Klockmuseet i Wien


Klockmuseet ligger - rätt så undangömt - vid Schulhof i Wiens gamla stad. Ändå är det utan tvivel värt att offra någon timme på ett besök där. Uppdelat på tre etager får man här en överblick över det mångfald av klockor, som användes under de senaste 700 åren.

En översikt visar att Wien "gick rätt långt efter", vad beträffar offentliga klockor i staden. Den första kända härstammar från Milano och är från 1336. Norra Italien var överhuvudtaget en tyngdpunkt i utvecklingen, Modena hamnar på andra plats, Padua på fjärde. Även Monza och Vicenza hittar man bland de åtta första. Bland icke-italienska städer ligger Brygge på tredje plats, London är sjua och Strasbourg nia. Grovt sett kan man dra en linje från Norditalien över Schweiz till Belgien - där fanns det (med några undantag) de tidigaste klockorna. Wien fick först under nästa århundrade, 1417, en offentlig klocka, som 58:e stad.

Här till vänster ser vi en tornklocka, som tillkom cirka vid mitten av 1400-talet. Urverket är förmodligen det äldsta bevarade inom området som är dagens Österrike. De båda figurerna på toppen är inte autentiska, utan tillfogades först under 1600-talet.

Man får reda på att de första tidsmätarna utvecklades från mekaniska spett, eftersom man vid stekningen ville vrida spettet långsamt och regelbundet. Därifrån var tankesteget till en snurrande visare inte så långt.

Den första klockan på gamla rådhuset i Wien torde ha funnits där redan 1424, även om det första skriftliga belägget är så sent som från 1539, då man beskriver en "schlachundte Uhr" (schlagende = slående = ur med slagverk). 40 år senare fick rådhuset en ny klocka, som då redan kunde slå varje kvartstimme. Men alla dessa klockor var inte så speciellt tillförlitliga, utan man behövde "rättare", som med hjälp av sandur kunde justera tiden då och då.
På bilden ser vi ett tornurverk från gamla rådhuset, som byggdes av Marcus Antonius Millög kring 1715.

Tornklockan på Stephansdomen slog till slutet av 1700-talet endast hela timmar, kvartarna måste tornväktarna slå för hand. Även minutvisaren tillfogades inte förrän en ny klocka kom på plats år 1700.

Urverket till nämnda tornklocka byggdes av Joachim Oberkircher och ses här i bild.
Att man ibland hade sina problem med tornväktarna, visar ett utdrag ur stadsprotokollet från 1561, som i grova drag säger följande: Det beslutades enhälligt att inte anförtro klockan åt tornvaktaren, eftersom han inte stannar i tornet, utan besöker allehanda fester inom och utanför staden, medan klockan under tiden inte går. Man ska försöka att hitta någon annan, därtill kunnig person, som kan dra upp klocka ifråga på morgonen och kvällen.

I nästa rum finns det en klocka, som hellre liknar en flygplanscockpit än ett golvur. Det är ett av museets förnämsta objekt, nämligen en astronomisk-astrologisk världsklocka.

Den har så många visare, att man knappast bemödar sig att titta på de enskilda värdena, men klockan visar bl.a. zodiaktecken, sol- och månförmörkelser och som speciell attraktion besitter den en kalender till år 9999. Den konstruerades under åren 1762-69 av David Ruetschmann, en lekmannabroder i Augustinerklostret.

En mycket enklare variant av en astronomisk klocka finns på bilden intill. Den kommer från Ischl i Oberösterreich och visar timmar, månader, datum, veckodagar, månfaser och kvartaler (årstider).

Naturligtvis finns det även andra typer av tidiga klockor, respektive olikartad tidsmätning. Ljuset med markeringarna finns ju ännu idag som adventljus.

