Wien 1., Stadspromenad (del 2)


Från Schulhof (se del 1) går vi tillbaka några steg mot fru Kottanerins hus, men tar av till vänster strax innan, på Kurrentgasse. Kurrenter var skatteindrivare och de hade sina bostäder här förr i tiden.

Alldeles i början av gatan, vid nummer 2, finns det redan en historia att berätta. I mitten av 1500-talet bodde här nämligen ett helgon. Det vill säga, när han bodde här var han ännu inget helgon. Han hette Stanislaus Kostka och var vid denna tid fortfarande en pojke, just 16 år gammal, men en mycket troende katolik. När han blev sjuk en dag och trodde att han skulle dö, bad han att man skulle skicka efter en präst. Men skräddarmästaren Caspar Wachenschwanz, ägaren av huset, var protestant och vägrade att göra det. Då kom på natten den heliga Barbara till Stanislaus och gav honom nattvardens sakrament. När han åter blev frisk, gick han med i jesuiternas orden.

Efteråt gick han till fots till Rom, där han dock dog ett år senare. Stanislaus blev 1726 helgonförklarad och är helgonet för de studerande ungdomarna. Hans namnsdag är den 13:e november.

Redan 1583 gjorde en senare ägare ett kapell av rummet i Kurrentgasse, i vilket Stanilaus hade bott. Kapellet blev ombyggt år 1742, men finns ännu idag. Man kan även se det utifrån, när man tittar på det vackert bearbetade fönster. Kapellets inre kan man bara besiktiga en gång om året, nämligen under en vecka i november.

En bit längre in på gatan finns det "Ofenloch (=ugnslucka)", en restaurang, som har fått sitt namn efter svärdmakarna, som förr i tiden också bodde häromkring. Ugnsluckan betecknar eldstaden, i vilken de härdade sina svärd. Restaurangen har funnits där sen 1704.

Mariastatyn i höjd med första våningen tycker jag inte om, den ser ut, som om himladrottningen skulle ha tandverk. Därför finns det inte heller någon bild av den.

Strax bredvid restaurangen hittar vi bagariet Grimm - även här finns traditioner. Sedan 1542 har det alltid bott bagare i det här huset. Och ännu en gång i nästa hus, på nummer 12, hittar vi en vacker port. På varje sida av porten leker ett barn med ett fantasidjur. (Servitrisen i förgrunden hör inte till arkitekturen - men eftersom hon inte på något sätt gjorde min av att flytta på sig, kom hon med på bilden.)
I direkt anslutning till det sista huset i Kurrentgasse står det första huset på Judenplatz. Av utrymmesskäl har jag skrivit om Judenplatz på en egen sida, men jag rekommenderar dig verkligen att följa denna länk.

Vi lämnar Judenplatz över Schultergasse, där vi vid nummer 5 passerar huset där Fischer von Erlach dog, denne arkitekturens gud, som redan för 200 år sedan delvis präglade dagens Wien.

Schultergasse mynnar i Tuchlauben, just vid "Winterhaus", där även "Winterbierhaus" fanns , tills man 1901 ersatte den gamla byggnaden med dagens. Men här har man bevarat en stenstay, som möjligtvis kan dateras tillbaka till 1500-talet. Man är inte riktigt säker på vad den ska föreställa. En väl omsvept man, som värmer sig ovanför en "glödpotta", passar naturligtvis till vinterhuset. Men eftersom bondemarknaden där gränsade till fiskmarknaden, förmodar man att denna staty kom till på böndernas bevåg - för att retas med fiskarna. De senare måste nämligen enligt lag även på vintern sälja sina varor utan överrock och utan hatt.

