BASILIKAN I SAINT-HUBERT

Vår värdinna i Rochefort hade rekommenderat oss att åka till Saint-Hubert, för att titta på basilikan där. Man ska alltid följa ett gott råd och vi ångrade sannerligen inte, att vi gjorde det. Saint-Hubert ligger i den belgiska provinsen Luxemburg (sådana dubbla namn finns oftare, tänk bara på Makedonien och Grekland ...) Kommunen med sina drygt 5000 invånare ligger nio mil nordväst om staden Luxemburg, drygt nio mil söder om Liège och fjorton mil sydöst om Bryssel. Man kallar sig stolt för "jaktens europeiska huvudstad" - och man måste tillstå att det finns enormt mycket skog i detta område. Inte minst är Sankt Hubertus även jägarnas skyddspatron och därmed också jaktens. Han begravdes här i basilikan. Jag återkommer till honom så småningom. Först dock lite om kyrkan. Fasaden var ursprungligen gotisk, men förnyades på 1600-talet och presenterar sig sedan dess i renässansstil.

Nischerna i andra avsnittet av fasadens sidodelar är idag tomma. Där stod förr statyerna av apostlarna Petrus och Paulus, som idag finns att se i ett av kyrkans kapell. Kyrkans namn är nämligen Peter-och-Paul-katedralen, även om Hubertus namn idag tar upp allt mer uppmärksamhet. Sen har vi tur, ty när vi går in i kyrkan möter vi Marie-Francoise Rakotovao, som arbetar som guide i kyrkan och som visar oss många ställen, vid vilka vi förmodligen hade passerat utan att se dem och utan att känna till innebörden. Så visar hon på de båda pelaravslutningarna, som bär påvens (i bild) respektive kejsarens symboler. Detta är Clemens VII (1523 - 1534) och Karl V av Habsburg (1520 - 1556). Därav kan vi sluta oss till att nybygget efter branden 1525 har skett tämligen omgående, nämligen medan dessa två fortfarande utövade sina ämbeten.

De första pilgrimerna påbörjade sina färder redan 837. Samtidigt skedde även platsens namnsförändring till dagens beteckning. Kryptan, som ligger en halv våning lägre än dagens kyrkas golv, är den ursprungliga, gamla kyrkan från 700-talet. Valven är dock ungefär 300 år yngre och mosaikgolvet byggdes på 1200-talet.

Man kommer dock snart att stänga kryptan för besökare, menar vår guide, Marie-France, som hon vill bli kallad, och visar på ett hål i mosaikgolvet. "Stenarna som fattas här har besökare tagit med sig hem, som minne", förklarar hon, när hon ser våra frågande miner. Jag kan bara skaka på huvudet åt så mycket egoistisk dumhet ... Hur många århundradegamla stenar finns det här? Tvåtusen kanhända. Och om alla skulle göra så, så skulle mosaiken - som i alla fall har hållit i åttahundra år - vara helt borta om några månader.

Kvarlevorna av den helige Hubertus skulle egentligen vara begravda i kryptan. Men under århundradens lopp var man ofta tvungen att gömma undan Hubertus, för att det skulle bli krig eller för att plundringar pågick. Och i början av 1600-talet gömde man honom så väl att man inte kunde hitta tillbaka honom. En del tror att han försvann eller brändes upp redan vid hugenotternas kyrkostormningar år 1568 och att man ett halvt århundrade senare även gjorde sig av med relikvieskrinet, eftersom man inte behövde det längre. Istället finns det idag ett gravmonument, som utformades 1847 av Willem Geefs och som donerades av Kung Leopold I. Föremålet, som visas den högsta vördnaden idag, är den heliga stolan, som förvaras i högra sidoaltaret, som är tillägnat Sankt Hubertus.

