Två händelser ur den här veckans sportaktiviteter ger utan tvekan anledning till någon eftertanke - och inte minst en hel del gnäll.

Le Tour de France, cykelsportens med avstånd viktigaste tävling, skakas återigen av det ena dopingfallet efter det andra. Vinokourov, en av förhandsfavoriterna, diskades häromdagen efter att ha lämnat ett positivt dopingprov. Några dagar senare sparkades ledande Mikael Rasmussen, för att han vid två tillfällen i juni inte hade varit anträffbar för dopingkontroller - dessutom hade han ljugit om var han hade befunnit sig. Det senare fick man reda på någon dag innan Touren skulle avslutas - av en journalist, som hade träffat honom någon annanstans än han hade uppgivit.

Jag tycker inte att man gjorde rätt, när man sparkade honom några dagar innan han skulle gå i mål som segrare. I så fall skulle man aldrig ha tillåtit honom att starta. Här skjuter dopingväktarna i sin iver långt över målet.

Ett annat problem är naturligtvis den "närvaroplikt", som toppidrottsmännen är utsatta för, i och med att de hela tiden måste tala om var de befinner sig, utifall att man skulle vilja genomföra ett dopingtest på dem. Man utplånar därmed varje spår av personlig integritet. Vad händer om en av dem förälskar sig? Vad om han förälskar sig i någon som är gift, eller av andra skäl inte vill hamna i strålkastarljuset?

Det är självklart, att dopning är ett problem - inte minst av rättviseskäl mot alla dem, som inte vill dopa sig. Å andra sidan - och här kommer vi in på den andra idrottshändelsen, som jag nämnde inledningsvis - bidrar de orimliga lönerna och prispenagana till att allt fler frestas.

Fredrik Ljungberg har bytt klubb. Han gick från Arsenal till West Ham, där han nu, enligt nyhetsuppgifterna, kommer att tjäna en miljon - i veckan! Herregud, vad gör karln med pengarna? Äter han upp dem råa?

Låt mig slå fast att Ljungberg inte på något sätt ska bära hundhuvudet, han är bara ett aktuellt exempel. Det finns många i hans inkomstklass och därutöver.

Men: en någorlunda hyggligt betald knegare behöver i runda tal tre år för att tjäna ihop en miljon. Han kommer i hela sitt yrkesverksamma liv inte upp i en enda årsinkomst av Fredrik Ljungbergs klass. Underhållningen, som idrottsmännen står för, i all ära - fast nog är väl en läkares, en lärares, eller för all del en byggjobbares arbete viktigare för samhället, än en idrottsmans?

Det är hög tid att tänka om - och vill man ha spänning och tävling, då kan man lika gärna ägna sig åt Mathletics, så slipper man ifrån problemet med dopning och - än så länga i alla fall - även prispengarna.

Bernhard Kauntz, i juli 2007