Jag får veta att det pågår ett bröllop inne i kyrkan och att brudparet ska köras därifrån i bilen. För min egen del innebär det att jag förhoppningsvis kommer att få tillfälle att ta kort inne i kyrkan också, vilket är glädjande. Efter bröllopet möter jag en mycket intresserad och tillmötesgående kyrkoherde, som till och med ordnar fram växel åt mig, så att jag kan köpa med mig en beskrivning av kyrkan.

Vi pratar om att det är svårt att hålla kyrkorna öppna i dagens samhälle, när det inte finns någon uppsiktsperson, eftersom det alltid finns risk för att saker blir stulna. Jag förstår det och tycker att det är mycket tråkigt att hitta ännu ett exempel på hur några enstaka individer förstör för allmänheten.

Jag överraskas av hur ljust det är inne i kyrkan och fascineras av det vackra rundfönstret ovanför altaret. Kyrkan är också rymligare än jag hade trott utifrån.

När jag läser efter hemma, får jag veta att Irsta är rik på fornminnen, som går tillbaka till järnåldern och att namnet Irsta härleds från "Yris (Iris) ställe".
Den gamla 1200-talskyrkan antas ha haft en föregångare i trä, men man är säker på att den i ursprungligt skick hade ett smalare kor. Som på många andra ställen blev kyrkan dock för liten på 1300-talet, man byggde ut den österut och rev det gamla koret. Det nya fick samma bredd som resten av kyrkorummet, så som det ännu ser ut idag. På 1400-talet ersattes trävalven med tegelvalv, även det var vanligt förekommande. Två travéer täcker den gamla kyrkans storlek och ytterligare två finns över den nybyggda delen. Även den tjocka furudörren härstammar från 1400-talet, liksom vapenhuset.

Precis som i Barkarö kyrka var släkten Cronstedt kyrkans mecenater och friherre Carl Cronstedt lät i samband med en restaurering på 1740-talet bygga sig ett gravkor i anslutning till kyrkans östra vägg.