Romartidsmuseum på Hoher Markt


Vindobona var ett av Romarnas militärläger vid Limes, deras försvarsanläggning utmed Donau, som skulle säkra riket mot Germanernas stammar i norr. Några hundra år senare uppstod på dess rester staden Wien, så att en stor del av gamla stan, det som idag är första distriktet, står på romerska ruiner. Dåtidens obetydliga civilstad med överklassens villor i lantlig omgivning låg i sydöst, utsträckt på båda sidorna om dagens gata Rennweg.
Vid den tiden, under första århundrade av vår tideräkning, var dock Carnuntum, cirka 40 kilometer österut, en mycket viktigare stad hos Romarna.
Redan vid ingången hittar vi en avgjutning av en gravinskrift, som, då den dateras mellan år 6 och 41, utgör det äldsta beviset för att det fanns romerska trupper, som höll till i dessa trakter.
Texten säger (ordagrant översatt) att "C(aius) Atius, Q(uintus) s(on), (från) Anie(n)s (stam), soldat av den 15:e legionen Apol(l)inaris, till åren 28, till tjänsteåren 10, h(är) b(egraven) ä(r).
Intressant är skrivsättet XXIIX, alltså med två siffror, som ställs framför den sista tian. Men det är naturligtvis kortare och spar därför mer plats och arbete, än att skriva XXVIII.
 
Museets förklaringar är - på tyska och engelska - mycket utförliga, så att man kan gå igenom det på egen hand och titta på allt i lugn och ro. Oavsett om det handlar om palisadvirket eller om legionsörnen i sten, så är sakerna nästan 2000 år gamla!
Men inte bara sådana grovhuggna ting blev upphittade - här är delar av en väggmålning från första århundradet. Den visar en scen från Iliaden, då Gudinnan Thetis kommer till smedsguden Hefaistos, för att be honom att göra en ny rustning till Akilles.
Med hjälp av tavlor, liksom med texter och teckningar på väggen, förklaras det hur det har sett ut i ett romerskt läger. I centrum, där huvudgatorna korsades, låg kommandocentralen (principia) och runt omkring huvudplatsen fanns andra offentliga byggnader, såsom församlingshallen (basilica). I praetoriet strax bredvid bodde legionschefen med sin familj, samt tjänare och slavar.
På bilden ser vi ett altare till Jupiter, Apollo, Sirona och Asklepios. Det byggdes av legionscenturionen P. Aelius Lucius, för att upfylla sitt löfte, som texten påstår. Intressant är att Sirona är en gammal keltisk gudinna. Man kunde alltså offra till henne på samma altare, som till Jupiter och Apollo. Hon var en läkandets gudinna, liksom ju även Asklepios. Då kan man inte gå fel om man antar att centurionen bad om något slags tillfrisknande för sig själv eller någon närstående, när han avgav sitt löfte.
Här ser vi en (av fyra) plattor från en vapenfris, troligtvis från infarten vid den östra porten till lägret. Den hittades 1895 när man rev husen vid Kramergasse 4-6.
Lägret hade naturligtvis även hus för tribunerna, de högsta officerarna, som bodde där med sina familjer. Dessutom fanns det självklart ett lasarett (valetudinarium), där de sjuka och sårade togs hand om av läkare och läkarassistenter. Ett läger utan badhus skulle ha varit otänkbart, badhuset var vid romartiden ju inte minst en social inrättning. Det fanns även en egen verkstad (fabrica), där det framställdes vapen och andra utrustningsföremål.
Huvuddelen av byggnaderna utgjordes dock, logiskt nog, av kasernbostäderna. Bortemot 6000 man levde där, i varje hus omkring hundra, som upp till åtta man belade ett rum. Varje hus var samtidigt en centuria, som just omfattade ungefär hundra soldater och som leddes av en centurion. Centurionen hade en egen bostad vid huvudänden av kasernen.
Sedan fortsätter utställningarna i källaren. Där finns det till att börja med en lägesplan på väggen, till vilken texten säger: "Den 9:e september 1948 stötte arbetare från Wiens kommun på ruinerna som finns här, när de skulle bygga en kanalanläggning.
Det rör sig om delar från två stabsofficershus i det romerka legionslägret Vindobona."
På bilden kan även uppvärmningsanläggningen studeras. Tribunhusen hade till största delen golv- och väggvärme. Under golvet byggde man med hjälp av flacka tegel hålrum och i väggarna använde man håltegel, så att den heta luften kunde cirkulera överallt. Golvet var massivt och väggarna kalkade, så att ingen rök kunde komma in i rummen. Själva eldstaden kunde befinna sig utanför huset, ibland till och med på gården.
Det största av tribunhusen i Vindobona mätte 3500 kvadratmeter och tillhörde officeren med högsta rang. Han var vikarie till lägerbefälshavaren och det var hans uppgift att svara för den kroppsliga uppbyggnaden av soldaterna. Dessutom hade han förvaltningsuppgifter och dömde i rättsfrågor.
1913 hittade man ett kanalavlopp i hörnet Naglergasse/Am Hof. Här befann sig Via vallaris, som ledde utmed lägermuren och under vilken det låg en av lägrets huvudkanaler. Kanalsystemet hade redan planerats in när lägret byggdes.
Under första århundradet tjänade en menig soldat cirka 225 denarer om året, en centurion dock redan 3750. En officer nådde en inkomst på upp till 20 000 och lägerbefälhavaren upp till 50 000 denarer. Den ojämna inkomstfördelningen av våra dagar har sannerligen redan klassiska anor ...
Under fredstid var en del av soldaterna lediga från militärtjänsten och kunde utöva andra yrken. Därtill hörde naturligtvis vapenproduktionen och andra uppgifter inom lägret.

