I Bryssels Europakvarter

När man går av vid metrostationen Schuman och går uppför trapporna, står man plötsligt överraskande framför Berlaymontbyggnaden, där den juridiska avdelningen av den europeiska kommissionen håller till. Byggnaden är enorm, det är omöjligt att ta in helheten på en bild eller ens från en blickvinkel. Osökt dyker frågan upp, hur det ska vara möjligt att koordinera alla dessa kontor ... Ändå är detta bara en av förvaltningsbyggnaderna i Bryssels Europakvarter, en liten del av förvaltningen i hela Europeiska Unionen.

Och sedan kommer genast fler frågor: Schuman? Berlaymont? Kommission?

Robert Schuman betecknas ibland som "EUs fader". Därför uppkallades metrostationen efter honom. Han har även fått en minnessten, som står framför Berlaymont. Han var, fastän född i Luxemburg, fransk ministerpresident och utrikesminister. Som sådan var han en drivande kraft bakom Montanunionen, som också kallades kol- och stålunionen, och som bildades 1952 av Beneluxstaterna, Frankrike, Italien och Tyskland. Men en grundläggande tanke hos Schuman var redan att skapa en europeisk gemenskap, för att garantera fred i Europa. Tillsammans med Jean Monnet ses han som intellektuell upphovsman till ett förenat Europa.

Namnet Berlaymont härstammar från en skola, som Augustinerna drev. "Damerna från Berlaymont" skötte här tidigare en flickskola. När man sedan uppförde byggnaden mellan 1963 och 1967 övertog man helt enkelt det gamla namnet.
Den Europeiska Kommissionen ska genomföra besluten som tas i ministerrådet och i parlamentet. Dessutom äger kommissionen rätt att utarbeta och framlägga förslag. De 27 kommissionärerna (en för varje medlemsland) borde vara överstatliga och därför tillvarata gemensamma intressen istället för sådana för den egna nationalstaten.

Överallt ser man grupper av reporterteams som spelar in sina bidrag till nyhetsprogrammen därhemma, med bakgrund av någon EU-byggnad. Jag har till och med sett en spansk reporter, som riktade sin kamera helt ensam mot Berlaymont och sedan spelade in sin sändning framför den.
Här består teamet av tre människor - på något sätt påminner det mig om såplådetalarna från Hyde Park i London. De har valt Europeiska Rådets byggnad som bakgrund och står på Wetstraat, eller Rue de la Loi på franska, vilket passande nog betyder "Lagarnas väg" ...

Denna gata skiljer Berlaymontbyggnaden från Europarådets hus. Europarådets presidium byts ut varje halvår, så att alla medlemsländer i tur och ordning innehar presidentskapet. Landet som leder rådet för tillfället har även rätt att utsmycka ingångshallen till denna byggnad. Under första halvan av 2009 är det för första gången den Tjeckiska Republikens tur.

Att man inte hade gjort sitt bästa val med utsmyckningen av hallen, kan man läsa om här. Att man dessutom inte är helt förtrogen med Europas geografi, visar den schematiska överblicken på frontsidan. Det skulle kunna vara en rätt trevlig idé att använda sig av de internationella förkortningarna för länderna - men om man gör det, borde det också vara rätt.

Att man placerar Portugal sydväst om Spanien kan ju få passera, men varför är Malta südöst om Italien? Och Danmark nordöst om Storbritannien? Och vi ska inte ens tala om proportionerna i Nordeuropa. Istället gränsar Luxemburg till Österrike ...
Jag vill inte gnälla i onödan, men om man ska representera hela Europa, så skulle man kunna lägga lite mera möda även på sådana småsaker. Jag har full förståelse för att man måste vidta stränga säkerhetsåtgärder i en sådan byggnad. Därför är det väl ofrånkomligt att handväskor och annat bagage måste scannas och att man ska gå genom en metalldetektor, om man vill komma in. Men systemet bidrar tyvärr inte till att ge den enskilde medborgaren känslan av att han eller hon är en del av det hela.

Strax bredvid Europarådets hus är en stor byggarbetsplats. Den växande EU behöver naturligtvis allt mer plats för byråkratin. Redan år 1965 (inom ramen för det Europeiska Gemenskapet) arbetade 3200 anställda vid kommissionen i detta kvarter, fördelade på åtta olika byggnader. Området hette ursprungligen Leopold-kvarter, historiskt sett var det ett av de första områden utanför Bryssels stadsmurar. Men idag har namnet Europakvarter tagit över mer och mer, eftersom det byggs allt fler jättestora komplex, som används av EU.