Den befinner sig över antependiet och under altarbilden i ett skrin. Ovanför altarbilden står naturligtvis Hubertus själv och högst uppre tronar Kristus. Stolan är 4,2 gånger 65 centimeter lång och består av guld- och sidentrådar. Den användes för att bota folk från rabies, när de hade blivit bitna av sjuka djur - eller av sådana, som de trodde var sjuka. För att bota folk gjorde man ett två centimeter långt snitt i pannan och sedan kom en ytterst liten, högst en millimeter lång bit av stolan i såret. Efteråt omlindades huvudet med en svart duk och sjuklingen måste bära allt detta i nio dagar. Dessutom fick dessa stackare ytterligare pålagor under denna tid. Den dagliga nattvarden var ett måste och man var tvungen att sova ensam i vita lakan. Man fick inte kamma eller raka sig, måste avstå från vissa maträtter, tvätta händerna ofta, och så vidare. Vid stora festdagar bakade man välsignat bröd, som kunde uppbevaras och som också hjälpte mot rabies, men även mot ångest och depressioner. Men vad har rabies med Sankt Hubertus att göra? Vem var den mannen egentligen?

Han föddes omkring år 660 och utnämndes kring 700 till biskop av Tongeren-Maastricht. Han blev Sankt Lambertus efterträdare, när denne hade mördats. Hans biskopsdöme omfattade området från Luxemburg i väst till dagens södra Nederländerna, respektive Givet och Chimay åt andra hållet. År 710 valde Hubertus Liège som huvudsäte. Ibland kallas han även för grundaren av Liège, där han än idag är stadens skyddspatron. Hubertus dog 727 och heligförklarades redan 743. Naturligtvis utvecklas det kring alla helgon en legendbildning med tiden, så även följande, som även förklarar hjorten på fasaden: Hubertus var en ung prins från Aquitanien, som i fulla drag njöt av livets goda, inte minst av jakten. På en långfredag såg han under ett strövtåg en präktig hjort, som konstigt nog redan bar på sina vackraste horn, fastän de vid denna årstid fortfarande borde ha varit överdragna. Vid en vild förföljelse förde hjorten Hubertus allt djupare in i skogen, tills den plötsligt stannade på en glänta och vände sig om. Då såg Hubertus att hjorten bar ett lysande kors mellan hornändarna.

Samtidigt hörde han en röst som uppmanade honom att låta bli sitt lösaktiga leverne och istället gå till Maastricht. Biskop Lambert skulle där tala om för honom, vad han måste göra. Hubert gick alltså till Maastricht och gjorde bot, såsom Lambert hade rekommenderat honom. Sen företog han sig en pilgrimsresa till Rom. Sergius I var påve vid den tiden och han såg i en dröm, hur Biskop Lambert belev mördad, samt att Hubertus var på väg mot Rom. Den senare borde han göra till efterföljare av Lambert. Hubert å sin sida fick möta en ängel, som överlämnade en stola åt honom, som Jungfru Maria hade vävt. Denna scen är återgiven på altarbilden av Hubertusaltaret. Samtidigt fick Hubertus ta del av nåden att göra människor friska, inte minst från rabies. Detta förklarar nog , varför Hubertus är jägarnas skyddspatron, tillika jakthornblåsarnas, slaktarnas och även kopparslagarnas - men problemet är att legenden dök upp först på 1400-talet ... Å andra sidan är det naturligtvis så att vi befinner oss i ett skogsrikt område, där jakten rankas högt. I Belgien finns det 87 kyrkor, som är helgade åt Hubertus.

