Det är sorgligt med förfallet av det svenska språket ...
Anledningen därtill är en blandning av engelskans inflytande och avsaknaden av grammatikundervisning i skolan.

Att man i "kulturnationen" USA inte behärskar sitt modersmål, är ju ett känt faktum. Att läsa i ett engelsktspråkigt forum på internet är en ren katastrof. Likaljudande ord som "their" och "there" förväxlas konsekvent och de nya kreationerna bland orden är fascinerande, om än inte alltid förståeliga. Inte heller gör förkortningarna att språkbehärskningen blir bättre. Ett "brb" i en chat förstår de flesta. Långt färre vet dock vad det verkligen betyder och knappt någon fattar att "be right back" egentligen är en uppmaning till den man talar med. Naturligtvis är "rotfl" enklare och går snabbare att skriva än "jag skrattar ihjäl mig", eller liknande. Förkortningen av förkortningen, "rofl", används oftare idag, fast den är fel. Men vem bryr sig? (rolling on the floor, laughing)

Tillsammans med all annan modern "kultur" exporteras alltså känslan av att det där med språket inte är så viktigt. Men när man sedan hör en vanlig TV-reporter prata tyska eller franska, så undrar man varför inte hela nationen gräver ner sig i dyn - av skam över att ha en sådan representant för landet. Svaret är uppenbart: det är ingen i hela landet, som verkligen förstår hur illa det låter!
Förstå mig rätt - jag begär inte att varenda en av oss ska behärska fyra, fem främmande språk flytande. Men för en reporter utomlands är språket en del av hans jobb, för Guds skull! Det är ju som om en byggnadsarbetare klarar att jobba med en hammare och en mejsel, men inte med en såg ...

Men det är klart - om man inte får lära sig de mest elementära språkliga grunderna i skolan, kan man bara klara av nästintill böjningslösa språk, som engelska eller svenska.

Jag tror inte att det är mer än ett par procent av befolkningen, som har skillanden mellan "var" och "vart" klart för sig. "Var" är dativ, medan "vart" är ackusativ, eller annorlunda uttryckt: "var" frågar efter befintlighet, "vart" efter en rörelse eller riktning.
"Var är du?" betyder "var befinner du dig", medan "Vart går du?" frågar efter en rörelse. "Var övervintrar flyttfåglarna?", men "Vart flyger flyttfåglarna?"
Det är väl inte så svårt att förstå? Vilken tioåring som helst begriper det, förutsatt att det finns någon som kan förklara det "i världens bästa skola". Förutom att man sedan klarar en finess på sitt eget modersmål, har man också nytta av det i främmande språk. Kan man fråga "var" ("wo" på tyska, "donde" på spanska), så bör det stå i dativ, vid frågan "vart" ("wohin" eller "adonde") gäller ackusativ. Det är bara ett degenererat språk, som engelskan, som i båda fallen använder "where".

En annan anglicism, en äldre sådan, är "än mig"-fenomenet. Det heter: "han är större än jag" och inget annat, eftersom båda personerna står i nominativ, i grundformen. Meningen är ju trots allt: "Jag är inte så stor som han (är stor)." Tack och lov har vi ännu inte kommit dithän att folk säger: "Mig är..."
Vän av ordning påpekar kanske att franskan också använder formen "moi" i detta fall, liksom engelskan "me". Men det beror på ett undantag, som inte är tillämpligt i svenskan. På franska blir det tydligare att säga "que moi" än "que je". Vill man vara riktigt snäll, så kan en liknande förklaring gälla för engelskan. Men på svenska är "än jag" minst lika tydligt som "än mig".

Ett nyare fel är "jag har fått gjort det" - en konstruktion som saknar motstycke i andra språk. En universiell regel säger att det bara får finnas ett enda perfekt particip i varje utsaga. (Om man förbinder två sastser med t.ex. "och", kan det finnas ett perfekt particip i varje: "Jag har tvättat och (jag har) strukit.") Därför måste det heta: "jag har hunnit handla" istället för "jag har fått handlat", trots att formen "hunnit" är besvärligare.

Slutligen finns det en mycket sjuk form, som smyger sig in i svenskan mer och mer, nämligen att sätta en grundform efter en preposition. "Jag gör det för honom." - "För han" finns inte, lika lite som "med jag" eller "till du". Men det är klart, då måste man först veta att "dig", "henne" och "oss", för att inte prata om "dem", är objekts- och inte grundformer. Annars blir det mycket svårare. Skolans uppgift?

Nu borde också alla ha listat ut, att meningen i rubriken egentligen borde heta: "För henne har han hunnit göra mindre än jag, var är han?"
Är det en konstruerad mening? Klart, men tänk att den sägs av en utsliten syster om sin sjuka mor och brodern, som hellre försvinner iväg med deras far ...

Var det jobbigt med så mycket grammatik? Är det inte värt priset för att kunna "tala rent" sedan? Men, hur det än må vara, jag hoppas att: "C U B4 2N8", eller i alla fall ganska snart igen, här i Netshopen.