Sanduret är en beprövad princip - även den används till en del ännu idag, till exempel för att begränsa svarstiden vid sällskapsspel. Kloturet i mitten däremot kommer väl knappast till användning idag. Det är från 1600-talet, när himmelsängarna var i bruk. Klotklockor kallas även sänghimmelklockor, eftersom man lät dem dingla ner från sänghimlen.
Självklart visas även olika former av fickur, lökformade sådana, med eller utan kedja. De som visas här i bild härstämmar alla från andra hälften av 1700-talet. De tillverkades (från vänster till höger) av Allan Walker, London - Johann Georg Landrichter, Graz - Le Roy, Paris.
Även golvur finns det i all möjliga former och material. Den i bild är från 1705, tillverkad av Henry Batterson i London, och den visar på toppen Kronos stående på en jordglob. Intarsiearbetena på skåpet, liksom den vackra urtavlan gör klockan till mit första val, hade jag fått välja en.
Nästa sal handlar om samlingen från Maria Ebner von Eschenbach. Hon heter faktiskt så, även om de allra flesta vill kalla henne "von Ebner-Eschenbach" ... Men hur det än må vara, hon var en österrikisk författarinna (Krambambuli), dock tillika en urmakerska, vilket på 1800-talet inte hörde till de vanligaste yrken för en kvinna. 1917, ett år efter hennes död, köpten staden Wien in hennes klocksamling. Tyvärr förstördes mer än 200 objekt av den under Andra Världskriget.
Mot slutet av 1700-talet låg det i trenden att utrusta även privata bostäder med klockor. Det som är kvar av första våningen visar väggklockor och byråklockor från denna tid. Den flygande Hermes skapades då i Wien, byråklockan, även den från Wien, är något yngre, cirka från 1810. Andra våningen visar klockor från första hälften av 1800-talet. Nu höll klockan sitt segertåg även i mer borgarliga hem.
Jag fascineras mest av de så kallade bildklockorna, i vilka en riktig klocka har byggts in i en tavla. Det är rätt intressant, även psykologiskt sett. Oftast hade dessa klockor nämligen placerats på kyrktorn, så som det hade varit vanligt i hundratals år redan. Och om det nu skulle vara så, att man skulle ha en klocka i hemmet, så var dess plats åtminstone fortfarande på kyrktornet ...
Denna tid var, på grund av den stora efterfrågan, den mest produktiva tiden för Wiens urmakare.

Ännu en uppfinning var kompensationspendeln, som gjorde det möjligt att hålla igång en väggklocka under en hel månad med endast små avvikelser - det fanns förresten till och med årsklockor. Man var tvungen att kompensera för dels temperaturen, dels lufttrycket, eftersom dessa båda enheter hade ett inflytande på pendelns längd och svängningar (och därmed även på den visade tiden).

På tredje våningen visas slutligen föremål från senare 1800- och 1900-talet.

Där finns det en samling av golvur från historismen tid (cirka mitten av 1800-talet) - mot vilka det har ställts sådana från jugendstilstiden. Dessutom finns det ytterligare exempel på "moderna" fickur och armbandsur. Ett rum tillägnas s.k. "Schwarzwaldklockor", där man kan beundra gökur och andra "bondska" pjäser.

Ur med spelverk är en annan tyngdpunkt i museets sista salar, det må sen handlar om ett klockspel, liksom på det som visas i bild (som har tillverkats kring 1780 i Österrike), eller klockor med tandade (eller kam-)spelverk.

Slutligen finns det utrymme för kuriosa och annorlunda klockor, som "jägaren" här nedan, som är en s.k. ögonvändare, det vill säga att dess ögon vandrar från vänster till höger och tillbaka i sekundrytm. Den byggdes kring 1820 och besitter ett kvartstimmes slagverk. Gökuret från 1870 härstammar från Gordian Hettich från Furtwangen.

Litet överraskande är det att man hittar ett kvartsur i klockmuseet, men detta är sannerligen redan 50 år gammalt, eftersom det byggdes 1960 av Patek Philippe i Geneve.

I varje fall är ett besök i klockmuseet definitivt inte bortkastad tid ...


Bernhard Kauntz, Wolvertem 2008


Tillbaka till eller till av


23.10.2008 by webmaster@werbeka.com