Vallfärdernas ändamål var naturligtvis att be om skydd i förebyggande syfte. Det tidigare klostret ställde upp med rastplatser för pilgrimarna och man påstår att det var tradition att munkarna regelbundet ringde i klockan för att visa vägen för vallfärdsmännen. Benediktinklostret bestod för övrigt i nästan tusen år. Men 1797, under fransk ockupation efter revolutionen, tog man ifrån Benediktinerna allt de hade och klostret såldes.
Å andra sidan finns det ännu idag vallfärder, två av dem har dessutom ännu medeltida karaktär. Sedan 1720 finns årligen "Tyskarnas stora vallfärd", som går från Lendersdorf (idag en stadsdel av Düren), respektive den från Andenne (mellan Namen och Liège) som man företar sig vartannat år.
Självklart är det idag inte längre rabies, som man vill ha skydd emot, utan Sankt Hubertus uppgift har förändrat sig åt det psykologiska hållet. Idag söker man tillfrisknande från själsliga bekymmer, som liknöjdhet, ångest och depressioner, men även från sinnessjukdomar och nervbesvär.

Men låt oss åter titta på kyrkan: det barocka högaltaret av marmor från Saint-Remy visar Maria med barnet. Det tillverkades av Renier Panhay. Även kyrkans namngivare, apostlarna Peter och Paul, finns representerade vid altaret.

Längst uppe hittar vi åter Kristus, tillbedd av änglar. Låt mig också peka på det magnifika färgspelet på emporen och i valven.
Korstolarna från 1733 är 62 till antalet, bakom vilka det finns relief, som är tagna ur livet av Sankt Benedikt (på vänstra sidan, oven i bild) och av Sankt Hubertus (på högre sidan av koret).

Framför koret, fortfarande i mittskeppet, finns det två sidoaltare, av vilken den vänstra är tillägnad Maria med radbandet, den högra hedrar den heliga Agatha. Vi går sedan in på högra sidoskeppet och ser där Sankt Hubertus ännu en gång, där han vakar ovanför porten till korumgänget, strax till vänster om det honom tillägnade altaret. Därefter passerar vi en hel rad kapell, varav fem i en halvcirkel bakom högaltaret avslutar kyrkan i öster. På vår väg passerar vi statyerna av Petrus och Paulus, som förr fanns på fasaden. Tyvärr är de dock redan i ett rätt bedrövligt tillstånd. I ett annat kapell ser vi ytterst massiva träbalkar, som förr fanns som stödbjälkar i nordtornet. I kyrkan finns det även fem gravplattor. Fyra av dem påminner om forna klosterföreståndare, medan den femte hedrar en viss Jean Balthazar, vem han än må ha varit.

Centralkapellet bakom koret är tillägnat Jungfru Maria och sedan följer det tidigare sakristiet med diverse kyrkoskatter. I denna skattkammare hittar vi de mest olika föremålen, textilier, möbler, liksom även relikvier och inte minst kyrkliga behållare, såsom bägare, monstranser och mera. Många av dessa ting har också med kyrkans historia att göra, eller med jakt eller Sankt Hubertus. Flera av verken i det forna klosterbiblioteket finns kvar - de äldsta av dem är från 900-talet.

Nu är turen åter hos vår guide. Hon visar oss ett ansikte, som finns som halvrelief i kyrkväggen. Hon säger att många tror att detta är en avbild av arkitekten, men att det hellre är en avdelning av kyrkan, nämligen i en (främre) del för munkarna, medan "vanligt" folk fick hålla till i den bakre delen av kyrkan. Dessutom visar hon oss några kraftpunkter i kyrkan, såsom den i kryptan (bilden till höger), som är markerad med stenar i cirkelform. Om man ställde sig ett tag på någon av dessa punkter kunde det ha diverse positiva resultat, såsom rening, tillfrisknande, och så vidare. Kanske hör en del av solarna, som finns här och var inarbetade i golvet, också till sådana kraftpunkter. Åtminstone en av dem, i koret, förenar korsningspunkten av de fyra vindriktningarna med solens infall på vissa dagar (Sankt Dominique, Sankt Hubertus och Sankta Agathe). Andra säger att de åtta solar och tolv månar, som finns fördelade i kyrkan, kanske föreställde en kalender.

Till sist ska det nämnas att kyrkan lyftes till basilika av Påve Pius XI år 1927.

Tillbaka till eller till av