Redan under EGs tid hade Bryssel förresten haft chansen att förena samtliga organ i denna stad, men den nyttjades inte. Därför är idag även Strassburg och Luxemburg officiella säten för EUs myndigheter. Ytterligare en intressant aspekt är att man här i Belgien (även helt officiellt) ser EU som en normal vidareutveckling av EG, medan man utomlands hellre ser EU som en egen organisation.

Att arrangera konferenser och kongresser är ännu ett av EUs arbetsområden.

Frågan, som ställer sig härvidlag, är om det verkligen är så viktigt att de gemensamma pengarna används till sådant som "Farm Animal Welfare" och liknande. Förstå mig rätt. Jag tycker om djur och naturligtvis ska all deras plågor avvärjas i möjligaste mån - men det bör hellre vara en uppgift för de nationella regeringarna, det måste väl inte avhandlas på allra högsta nivå. Där måste det finnas ännu viktigare frågor.

Ett annat exempel för organisationens ifrågesättande är det "Europeiska året 2009", som tillägnas kreativiteten och innovationen. Kände du till det? Jag gjorde inte det. Jag är också övertygad om att de allra flesta medborgarna i EU inte har en aning om det. Inte minst, då websidan nu, i mitten av mars, fortfarande lovar, att den franska, tyska, spanska, italienska, polska, tjeckiska och svenska versionen ska läggas ut inom kort ... Detta är ju löjligt. Det skulle väl ha varit klart redan innan året började.

Detta i ännu högre grad, eftersom det finns en tävling som har som deadline den sista mars, alltså om knappa tre veckor. Man måste tydligen kunna engelska för att kunna delta. Med det tillvägagångssättet är det bara våra pengar, som slösas bort av några odugliga ansvariga.

Och eftersom jag ändå håller på att gnälla: framför Berlaymont vajar den europeiska flaggan med de tolv stjärnorna. Men - jag har räknat dem flera gånger, eftersom jag inte kunde tro det - där vajar 28 flaggor. Och då undrar jag för vilket medlemsland den 28:e flaggan står?

Strax bredvid denna jättelika Berlaymont, på andra sidan gatan, liksom överhuvudtaget inom området, står fortfarande de gamla byggnaderna, de flesta byggda i jugendstil, som bildar en våldsam kontrast mot allt det nya. Om jag ska vara ärlig, så tycker jag bättre om denna gamla, naturliga miljö - men jag inser också att tiderna förändras. Idag finns det många restauranger i dessa gamla hus, för att kunna bjuda turisterna, men säkert också EU-representanterna på maträtter hemifrån. Bredvid spanska, grekiska och skandinaviska restauranger finns det också engelska och iriska pubar och mycket annat.

Även hotellen har anpassat sig lysande till de nya förutsättningarna ... Det finns framför allt enkelrum, men priserna för dem är astronomiska. Ett helt vanligt hotell i närheten vill ha 325 Euro för en natt, men har dessutom en "Congress Rate" till 360 Euro. Dubbelrum finns inga alls där, men frukosten kostar stolta 21 Euro. Förmodligen spelar det dock mindre roll för kongressdeltagarna, eftersom vi nog för de flesta betalar utgifterna via reseräkningar och traktamenten.

Denna redogörelse kan låta rätt så negativt, fast egentligen är jag positiv till EU.

Om man tittar på den europeiska historien, så hittar man visserligen hundra- och trettioåriga krig, men helt säkert ingen hundraårig fred, knappt en trettioårig, om man ser till hela Europa. Bara att den interna risken för krig inom EU blir mindre, är värt mycket. Kan vi sen, istället för att vårda vår nationalism, trots alla olikheter oss emellan, bli till Europeer, då är ännu mera vunnet. Euron är, trots diverse gnäll om att det blir dyrare, en mycket viktig faktor för Europa på den globala marknaden. (Fast svenskarna i sin självgodhet föredrar att förlora tjugo procent av varje krona, när det blir finanskris ...) Den inre marknaden är säkert också en fördel för privatindustrin och de öppna, innereuropeiska gränserna, liksom rätten att få leva och arbeta var man vill, borde under 21:a århundradet väl vara en självklarhet.

Kan man sedan hitta en väg som för oss bort från de många envisa och nationella politikerna och från obegåvade byråkrater och istället få in förnuftigt tänkande människor i ledarkretsarna, då har vi nått ännu mycket längre. Leder allt detta sedan till att medborgarnas pengar inte längre läggs på onödiga eller till och med galna projekt, då närmar vi oss Utopia. Innan vi når dit är det en lång väg att vandra - men någonstans måste man ju börja.

Tillbaka till eller till av

13.5.2009 by webmaster@werbeka.com