Silverkammaren i Hofburg i Wien


Jag är ingen samlare av tallrikar eller annat porslin, dessa ting är alltför bräckliga för mig. Till Hofburgs (slottets) silverkammare kom jag endast för att man får inträdesbiljetten i kombination med Sisi-museet. Mina förväntningar var därför inte så stora, men jag måste säga att jag ändå utbrast i förvånade läten en eller annan gång.
Bara mängden av de utställda sakerna är enorm, vare sig det gäller bestick, glas, ljusstakar eller något annat. Att det mesta är åtminstone förgyllt gör det inte mindre intrycksfullt.

Men även organisationen, eller om du så vill byråkratin, kring de kejsarliga måltiderna är fascinerande. Där fanns det främst en hovtaffelinspektör. Hans uppgift var naturligtvis att kontrollera vad hovtaffeldukaren hade åstadkommit inför måltiden. Men en hovtaffeldukare kunde inte klara av allting själv, därför hade han några hovtaffelassistenter under sig.

Under dessa fanns sedan hovsilverputsarna, för det gick ju inte an att man ställde något på taffeln, som inte var ordentligt putsat. Men hovsilverputsarna behövde hovsilverputsassistenter, eftersom det var så mycket att putsa. Fast före putsandet måste allting bli diskat - för detta var hovsilverdiskarna ansvariga, under vilka sedan slutligen vaktmästare skaffade sitt levebröd. Vad exakt dessa gjorde, framgår inte, förmodligen måste de gå och införskaffa alla dessa puts- och tvättmedel som behövdes, liksom förrätta övriga tjänster för vilka en titelbärare hade en för hög rang.
Vaktmästare fanns så klart också i hovkällaren, även om hackordningen där inte var fullt lika utpräglad. Över vaktmästarna stod bara källarassistenterna, som i sin tur var ansvariga till hovkällarledaren. Allt detta övervakades av hovkällarmästaren. Till en måltid hörde dessutom personalen i hovköket, hovtvätteriet, hovsockerbagarna och många andra.
Men förutom kejsarfamiljen måste även hela hovet förplägas, åtminstone när folk befann sig i tjänst. Om det fanns in- eller utrikes gäster, föll även dessa med sitt anhang till hovkökets last. Det var alltså onekligen en ganska omfattande apparat, som måste hållas igång här.
En anmärkning inom parentes: Först för tio år sedan, alltså 1999, anskaffades republiksporslin, innan dess användes vid statsbanketterna uteslutande de kejsarliga föremålen.
Några fakta från taffeltvätteriet: det fanns runda taffeldukar med en diameter upp till 4,20 meter. Fyrkantiga dukar hade en bredd av tre till fyra meter och en längd av upp till tjugo meter! Även de kejsarliga servetterna hade de "kungliga" måtten av 90 gånger 90 centimeter.
Ännu ett annat kapitel är taffeltillbehören, som huvudsakligen tjänade som dekor. Fast deras ursprung går långt tillbaka - speciellt kända är de från det burgundska hovet under 1400-talet.
På den tiden byggdes prydnaderna speciellt för varje enskild taffel. Först i mitten av 1700-talet började man använda taffeltillbehör av porslin, glas och förgyllt brons. Dessa prydnader utsirades av sockerbagarna och taffeldukarna. De tjänade mest till att presentera efterrätterna, som kunde bestå av glass, konfekt och kakor. Förutom ätbart material smyckades taffeln även med blommor och inte minst med levande ljus.
Taffeltillbehöret på bilden till höger är tillverkat 1838 i förgyllt brons av Manfredini från Milano. Det heter därför också "Milanesiskt tillbehör".

Det finns många andra ting att se, men det skulle leda för långt att räkna upp dem alla - därför ska jag bara nämna några: det wienska hovtaffelsilvret från första hälften av 1800-talet, Imari-porslinet från Japan och Kina och den Mintonska dessertservisen, som inköptes av Drottning Victoria som present till Franz Joseph.

Vidare finns det en servis med gröna band och ett med grön bakgrund, samt inte minst servisen från Kongressen i Wien. Eftersom hovet efter krigen mot Napoleon inte längre ägde någon ädelmetallservis, beställde man snabbt en porslinservis hos den wienska porslinsmanufakturen, som man lät förgylla helt och hållet, för att bevara skenet.
Sen finns det även de så kallade axsoppskålarna (på bilden till höger) och det av massivt guld tillverkade "mun-tyget" av Maria Theresia, som inte bara omfattade bestick, utan även en kryddburk och en äggkopp.
Det jag personligen tycker bäst om, är de diverse målade desserttallrikarna, som det också visas många av. Det må så vara att de inte har så mycket status eller värde som de högkaratiga servisen, men även om de senare är vackra, så är de just bara vackra, medan desserttallrikarna oftast dessutom har en utsaga, som har hämtats från historien eller mytologin - vilket utöver det estetiska sinnet dessutom tilltalar intellektet.

Här ser vi den romerska Lucretia, som strax ska stöta svärdet i sin kropp, eftersom hon har våldtagits dagen innan - vilket dock slutligen, år 509 f.Kr., leder till att Rom blev republik. Vi ser även Orfeus, som kunde få loss sin Eurydike från underjorden, men som i sista momangen ändå vände sig om och sålunda förlorade henne för alltid. Även Afrodite finns här, i det ögonblick då hon hittade sin älskade Adonis lik, efter att den svartsjuke Ares i gestalt av ett vildsvin hade dödat honom. Slutligen ser vi Leda, som blev förförd av Zeus i form av en svan, vilket sedan ledde till den sköna Helenas födelse och i förlängningen till Trojanska kriget.

Redan på den tiden sökte bönderna en fru till farmen, såväl i Dallas som på Falcon Crest, som gärna fick vara en idol - men de hade trots allt fortfarande tid för allmänbildning, efterom de ännu inte hade någon TV, som fyllde dem upp till halsen med amerikansk kitsch.

© Bernhard Kauntz, Wolvertem 2009


Tillbaka till eller till av


13.11.2009 by webmaster@werbeka.com