Hexametern är det äldsta kända versmåttet i vår västerländska kultur, eftersom Iliaden och Odysséen är skrivna på hexameter.
Som stavelsen hex- antyder, består varje rad av sex enheter, huvudsakligen daktyler (en betonad och två obetonade stavelser, t.ex. "morgonsol"). Den sjätte och sista daktylen ersätts med en troké (en betonad och en obetonad stavelse, t.ex. "cykel"). Somliga påstår att den sista trokén egentligen är en förkortad daktyl - men det är hårklyveri, eftersom det innebär samma sak.
Hexametern bygger alltså på rytm och inte på rim. Vid översättningar är det naturligtvis svårt att bibehålla såväl innehållet som rytmen och det finns en mängd åsikter, vilka avvikelser som är tillåtna, respektive var på raden de får finnas. Enligt vissa läror kan en daktyl ersättas med en spondé (två betonade stavelser i rad), enligt andra kan det läggas in en cesur (en taktvila). Detta sker oftast i tredje eller fjärde versfoten på raden.
Personligen tycker jag att en ren daktylisk hexameter (alltså fem daktyler och en troké) är den renaste och mest eftersträvansvärda formen.
Jag minns Claes-Christian Elert, min professor i fonetik, när han i den första föreläsningen uppmanade oss att själva författa en hexameter. "Skriv nu två rader om katten, tant Grön eller regnet därute", sa han på perfekt hexameter, och vi skrev. Jag fick med både tant Gröns katt och regnet på mina rader och hade lärt mig att det inte är så fruktansvärt svårt. Tack CC! Kan man sen binda in ett vettigt innehåll, så slår hexametern det mesta av dagens "moderna" diktning!
Pröva själv! Skicka Dina verk till mig, webmaster@werbeka.com, så ska jag öppna en hexameter-smedja här i biblioteket med de bästa alstren. Skriv "hexameter" som rubrik i mailet.