DONAUINSELFESTEN
Europas största utomhusfestival


Den allra första festen på Donauinsel har min bror organiserat. Redan 1982, alltså ett år före den första "officiella" festen, hade man frågat honom, om han - som ansvarig för en kulturförening - skulle kunna fixa en fest på Donauinsel. Han kunde. Först året därpå övertogs festivalen av partiet, som än idag är den drivande kraften bakom, och 1983 års fest syns i annalerna som den första, trots det "stulna" namnet.

Nåväl, men vilken fest man än tar som utgångspunkt, så är skillnaden till idag enorm. Under tre dagar tävlar händelserna om besökarnas uppmärksamhet på denna konstgjorda ö, som bildades när man i Wien delade Donau, för att få bukt med faran för översvämningar. I år, fastän stämningen till en del regnade bort, kom 2,6 miljoner besökare. Förra året var det 2,9 miljoner!

Men man gör även mycket för att underlätta för dem, som vill ta sig dit. Kommunaltrafiken i Wien går till 3 på natten med många extrainsatta vagnar, så att alla ska kunna ta sig dit och därifrån snabbt. Kommunerna runt om staden ordnar speciella direktbussar och järnvägen erbjuder alla under 26 år att åka fram och tillbaka för 7 Euro (65 kronor), oavsett var i Österrike de bor.
Under tiden har antalet attraktioner vuxit så starkt att man även måste börja utnyttja stränderna på "fastlandet", för att få plats med allt. Ön är visserligen cirka 4 mil lång, men man försöker naturligtvis att koncentrera aktiviteterna mellan de 4 broarna som har kommunaltrafik.

Inträdet är gratis och till största delen inte kontrollerat, även om man med stickprov genomsöker medhavda väskor och kassar. Glasflaskor får inte tas in på grund av skaderisken och ungdomar får inte ha med sig alkohol. Det ska även nämnas att jag under hela dagen, som jag var där, såg färre fulla ungdomar än på en vanlig lördagskväll i Västerås centrum. Detta fast herrarna i svart t-shirt verkligen bara under begänsad tid och endast vid några ingångar kunde genomföra kontrollen. Och detta fast det såldes alkohol i princip vid varje stånd på ön - fast inte till ungdomar under 16.

Under dagen finns det även underhållning för de minsta, i form av hoppborgar eller lekar; man kan få ansiktet målat eller själv delta i målningen av jättebilder. Självklart finns även dockteater, karuseller, clowner och många andra förnöjelser.

Även uppträdanden finns på programmet. En dansgrupp står på en scen, från himlen faller fallskärmshoppare mot målprickar (eller bredvid, i vattnet), på vattnet stilar några proffs på vattenskotrar och avlöses av en grupp helikopterförare, som med sina brummisar visar den mest vågade akrobatiken i luften.
Idrotten kommer heller inte till korta. För surfbrädor, mountainbikes och skateboards är det en ideal terräng här. Även lagidrotter utövas. I gymnastiksalen på skolskeppet på Donau spelas det handboll, därtill kommer basket och turneringar i beach-fotboll och beach-volleyboll, för vilka man har skaffat fram tonvis med sand. I fotboll har man organiserat fram hela 15 deltagarnationer. Jag tittar på ett tag, hur två damlag plågar sig genom den ankeldjupa sanden och känner lukten av blöt sand i näsan, som påminner om stränder och semester.

Naturligtvis finns det även reklamstånd. Den österrikiska järnvägen har ett eget tält, liksom många andra sponsorer också. På ett annat ställe kan man mäta blodtrycket och få hälsotips, liksom även ett måttband för att mäta midjan. Fast här finns det inte så mycket intresse från allmänhetens sida.