Men även truppernas försörjning och produktionen av olika råvaror sköttes av dem. Detta utgjorde sedan en naturlig kontakt med civilbefolkningen.

Museets översta våning visar och förklarar slutligen livet i civilstaden. Man beskriver även - med idag aktuella adresser - var man har gjort de olika fynden. Så låg ett gästgiveri vid Rennweg 16, medan man hittade ett bageri vid Schützengasse 24. Naturligtvis fanns det även andra hantverkare, liksom även ett forum, ett tempel och ett badhus. Man uppskattar att det bodde fem- till tiotusen människor i civilstaden.
Fynden som gjordes här är så klart av delvis annorlunda natur. Dagliga bruksföremål och smycken är mycket vanligare förekommande. Speciellt mycket tycker jag om jämförelsen mellan våra dagars vanliga hjälpmedel med sådana för samma ändamål för 2000 år sedan.

Till utställningen hör även några datorer, som visar animerade filmer eller tjänar som uppslagsverk, men innehållet i dessa är svårt att återge här.

Till vänster i bild ser vi en fibula, som nog användes såväl för vardagliga ändamål, som smycke och som amulett. Dels användes fibulor till att hålla ihop kläderna, dels är denna mycket vackert bearbetad och användes därför säkert även som smycke. Men till sist visar den av avbildning av flodguden Danuvius, alltså av Donau, förmodligen för att skydda bäraren från de vilda vattnen i denna flod.
Kedjor av alla slag, armringar och örhängen var kvinnornas smycken, på den tiden liksom idag. Användandet av ringar var omtyckt hos båda könen, medan barn skyddades huvudsakligen av amuletter.

Gammal blev man inte, i gamla Rom. Vid en undersökning av 740 gravinskrifter mellan Wien och Budapest fann man en genomsnittsålder av 36 år. Om man drar av barnadödligheten, som då var hög, ökar den genomsnittliga levnadsåldern något, men stannar ändå vid blygsamma 41 år.
Det var inte tillåtet att begrava de döda inom stadsgränserna. Därför anlades gravfälten utmed huvudvägarna utanför staden. Men redan då var graven även en statussymbol. Välbärgade familjer hade råd med att skaffa vackrare gravvårdar. Därför kunde resande till staden se, vilka som hade något att säga till om, redan innan de kom in i staden.
Här på bilden ser vi en barnsarkofag i sandsten, som hittades 1879 vid Votivkyrkan. Som gåvor hade man lagt fem silverringar i graven, tillsammans med en bägare av lera, som var utformad som ett ansikte, och en förgylld fibula i silver.
Fram till tvåhundratalet var det vanligt att man brände liken, därefter kom kroppsbegravningar allt mer i mode.
Vindobonas gravfält finns såväl i nordväst, såväl som i sydost huvudsakligen utmed Limesvägen. Vid denna väg fanns det ytterligare två mindre byar mellan Wien och Carnuntum, nämligen Ala Nova (idag Schwechat) och Aequinoctium (Fischamend).
Det väl utbyggda vägnätet i det Romerska riket gjorde det möjligt att härska över ett mycket stort område. Det gjorde att man snabbt kunde förflytta trupper och nödvändigt material till krisområden, men även för privatpersoner var det möjligt att resa någorlunda bekvämt, som denna relief visar.

Bernhard Kauntz, Wolvertem 2009


Tillbaka till eller till av


27.9.2009 by webmaster@werbeka.com