på huset, efter Carl Hårlemans ritningar. Dessutom lät han bygga kyrktornet och gravkoret, liksom ekonomibyggnader av sten till godset.
Tre gånger blev han erbjuden att bli riksråd, men avböjde befattningen.

Han skapade också ett stort bibliotek med tonvikt på svensk historia, som upptog hela den södra längan på fjärde våningen.
Jag skulle mycket gärna ha träffat denne Carl Fredric, som visade vördnad för sina föräldrar, hade sinne för kultur, var intresserad av historia, inte var maktlysten och hade självkänsla nog för att lämna sina statliga ämbeten, när hans måg Erik Brahe 1756 halshöggs. Han drog sig tillbaka till Krageholm i Skåne, där han slutade sina dagar.

Jag kommer förbi en vägg, där Carl Fredrics fem barn är avporträtterade. Den yngste av dem, Adolf Ludvig Piper (på bilden längst ner till höger), tog över Engsö efter att stället hade stått tomt under några år.

Jag kommer till frukostrummet, där bordet är dukat, som om det strax skulle dyka upp någon för att inta en måltid. Tidigare var detta grevinnans kabinett. Det anslutande serveringsrummet var kammarjungfruns domicil.
Men mina tankar dröjer kvar hos Adolf Ludvig. Han var kammarherre och under en tid även handsekreterare hos Gustaf III, som han beundrade högt. Detta torde visa, att Adolf Ludvig hade ärvt eller fått lära sig faders kulturella sinne. Även på Engsö, som han bara bebodde sporadiskt, bibehöll sonen pietätsfullt faderns inredning. Tyvärr är det för det mesta så att pöbeln och de lågsinnade till sist alltid vinner överhanden, vilket visas genom mordet på Gustaf III, kanske Sveriges mest kulturella kung, liksom även genom att Adolf Ludvigs hustru, Eva Sophie von Fersen, överlevde sin make med 21 år. Visserligen var hon hovmästerinna hos drottning Hedvig Elisabeth Charlotta, men för att betala sitt påkostade leverne, samt inte minst sin lidelse för spel, sålde hon av möbler och lösören från Engsö, liksom gobeliner och till och med tapeter, men framför allt stora delar av svärfadern Carl Fredrics bibliotek.

Det är inte bara de stora utställningsföremålen, som imponerar på mig, det är också mångfalden av detaljer, som finns att se. Här finns en lampettspegel att beundra och där en serveringsbricka, som står uppställt mot väggen. På ett skrivbord hittar jag en pincenet, som om någon hade lämnat den för att genast komma tillbaka och läsa vidare.
Det är kärleken och omsorgen, som man har byggt upp denna utställning med, som får en att trivas, att förväntansfullt beträda nästa rum.

När jag nu beträder nästa rum, ryggar jag dock tillbaka. Där sitter en dam vid sitt toalettbord och det tar en sekund för mig att förstå att det bara är en docka. Strax ler jag åt detta infall, gratulerar till och med till denna strålande idé att göra utställningen ännu mer levande. I de följande rummen kommer jag att träffa fler av husets invånare.

Jag fortsätter att memorera min, eller rättare sagt Engsös historia. Nästa ägare var Axel Adolf Piper och den vackra Magdalena Maria Augusta Armfeldt, men Engsö var under denna tid utarrenderat till Claes Erik Mörner. När sedan Axel Mauritz Piper tog över ägorna, var de ganska förfallna igen. Denne överstekammarherre och ryttmästare såg dock till att slottet och ekonomibyggnaderna restaurerades igen. Han mätte upp jorden och avskaffade hoveriet, dvs. rätten att när som helst utkräva dagsverken av de underlydande bönderna. Istället betalade han en dagspenning för utförda arbeten.
Hans hustru, Anna Madelaine Wachtmeister var statsfru hos drottning Lovisa och senare överhovmästarinna hos Carl XV. Ende sonen, Axel Piper, ägde Engsö under två år, då han, bara 28-årig, dog i Cannes.

Det var 1875, saamma år som hans mor lämnade jordelivet. Eftersom det inte fanns någon arvinge gick ägorna över till hans farbror, Ludvig Magnus Alexander Piper, gift med Hedvig Kristina Lovisin. De hade dock ingen son och Engsö stod tomt, innan man kunde avgöra, vem som skulle bli näste ägare.

Under tiden har jag gått uppför trappan till tredje våningen och hamnar i rokokosalongen, där framför allt väggarna lämnar ett bestående intryck. De är klädda med duk och bemålade omväxlande med landskap och blomsterfestoner.

Här står också en bronsbyst av Carl XII, som jag i min iver också tog kort på, men som jag inte visar här, eftersom jag inte är någon vän av denne vildsinte yngling. Långt mer kulturella tycker jag att prydnadsvaserna är, som jag hittar uppställda här och var.
Det är hemskt att tänka på att rokokorummet och hela fjärde våningen användes som magasin under slutet av 1800-talet, då slottet inte hade någon ägare. Förvaltaren Carl Lovisin var tydligen inte heller någon vidare kulturell person...

Dessutom kunde i princip vem som helst ta sig in i slottet, som av de kringboende kallades för "ruinen". Det medförde att ytterligare värdeföremål försvann därifrån - mycket tråkigt, när man ser med vilken glädje man har återskapat det som fanns kvar. Snogeholmsrummet, där jag är nu, är ännu ett lysande exempel på detta.
Först 1902 blev kammarherre Erik Adolf Alfred Piper och hans hustru Josefine Juliana Reinholdina Rudbeck nya ägare och började återigen med en restaurering. Hans bror, Eric Carl Piper, gift med Catherine Augusta Pritchard-Morgan och deras son Eric Claes Willliam Piper med maka Charlotte Hedvig Lilliestierna följde som ägare. Därmed har jag hamnat i nutiden, vad beträffar ägarhistorien.

