Judenplatz i Wien


Judenplatz var centret för den första judiska församlingen, som redan fanns på 1200-talet här. Här stod den första synagogan, Rabbins hus och dessutom ett lasarett. Allt in allt var det vid början av 1400-talet omkring 70 hus, i vilka det bodde omkring 800 invånare.

Judarna var inte ovälkomna, framför allt bland de härskande familjerna. De hade nämligen möjlighet att ge lån, emedan det var förbjudet för kristna att ta ränta för utlånade pengar. Därför fanns de judiska ghettona ofta i anslutning till hoven. Judarna finansierade många fälttåg och tjänade bra pengar, om de var framgångsrika. Naturligtvis lånade de ut pengar även till resten av befolkningen - ofta mot pant, som gäldenären sedan inte kunde lösa ut. Detta var för de kristna - ologiskt nog - ofta en anledning till vrede. Eller härskarna förlorade flera fälttåg och hamnade i obetalbara skulder - då måste man också hitta en lösning. Sålunda kom det till de beklagansvärda händelserna under åren 1420/21.
Hertig Albrecht V lät år 1420 fängsla alla judar i Österrike. Barn under 15 år tvångsdöptes, medan de vuxna sattes i båtar och tvingades att driva nerför Donau. De välbärgade förblev i fängelset, där många dog eller begick självmord denna vinter. Den 12:e mars 1421 dömde hertigen samtliga judar till döden.
De anklagades för att ha vanärat den heliga hostian i Enns, liksom att de mördade kristna barn och inte minst, att de hade ett finger i spelet vid vapenleveranser till Hussiterna. Redan samma dag brändes mer än 200 judar i Wien. Naturligtvis kan man inte avgöra om några var skyldiga. I varje större grupp finns det några förbrytare, men helt säkert är att de flesta inte var skyldiga.
Det är tragiskt, men man kan inte göra det ogjort. Hat mot främligar tycks vara medfött hos mänskligheten. Det är likadant idag och inte bara i Wien. Däremot är det skamligt, att tavlan på Jordanhuset - även om den har svårläst, latinsk text - idag, 600 år senare, fortfarande finns på plats. Den säger ordagrant (översatt till tysk version i Wikipedia): "Genom Jordans vatten renades kropparna från smuts och ondo. Allt, som är undangömt och syndigt viker undan. So reste sig 1421 hatets flamma, rasade över hela staden och sonade hebräerhundarnas fruktansvärda brott. Liksom den gången, då världen renades genom syndafloden, så har genom eldens raseri alla straff utdömts."
Att ta bort denna tavla vore mycket viktigare än allt vackert prat av Kardinal Schönborn, som samtidigt beklagar den etniska rensningen under Andra Världskriget. (Talet finns på en annan tavla på Judenplatz.) Jag tror inte att parolen "Aldrig glömma!" är den rätta lösningen. Jag tror att alla dessa ting bara förstärker hatet på motståndarsidan.
Därför är jag ingen vän av Holocaust-minnesmärket heller, som står där på Judenplatz. Det skapades av Rachel Whiteread och symboliserar ett bibliotek. Men alla böcker är vända med ryggen mot insidan - och man kan inte komma in, dörrarna kan inte öppnas. Så långt, så bra. Men att det på markplattorna har ristats in de 41 orter i Österrike, där judar har förlorat sina liv under nationalsocialismens tid - det är avgjort för mycket. Åtminstone så länge det i Gazaremsan och på Västbanken inte alla orter antecknas, i vilka palestinier förlorade sina liv och fortfarande gör det.
Jag har tänkt efter länge, om jag ska ta upp sådant på mina sidor. Men jag försöker att lämna överallt en historisk bakgrund - och detta är just historia. Jag hoppas bara att beskrivningen är mer neutral, än debatten i vanliga fall förs. Ty bara objektivitet kan ge oss en framtida lösning - inte bara i judefrågan, utan i varje fråga, som rör fientlighet mot utlänningar.

Men nu ska vi se oss omkring lite på Judenplatz.
Huset "zum großen Jordan" (jag har tagit mig friheten att sudda ut den anskrämliga tavlan) är ett av Wiens äldsta. Fram till 1421 bodde någon Hocz här. Senare kom det i besittning av en Georg Jordan, som restaurerade byggnaden 1497 och som lät bygga in en relief med dopet av Jesus. Därunder satte han en tavla med ordalydelsen: "A(nn)o 1421 warden die Juden hie verbrendt." (År 1421 blev Judarna brända här.) Därefter blev Jörg Jordan ägare - och han lät ersätta den ursprungliga tavlan med dagens. Men det var ändå inte nog med religionsstridigheter ... 1560 fick Jesuiterna huset, som här och i de två närmaste husen öppnade en internatskola. Men de blev i sin tur utkastade av den lutherska stadsförvaltningen, bara hundra år senare, och var tvungna att sälja huset till staden.
Men alla predikar kärleken till sin nästa ...
Från 1684 var huset åter i privat ägo och fick heta "Jordanhof".
Vid gästgiveriskolans hus (nummer 3-4) hänger en skylt, som säger att Mozart bodde där år 1783. Fast på den tiden hette huset fortfarande bara nummer 244.
I Misrachi-huset (nummer 8) befinner sig det judiska museet, där man bland annat visar utgrävningar av den gamla synagogan från tiden före 1421.
Mitt på platsen står en staty av Gotthold Ephraim Lessing.
Denne författare av Guds nåde skapade redan på 1700-talet med sin "Nathan der Weise" ett verk, som värnade om religionstoleransen. Men vilka maktgiriga politiker eller religionsfanatiker har tid för att ägna sig åt literatur? Tvärtom - en österrikisk landshövding skröt offentlig med att han i hela sitt liv hade läst en enda bok ...

Fast jag tror att jag håller på att glida ifrån ämnet igen. Det sista huset, som jag vill presentera på denna plats, är det forna böhmiska hovkansliet. Det befann sig i hus nummer 11. Det byggdes ursprungligen i början av 1700-talet av Fischer von Erlach, men blev om- och utbyggt senare. Det böhmiska lades så småningom ihop med det österrikiska hovkansliet och båda blev 1848 till inrikesministerium. Detta befann sig till 1923 i denna byggnad. På den tiden var det husets baksida, som var vänd mot Judenplatz - ingången befann sig på Wipplingerstraße. Men vid en ombyggnad under det gångna århundradet lades huvudingången hit, mot Judenplatz. Idag bor förvaltnings- och författningsdomstolen här.


Bernhard Kauntz, Wolvertem 2008


Tillbaka till eller till av


29.10.2008 by webmaster@werbeka.com