Huset nummer 19 i Tuchlauben avbryter inte speciellt från alla andra, när man ser det utifrån, utom genom medaljongen med Maria på, från 1500-talet. Men redan när man kommer in genom porten, upplever man en överraskning. Vi hittar gotiska sedilior, som förmodligen har tjänat som sittnischer för ett vaktmanskap. Och denna upptäckt för oss plötsligt mycket längre bakåt i historien.
En trappa upp blir det sedan riktigt intressant. År 1979 har man lyckats frilägga fresker i väggen, som är från år 1400. På den tiden ägdes huset av en tyghandlare vid namn Michel Menschein, en välbärgad man, som lät bygga en festsal åt sig, som han sedan lät utsmycka med fresker. Detta är antagligen det äldsta profana måleriet i Österrike.
Freskerna är illustrationer till dikter av Neidhart von Reuental. Den kringvandrande sångaren levde under första hälften av 1200-talet.
Vi går nu en liten bit tillbaka, tills vi kommer till Wipplingerstraße, som vi går in på. Snart är vi tillbaka vid böhmiska hofkansliet, vars baksida vi ju redan har beundrat från Judenplatz. På andra sidan av den trånga Wipplingerstraße hittar vi det gamla rådhuset, som omnämndes första gången år 1435. Fasaden är dock från 1700-talet.
Rådhuset fungerar idag som distriktsförvaltning. På dess gård - som dock tyvärr är låst - finns det Andromedabrunnen av Georg Raphael Donner. Den parkerade bilen gör den för all del inte vackrare, men den fanns ingen bättre vinkel ...
Andromeda var en kungadotter, som skulle offras till ett havsmonster, men som befriades av Perseus.
Donner var en bildhuggare från första hälften av 1700-talet, vars mest kända verk väl är Donner-Brunnen på Neuer Markt.

Tillbaka på Wipplingerstraße tar vi nästa tvärgata till höger, Stoß im Himmel heter den. Ursprungligen gällde detta namn bara hus nummer 3 i denna gata. Många tror att namnet härleds av den likalydande sägen, men det är efternamnet av Hans Stossanhimls, som förresten dog år 1529, som gav namnet till detta hus. Den sista släktingen med detta namn, Marianne Stossinhimlin dog nära 300 år senare, 1797.

Vi böjer av till vänster på Salvatorgasse och får en första skymt av kyrkan Maria am Gestade. Av utrymmesskäl står reportaget om den på en egen sida, men jag rekommenderar dig att följa länken.

Vi går sedan några steg uppför Schwertgasse, där vi hittar "huset med de sju svärden" på nummer 3. Det har en vacker barockingång och ovanför den en Mariastaty, vars hjärta har borrats igenom av sju svärd.

I trapphuset hittar vi under trappan en staty av den helige Alexius. Denne man kom från ett välbärgat romerskt hushåll. På bröllopsnatten lämnade han sin fru för att bege sig på vandring och att leva som asket. (Hade han inte kunnat tänka på det en dag tidigare? Eller blev han så besviken?) Efter flera år kom han helt utfattig hem till Rom, utan att någon kände igen honom. Han levde sedan de sista 17 åren av sitt liv som tiggare under trappan av sin fars hus.

Men vi går tillbaka till kyrkan och sedan nedför den breda fritrappan. Där tar vi av till vänster i Tiefer Graben. Denna gata sträcker sig utmed den tidigare bäckfåran för Ottakringer Bach och är alltså ingen vallgrav. Men fram till 1200-talet bildade den stadsgränsen.
När vi passerar hus nummer 23, kommer vi ihåg att det på medeltiden befann sig en ryktbar bordell på detta ställe. På 1700-talet hade en tjänsteman köpt huset, någon som verkligen gillade Kejsar Joseph II. Han kallade sitt hus därför "zum Kaiser Joseph" och använde en bild av kejsaren som hustecken. Det var naturligtvis inte helt konformt med vad man fick göra och han anmodades att hitta ett annat namn. Han lät då tillfoga skägg och en gloria till bilden och kallade sitt hus därefter "till den helige Josef".

