Atomium

Det här skulle vara en trevlig bild av Atomium. Men, om du nu tror det, eller inte - det är förbjudet att placera belgiska konstverk, skulpturer, byggnader, etc. på internet, så länge de faller under copyrightlagen, alltså är tagna mindre än 70 år efter upphovsmannens död. Det är gott och väl med copyright - en författare eller konstnär måste leva på sin produktion - men en arkitekt har ju redan fått betalt för sitt "verk" - precis som bildhuggaren, vars projekt placeras ut offentligt. Skulle man få copyrighten av Atomium, måste man betala för det och får dessutom en del krav som tvånget att lägga en länk och att göra en notis om copyrightsrätten, osv. Jag tycker inte om dumheter, varken personliga eller statliga. Därför är jag ledsen att jag inte kan visa denna vackra vy, men vad ska jag göra? Jag hoppas att denna urdumma lag faller tillbaka på upphovsmännen.

Jag hade naturligtvis redan sett bilder av Atomium, i turistbroschyrer och liknande reklamblad. Rent teoretiskt visste jag också att det var stort - det är 102 meter högt - men när man sedan står framför det i verkligheten är det en helt annan, mycket mer imponerande syn. Atomium planerades av en belgisk arkitekt år 1958. Anledningen därtill var Expo 58, den första världsutställningen efter Andra världskriget. Hela konstruktionen väger 2400 ton. De nio metallkulorna symboliserar strukturen av en järnatom, 165 biljoner gånger förstorad. Varje kula har en diameter av 18 meter och hänger ihop med de andra genom 23 meter långa rör. I mellersta röret finns en hiss, som på 25 sekunder för besökarna till den översta kulan, där det finns en rundgång för utsikten skull samt en restaurang. Man hade valt atomen som symbol, eftersom man hade trätt in i atomåldern och hoppades på ett fredligt utnyttjande av kärnkraften. Mellan 2004 och 2006 restaurerades hela Atomium. Av kloka, affärstekniska skäl måste man köpa biljetterna i en grannbyggnad.

Ty när man kommer in i den nedersta kulan, får man först en chock. Kön till hissen står tre varv i cirkel, nästan ut på gatan. Fast det ser värre ut än det är - och efter en knapp halvtimme kommer man redan in i hissen. Högst uppe kan man sedan njuta av panoramat - vare sig det gäller fontänen längst nere vid monumentet eller Bryssels skyline.

 
 

I den närmaste omgivningen finns också området för Mini-Europa och Heysel-stadion. Det senare kommer miljoner tittare att minnas från matchen Juventus - Liverpool, när den engelska huliganismen krävde sitt första dödsoffer. Egentligen heter arenan Kung-Baudouin-Stadion, fast området där det ligger, heter Heysel.

När vi har tittat färdigt och letar efter en väg till de andra kulorna, visar det sig att det inte finns någon sådan. Vi måste alltså köa igen, för att ta hissen ner. Men nu går det åtskilligt snabbare, eftersom det inte tillåts så många besökare samtidigt där uppe. Åter i den nedersta kulan, hittade vi snart en rulltrappa, som förde oss till nästa kula.

I Atomiums inre visar man till femtioårsjubileet detta år givetvis en återblick på utställningen från 1958. Där finns det teknik från den tiden att titta på, en plan över hur och var Expo58 var belägen och naturligtvis även en mängd fotos från denna tid.

 

Men om jag ska vara riktigt ärlig - mitt besök gällde i första hand själva byggnaden, mitt intresse för retroutställningen kom rätt så långt nere på prioriteringslistan.

Tillbaka till eller till av