Personliga tankar kring ett besök på
LEKSAKSMUSEET PÅ TIDÖ SLOTT

Den 17. juni 1974 är ett historiskt datum för alla vänner av leksaker. Då öppnades Sveriges första Leksaksmuseum av Hans Majestät Kung Carl XVI Gustaf på Tidö slott.
Det är klart att ett patronat förpliktigar och därför finns det idag en hel del av lille Carl Gustafs egna leksaker att bese. Här på bilden är han sysselsatt med ett elektriskt tåg, och ryttarna i förgrunden är en present till honom från England.
Men den som tror att det enbart ställs ut rikemanbarns leksaker har helt fel. Ett betydande inslag i utställningen är t.ex. de pappersmodeller av leksaker som Allers Veckotidning tillhandahöll genom årtiondena. Där finns modeller till bilar, dockor, nya uppfinningar och berömda byggnader.
Även Tidö slott kunde pysslas ihop, som vi ser på bilden till höger. Och en Allers kostade på den tiden 25 öre - även detta framgår ur utställningen.

Det är ganska roligt att stå vid ingången till museet en stund och lyssna på samtalen. Många av besökarna är naturligtvis barnfamiljer, och barnen står där med tindrande ögon av förväntan, medan många av papporna skruvar på sig.
"Nja, följ med dem, du", säger han till mamman, "jag väntar här."
"Men kom in, du också", försöker hon.
"Äsch, gå ni bara", slår han ifrån sig på nytt.
Det är konstigt att så många män har så stor distans till sin egen barndom och verkar rädda för att förlora manligheten om de skulle ertappas med att titta på leksaker.

Jag ska erkänna att mina förväntningar inte var alltför högt ställda, när jag klev in genom dörren. Men det tog bara 10 minuter innan jag hittade "Lumpi", min allra första sparbössa, som jag på 50-talet hade matat med mina slantar. Att se den, att plötsligt minnas känslan av att trycka på den lilla järnspaken till vänster, som gjorde att hundens tunga åkte in tillsammans med slanten, det gjorde mig en aning knäsvag för ett ögonblick.

Mitt nästa intryck var den internationella aspekten. Många av leksakerna är välanvända, ett säkert tecken på att de blev omtyckta av sina forna ägare. Dessa i sin tur fanns utspridda över hela världen, det finns leksaker från Tyskland, från Japan, från Amerika och Ryssland.

Men var än man bodde, lekte man med samma saker, omedveten om nationella gränser, rasism eller någon av de andra barriärer som vi reser som vuxna oss emellan.
Medan två flickor lekte samma lek med var sin av dessa spisar, höll deras pappor på att försöka slå ihjäl varandra. Nog är det bra synd att män inte oftare besöker ett leksaksmuseum.....

Det är ganska roligt att se hur man genom tiderna har fösökt att efterlikna verkligheten i utformningen av leksakerna,

oavsett om det nu rör sig om en spårvagnsmodell eller ett dockhus med alla små finesser som ett samtida hem kunde uppvisa. Imponerande är inte minst dockserviserna med all sin detaljrikedom i äkta porslin. Föremålen på bilden skulle lika gärna kunna föreställa en vuxenservis, när man inte har något referensföremål för att kunna avgöra storleken.
Desto större blir intrycket att verkligen se dessa miniatyrer, inte mer än någon centimeter höga. Tennservisen skulle - i naturlig storlek - kunna pryda vilket matsalsbord som helst, eller hur? Fast när jag upptäckte kaffekopparna i silver, blev det för mycket, då rörde sig åter mitt sociala medvetande. Var det verkligen nödvändigt att slösa de egna resurserna på en så dyrbar leksak, eller hade de kunnat användas i ett mer humanitärt syfte? Visst, det är gulligt, och visst, varje förälder tycker om sina barn och vill det bästa för dem, men är det inte att ge fel signaler till barnen också?
Det liknar väldigt mycket farbror Joakim som badar i bankvalvet... Jag kan å andra sidan inte undvika att se bilderna framför mig, som Vilhelm Moberg eller Ivar-Lo Johansson har målat upp i sina beskrivningar av samma samhälle under helt olika förutsättningar. Att se barnleksaker i silver verkar då närmast som ett hån mot den samtida statarbefolkningen.

Fördelen med att vara på ett leksaksmuseum är att eventuella dystra tankar skingras ganska fort av den samlade glädjen som finns där. Mångfalden av intryck gör att man strax hamnar i andra tankar, att man fångas av den tidlösa aspekten, som en del leksaker förmedlar. Dockorna är väl ett praktexempel på detta. Och det finns många dockor från många olika epoker och områden! Att tänka sig att små flickor i alla tider har lekt med dockor övervinner på något sätt generationerna. Jag känner en samhörighet med mina förfäder, som ju då plötsligt inte var så annorlunda, som barn åtminstone hade de samma nöjen och måste da rimligtvis ha upplevt samma känslor som vi själva. Låt vara att deras dockmodeller var enklare, både till material och utformning, men det förändrar ju inte symboliken. Eller se på klossarna. Det är precis samma sak. Byggklossar har nog också alltid funnits, och målade man dem, så att de kunde läggas som pussel, var det en ytterligare bra stimulans för barnen.



Nästa tanke som slår mig är diametralt motsatt. Här är det inte alls tidlösheten, som jag upplever, utan istället den kulturhistoriska utvecklingen. Ett starkt intryck gjorde filmprojektorn, som drevs med fotogenlampa som ljuskälla. Visserligen är celluloidremsan med bilderna på redan sprucken och skrynklig, men dess syfte framgår ändå klart och tydligt. Och jag känner mig både häpen och tacksam. Häpen inför upplevelsen, att man verkligen kunde driva en filmprojektor i ett så fladdrande ljus, och tacksam inför insikten om att ha fått en ny upplevelse, som visar vilken enkel teknik man använde för 100 år sedan - men hade den inte utprovats, skulle vi idag inte ha våra självklara föremål som TV, telefon och datorer. Och jag undrar om vi idag håller på med samma enkla tekniker på t.ex. Internet. Hur kommer den kommunikationen att se ut om 100 år?
Hur som helst, detta är en kulturhistorisk upplevelse av stora mått. Ta diversehandeln på bilden. Dess totalhöjd är kanske 30 eller 40 cm! Jag fascineras dels av precisionen i detaljerna, dels av upplevelsen som sådan. Vilket värde denna leksak måste ha för alla dem som är för unga för att själva ha sett en diversehandel!

Det finns, som sagt, många, många leksaker att titta på - och det är helt omöjligt att gå in på allt som finns att se och alla upplevelser man får under besöket. Jag har återgett här bara en del av de tankar som jag hade i museet, de som jag tyckte var mest väsentliga. Besöket kostade mig ungefär lika mycket tid och pengar som att hyra en video, behållningen utklassar videon mångdubbelt....

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås, juli 1996

Tillbaka till eller till av
last update: 13.7.1996 by webmaster@werbeka.com