Det som genast är ett blickfång, när man kommer in på Tiefer Graben, är Hohe Brücke. Självklart har det alltid funnits broar över en bäck, de äldsta redan under romartiden. Dagens bro är däremot endast drygt hundra år gammal, den byggdes 1904. Det finns bilder på de två tidigare broarna som reliefer på valvet. Dessutom finns det skyltar som berättar att bron byggdes under bormästare Dr. Karl Lueger, efter ritningar av arkitekt Josef Hackhofer och överingenjör Karl Christl. För själva bygget stod Brückenbau-Anstalt Anton Biró och hovbyggmästare Heinz Gerl.
Strax efter bron passerar vi hus nummer 18, där en skylt upplyser om att Mozart vid sitt tredje besök i Wien, sommaren 1773, hade bott här. Och ännu en bit längre bort, vid nummer 8-10 hittar vi en modern mosaik kring några fönster på ett relativt modernt hus med utsagan om att Beethoven hade bott här mellan 1815 - 1817. Men jag har svårt att se någon förbindelse mellan mosaiken och Beethoven eller hans musik, för den delen ...

Grannhuset, nummer 6, är av bra mycket äldre datum - fast härifrån ser vi bara baksidan av byggnaden. Framsidan ligger på platsen "Am Hof".

Vi tar av till vänster vid Heidenschuss och kommer efter några meter till den historiedrypande platsen Am Hof. Åter har jag skrivit en egen sida om detta ställe. Jag rekommenderar att följa länken.

Vi lämnar platsen genom den korta Irisgasse, som, liksom Jungferngasse, endast är så lång som bredden av ett enda hus. Men den är faktiskt ännu kortare, ty med sina 17 meter är detta Wiens kortaste gata. På 1600-talet var man inte så finkänslig, då hette gatan Hundsfottgässel, för att den inte var längre än en hyndas könsorgan. Adam-und-Eva-Gässel hette den lite senare, för att man här uppförde karnevalspelet Adam och Eva. Kejsar Karl VI bestämde dock år 1719, att man bara fick uppföra spelet under de sista tre dagarna och Maria Theresia ville inte alls veta av sådana osedligheter och förbjöd uppförandet helt. Slutligen hette gatan Glockengasse i början av 1800-talet, eftersom det då fanns ett klockgjuteri här.
Under tiden har det blivit kväll och ljuset är inte längre det bästa för att ta kort. Men man kan anta att hustecknet ska föreställa Zeus och Heras kvinnliga gudsbärare, Iris, från den grekiska mytologin. Fast varför hon har försetts med rosor, det vet förmodligen bara konstnären, som har skapat henne.
Åter en liten bit längre fram kommer vi till Naglergasse, som egentligen borde heta Nadlergasse, eftersom man här producerade nålar förr i tiden - och inte spikar. Här hittar man reliefen av Mariae kröning på ett hus från 1500-talet, som dock senare blev ombyggt.
Sen går vi till vänster och följer Naglergasse fram till Graben. På sista huset, nummer 2, ser vi en skylt med följande text: "På denna plats hittade man år 1901 vid bygget av detta hus en bit av muren som omgav det romerska lägret."
I detta hörn stod förr Peilertor, som först tjänade som vakttorn och senare som fängelse. På 1600-talet fanns det affärer på dess bottenvåning och från en av dessa finns det ännu en historia att berätta, innan vi avslutar vår promenad.

En av affärerna var en sockerbagares - ägarinnan hette Cäcilie Krapf. En dag tappade hon en bit deg i en kastrull med sjudande fett, som efter ett par minuter hade fått en vacker färg. Krapfen (munken) var född, döpt efter hennes efternamn! Fast till att börja med hette de Cilly-kulor, ty det var under detta namn, som fru Krapf började sälja dem.
Krapfs blev så småningom förmögna och en avkomma köpte då en bit land på Kahlenberg. Om detta påminner ännu idag "Krapfenwaldl" och det tillhörande utomhusbadet med samma namn.

© Bernhard Kauntz, Wolvertem 2008


Tillbaka till eller till av


28.11.2008 by webmaster@werbeka.com