Sedan 1971 ägs slottet av Stiftelsen för Naturskydd och Friluftsliv i Västmanlands län, men förvaltas och drivs av Carl-Magnus Piper och hans hustru Catharina Marika Olivecrona.
Resten av tredje våningen består av gästrum, bland annat det s.k. kungarummet, liksom ett antal mindre utrymmen.
Fascinerande är också porträttsamlingen på slottet. Hela 78 porträtt finns hängda på naturliga platser, så att de gör intrycket av bebodda rum ännu intensivare. De olika konstnärernas förmåga är väl något skiftande, men inte desto mindre är tavlorna ett minne av de personer, som hade direkt anknytning till Engsö, och är därför i dubbel bemärkelse remarkabla. Min begeistring växer med varje nytt rum, som jag ser.

När jag kommer upp i den översta våningen, får jag äntligen träffa greve Carl Fredric. Han sitter där i sitt arbetsrum, ser tankfullt ut genom fönstret, funderande på nästa mening, som han ska skriva ner. Vid ingången till kabinettet läser jag på en skylt att väggarna har originaltapeter från 1740-talet, av s.k. kassian. Det är ett linnetyg med pressat mönster, som ska imitera sidendamast.
Än en gång beklagar jag, att jag inte ser honom livs levande framför mig, så att vi hade kunnat samtala om problemen på hans och i vår tid. Han skulle kanske ha berättat att det rådde brist på arbetskraft i början på 1700-talet. Carl XII krigståg hade krävt många offer och flera av gårdarna på Engsö stod tomma och öde. Själv var Carl Fredric tvungen att tillbringa mycket tid i Stockholm, men han hade en duktig förman på Engsö, Anders Åhman, som även stod i flitig korrespondens med sin arbetsgivare. Så berättade han år 1733 att hela gårdsfolket hade sagt upp sig på Larsmässodagen och att han hade behövt mycket övertalningsförmåga för att få de flesta att stanna kvar. Jag ler lite för mig själv, när jag tänker på vad Carl Fredrik väl skulle ha sagt om våra fackföreningar? Vad skulle väl han säga om våra dagars rockfestivaler och om det årliga "Power Meet" i Västerås, som representerar våra dagars "kultur"?
Skulle det hjälpa om dagens media en gång om året skrev lika mycket om denna kulturella skatt i Engsö slott, som man skriver om Arosfestivalen? Skulle det hjälpa om dagens styrande spenderade lika mycket av skattemedel, som idag går till reklam och polisbevakning av diverse arrangemang, på att stödja traditionell kultur? Åtminstone kunde man förvänta sig att det gick en daglig buss till Ängsö, så att de ej bilburna kunde ta sig dit utan att behöva ta till cykeln...

Eller är det verkligen så oväsentligt för gemene man att få en inblick i historien, att få se hur Carl Fredrics sovrum såg ut för ett kvarts millennium sedan? Är den nyaste biofilmen med amerikansk hjärntvätt så mycket viktigare än att förstå något av vår historia?

Själv beklagar jag att klockan tickar undan och att jag inte har mer tid till förfogande, men det är långt till Bäckby och jag har motvind hem... Jag tittar i alla fall på en gammal garderob med väggfasta skåp, som man förseglade, när man åkte bort för en längre tid. Jag ser också en kopia av Carl Pipers hopfällbara fältsäng, som för 300 år sedan garanterade åtminstone lite bekvämlighet även under krigståg. Två gröna kakelugnar, även de från mitten av 1700-talet, tillverkade av Anders Wadsten i Västerås, stod för värmen och bekvämligheten i slottet.
Och jag blir betagen av sierskan, som sitter i det rum, som en gång var Carl Fredriks bibliotek. Idag ägnas hela rummet åt spökerier. Jag hinner kasta en snabb blick på en gammal artikel om hur man kan hindra döda från att gå igen. Att sy ihop strumplästerna eller att binda ihop stortårna lär ha varit beprövade knep.
Jag läser om Earl James Hepburn of Bothwell, Maria Stuarts älskare, som 1566 satt fången i Malmöhus. Natt efter natt kom en spökkatt ut ur väggen och hemsökte honom. Han klagade över synerna, men fick förstås ingen förståelse för sitt problem. Det slutade med att Bothwell miste förståndet.
Givetvis skulle man kunna bortförklara hela saken med att Bothwell gradvis blev tokig, att synerna var ett första stadium av sinnessjukan. Intressant är dock, att man, när man senare rev murarna, verkligen hittade ett skelett efter katten ...

Nåväl, jag besökte Engsö ju mitt på dagen, kanske är det inte så underligt att jag inte träffade på något annat spöke än det till vänster, som ändå ganska vänligt tog emot mig i cafeterian.

Faktum är dock att ovädret, som drog ihop sig när jag kom, nu har avlägsnat sig och det är blå himmel igen under min återresa till Västerås. Om det nu var ett rent tillfälle, eller om det var spökena som hjälpte till, för att jag trivdes så bra i deras slott, låter jag vara osagt. Jag lovar däremot att jag snart ska komma tillbaka för att lära mig mer om spökena och för ett nytt samtal med Carl Fredric. Jag är säker på att han fortfarande har ett eller annat att berätta.


Bernhard Kauntz, Wien 2005


Tillbaka till   eller till eller till av


last update: 30.6.2005 by webmaster@werbeka.com