I försäljningstälten, som i långa rader kantar ängarna, finns mat och dryck i massor. För dryckesbägarna vill man dock ha insats, så att de inte helt enkelt slängs bort. Och de, som i alla fall skräpar runt, samlas av ivriga tio- eller tolvåringar, som - med 5 kronor per bägare - plockar ihop en icke föraktlig dagpenning.
Under hela eftermiddagen kommer det mera folk. På de olika scenerna genomför man ljud- och belysningsprov, så att allt ska vara klart för kvällen. Jag har lyckats få en plats vid ett bord och medan jag intar en sen lunch hör jag från scenen närmast mig en trummis. Bamm! Paus. Bamm! Paus igen. Bamm! Så fortsätter det ett tag, tills det nästan blir långtråkigt, sen kommer plötsligt ett Bamm-Bamm! - Bamm! - Bamm-Babamm! Och då börjar redan även gitarren att haka på.
På andra scener börjar de första DJs att spela skivor, ty kvällen tillhör framför allt musiken. Utbudet är superbrett, något för varje smakriktning. Från wienska sånger över Country&Western och Reggae till Heavy Metal finns det allt - visserligen med varierande grad av kändisskap, men verkligen internationellt. Mellan det svenska bandet "Friska viljor" till rockmusikern "Zucchero" från Italien spelar även band, där medlemmarna besöker samma skola. Men dessutom har det även bjudits in superstars som Alphaville, Gianna Nannini, Claudia Jung och Gentleman & The Far East Band. Det är väldigt skönt att komma ifrån den anglo-amerikanska dominansen, som vi i Sverige är utsatta för och istället få höra lite europeisk musik!

Tyvärr överskuggas årets fest av en tragedi. En av de stora inom Austropop, Georg Danzer, skulle ha uppträtt idag, men på grund av dålig hälsa hade han bett sin vän och kollega från "Austria 3", Rainhard Fendrich, att hoppa in istället för honom. Jag hade redan beslutat mig för att se på denna konsert.
Men det skulle bli ännu värre. Kvällen innan dog Georg Danzer.

Föreställningen genomfödes i alla fall. Rakt framför scenen var det naturligtvis tjockt med folk, men när jag kom en timme innan för att hitta en bra plats, hittade jag ett relativt bra ställe. Det var inte alltför långt från scenen, så att jag fortfarande kunde se vad som hände där, men framför allt fanns det en storbildskäm kanske femton meter framför mig. Bilderna är från denna bildskärm och därför inte av bästa kvalitet. Totalt var det tvåhundratusen människor, som såg denna konsert live på de olika bildskämarna på ön. Tvåhundratusen!
Fendrich spelade denna kväll gratis. Gaget gick till Danzers familj istället. Han sa att man endast med musik kunde hedra en musikers minne och började med tre av sin väns låtar. Hundratals tomtebloss tändes genast och gav föreställningen en speciell touch, som säkert bidrar till att bättre minnas Georg Danzer och denna konsert.

Jag väntar under lång tid på en speciell låt, men efter tredje inropningen ger jag upp hoppet. Men i direkt anslutning sjunger Fendrich till slut i alla fall "I am from Austria". Det är så klart en mycket patriotisk text, som tänder publiken. Framför scenen hissas till och med en flagga av publiken. Fast för mig tillkommer det ännu lite mer emotion, eftersom texten lyder: "ich seh' dich meist nur von der Weiten - wer kann versteh'n, wie weh das manchmal tut?" (jag ser dig för det mesta bara från fjärran - vem kan förstå hur ont det gör ibland?) Efter att ha bott 40 år utomlands vet jag det sannerligen ... Och under sista refrängen, som låter så här: "säger jag, en världsmedborgare, full av stolthet - och om så måste vara, även alldeles ensam: I am from Austria", då måste jag mycket diskret torka en tår ur vänstra ögonvrån. Alltför ofta har jag behövt säga - och inte minst känna - det alldeles ensamt. Banalt? Ja, kanske - men bara för den, som inte har upplevt detta själv...
Och på så sätt slutar Donauinselfesten - förresten den första, då jag är i Wien, när den genomförs - lite speciellt för min del.


Bernhard Kauntz, Västerås 2007



Tillbaka till eller till av


Sidan skapades den 9.7.2007 av webmaster@werbeka.com