Jesuitkyrkan (Universitetskyrkan) i Wien


Jesuitkyrkan dominerar idag Dr.-Ignaz-Seipel-platsen, som tidigare hette universitetsplats. Helt riktigt är den omgiven av det gamla universitets byggnader - ty jesuiterna och universitetet i Wien hör nära ihop.
Universitetet grundades visserligen redan 1365, men fick aldrig riktig bra fart. Ännu sämre blev det i början av 1500-talet, när Luthers reformationstankar (1517) och Wiens första belägring genom turkarna (1529) avledde folks tankar. Kejsar Ferdinand I (på den tiden för all del fortfarande endast kung) vände sig slutligen år 1550 till Ignatius Loyola, som tio år tidigare hade grundat Jesuiterna. Kejsaren bad att man skulle skicka två teologer till Wien, som skulle kunna ge föreläsningar vid universitetet och dessutom grunda ett kollegium, det vill säga en egen skola.
Jesuiternas kollegium gick snart om universitetet, knappa femtio år senare hade det redan fem gånger fler elever än universitetet.
1623 kon sedan den pragmatiska sanktionen av Kejsar Ferdinand II. Jesuiterna fick uppdraget att ta över universitets utbildningar, förutsatt att de inlemmade sitt eget kollegium, samt att de uppförde en kyrka och en förvaltningsbyggnad i dess anslutning.
Nu skapades universitetsplatsen och kyrkan byggdes. Över den stora portalen finns Ferdinand II vapen och inskriften på fasadens arkitrav säger: Gud, segraren, triumfatorn, den bäste, den störste, har Kejsar Ferdinand II byggt detta segertecken till minne av den saliga Jungfru Maria och de heliga Ignatius och Frans Xavier - 1627. Ignatius och Frans Xavier är naturligtvis helgon från jesuiterna. Även de smyckar fasaden - på nedre raden av statyerna. Övre raden utgörs av helgonen Katharina, Josef, Leopold och Barbara.
Kyrkan är femtio meter lång och tjugosex meter bred.
Den består endast av ett långhus med åtta kapell på sidorna, har alltså inga sidoskepp. De stora fönstren uppe vid valvet ger osedvanligt mycket ljus i det inre. Man vet inte, vem som var kyrkans byggmästare - men dess inredning förändrades 1703 av jesuitbrodern Andrea Pozzo, som hade fått en utbildning som målare, bildhuggare och arkitekt i norra Italien.
Han arbetade framför allt med sidokapellen. Först drog han in emporer, där alla fyra på varje sida förbands med varandra. Varje kapells empor bärs upp av två pelare och går in en liten bit på långhuset. I mitten öppnades emporerna neråt, vilket återigen bidrar till mera ljus. Kapellen hade tidigare mittfönster, vilka Pozzo lät mura igen. Istället bröts det upp två smala sidofönster. Därigenom kunde man nu sätta altaren mot mittväggen.
Varje kapells tre väggar smyckas med tre stora målningar. Även pelarnas korintiska kapitäl borde man ge ett ögonblick av uppmärksamhet.
På bilden ovan ser vi den filosofiska fakultetens kapell med det mystiska bröllopet av den heliga Katharina från Alexandria som altarbild.

Som vi har sett på utsidan, lät Kejsar Ferdinand II bygga kyrkan som segertecken. Såsom kyrkan är utformad på insidan, är det tron som segrar. Den tronar vid foten av den målade kupolen, alltså en skenkupol (men trons symboliska figur är svårt att se på det lilla fotot). Segern uppnås av änglarna, vilket framgår ur takfreskot vid ingången. Vi det främre freskot förkunnar änglarna segern med fanfarljud och med blommor i händerna. Freskot i taket över apsis visar slutligen denna seger, då Maria, som står för människosläktet, upptas i himlen. Hennes himmelfärd är en symbol för människornas frälsning.

Även bilden över högaltaret visar Marias himmelfärd. Detta är också ett verk av Andrea Pozzo. En medaljong ovanför bärs upp av två änglar och är försedd med följande inskription: "Assumpta est Maria, gaudent angli" (Maria är tagen upp, till änglarnas glädje). Och över allt detta svävar en jättestor krona med en röd baldakin.
Man får inte glömma tidpunkten för kyrkans byggnation. Dels hade man i och med motreformationen fått övertag över protestantismen igen (i Österrike), dels hade man försvarat sig mot turkarnas anfall - i båda fallen hade det alltså varit den "rätta" trons seger.
Men redan efter Kejsar Leopold I död, år 1705, bromsades jesuiternas framfart. Universitetets grundlagar förändrades, vilket minskade jesuiternas rättigheter. 1767 miste de lärosätet för kyrklig rätt och 1773 upplöstes jesuitorden.
1814 gav Påve Pius VII tillåtelse till nyöppnandet av denna orden, vilket ledde till en restaurering av kyrkan 1827. Freskerna målades på nytt efter kopior av Pozzos bilder. 1848 förbjöds jesuiterna på nytt i Österrike, men förbudet upphävdes bara fyra år senare av Kejsar Franz Joseph. Kring århundradeskiftet mot 1900-talet, liksom under åren 1986-1998 skedde nya restaureringar av kyrkan.

Till sist ett par ord till predikstolen: Högst uppe står Frans Xavier, som döper en hedning. Därunder finns de symboliska figurerna för tro, hopp och kärlek. Vi predikstolens korg har de fyra evangelisterna avbildats och på undersidan finns det tre putti, av vilka en är en djävul. De tre putti är motsvarigheten till änglarnas kamp i taket. Tematiskt följer predikstolens uppbyggnad (nerifrån och upp) alltså kyrkans tema - med hedningens dop som seger för tron.

Bernhard Kauntz, Wolvertem 2009


Tillbaka till eller till av


8.10.2009 by webmaster@werbeka.com