Sportimonium i Hofstade

Sportimonium ligger i Hofstade, en stadsdel av Mechelen. Det är ett museum för idrott - med en egen avdelning för Olympiska Spel. Det har egentligen ett bra läge - redan på trettiotalet hade man ordnat med en sandstrand vid sjön här i Hofstade. Det är ett ställe, som folk kommer till från när och fjärran, för att bada. Och när man ändå ligger hela dagen på stranden, då har man väl en timme eller två, för att besöka museet? Långt ifrån. Denna söndag finns det två personer därinne, medan tusentals steks i solen. Det är säkerligen inte inträdesavgiftens fel, eftersom den är bara fyra euro - ungdomar under 26 går in för endast en euro. Är man väl inne i museet, flyger tiden iväg. Det är nämligen inte bara en utställning här, utan det är ett pröva-själv-museum, där man kan aktivera sig på egen hand. Men först kommer man till en traditionell del, som visar idrottens utveckling. Idrott - i modern tid började man med sånt på 1800-talet. Fast då var det framför allt rikemanssöner, som hade tid (och pengar) för det. Först när några årtionden hade passerat under det senaste århundradet, nådde idrotten även den breda befolkningen.

   

Han har ännu idag något av en hjältestatus i sitt land. Och eftersom vi talar om fotboll, så är även bollen, som syddes ihop för hand och som måste snöras efter att ha pumpats upp, en relik från gamla tider.

Det känns hemskt att veta, att jag i min ungdom själv spelade med sådana bollar ... Slutligen finns det också diverse affischer från grå forntid, som ofta framkallar ett leende, men ibland även lite eftertänksamhet. Har man sett tillräckligt i den här delen, dirigeras man ut i "lekparken". En museumsanställd följer med, hämtar de nödvändiga föremålen och ger lite bakgrund till de olika spelen. Så har det vanliga kägelspelet, med bara nio käglor, spritts från Europa till Förenta staterna, där det dock förbjöds. En uppfinningsrik man ställde dit en tionde kägla och introducerade på så sätt ett "nytt" spel - bowling, som sedan erövrade världen. Det finns ytterligare en mindre skillnad: medan det i regel var gratis att spela kägel, är bowlingen långt ifrån prisvänlig. Här finns det också biljardspelets farfar, som spelades i mycket större skala, samt på marken. Vidare finns det ett spel där man måste vara pricksäker och kasta omkull träpinnar med olika poängvärde - och det finns ännu mycket mera. Även en curlingens föregångare kan man hitta här. Det spelades dock inte på is och stenarna rullades istället för att bli kanade. Stenarna är skivformade, men den ena kanten är lite mer avrundad.

Det betyder att man inte kan rulla dem rakt mot målet, utan måste "curla" dem, det vill säga låta dem beskriva en båge. Allt detta får man pröva på själv och det kostar inte ett öre.

  

Har man lekt av sig, kan man åter gå in i museet och beundra den olympiska avdelningen. 1920 gick spelen i Belgien, i Antwerpen, och man använde för första gången den olympiska flaggan med de fem ringarna.

En av dem finns bevarad i Sportimonium. På den tiden målades ringarna för hand på duken! Det är imponerande att ha en sådan, nästan hundraårig sak, framför ögonen. Även den olympiska eden svors för första gången vid spelen i Antwerpen. Ändå var spelen där närmast en besvikelse, eftersom det inte fanns någon publikmässig uppslutning. Arbetarklassen hade inga pengar för sådana lustigheter. Endast fotboll och cykling kunde dra lite större grupper. Dessutom var de sportsliga förutsättningarna inte de allra bästa.

Det fanns inga startblock vid sprinttävlingarna, utan deltagarna fick gräva gropar i tävlingsbanan, för att kunna ha en något snabbare start. Ett "simstadion" hade fixats i en kanal, som löpte från Nordsjön ända till Antwerpen. Vattnet där var smutsigt och fullt med råttor ...

Även ackrediteringen var mindre byråkratisk i gamla tider. Ett papper, på vilket det noterades nationalitet, startnummer och efternamn, var allt man behövde för att få delta. Åtminstone var det så 1908 i London - med tiden blev det väl lite säkrare.

Å andra sidan är "passet" (i bilden ovan till höger) redan från år 1936 och rätt långt från våra dagars säkerhetspass. Fast åter igen - idag behöver man inget pass alls för att åka från Belgien till Tyskland - och inte finns det någon tidsbegränsning för resan heller. Här kan man slutligen även se de bevingade orden, som Pierre de Coubertin yttrade 1908 in London. "Inte att segra, att delta är viktigt" - refererar vi för det mesta till. Men det är bara en del av hans utsaga. För icke kunniga i franska, ska jag försöka mig på en översättning: "Det viktiga vid de Olympiska Spelen är i mindre grad att vinna, än att delta. Det viktiga i livet är inte att ha sin topp i triumfen, utan i kampen; det är inte heller relevant att ha vunnit, utan att ha kämpat väl." Även medaljsamlingen i Sportimoniums olympiska avdelning ska nämnas. Från Aten 1896 till Aten 2004 visas det från samtliga sommarspel en originalmedalj. De från senare spel ska väl kompletteras så småningom.

Efter olympiagalleriet kan man sedan besöka en fjärde avdelning, som återigen utmanar besökarens aktivitet. Här har man tillfälle att mäta sig med resultaten från belgiska toppatleter. Dessa har gjort övningarna - och deras resultat finns noterade. Man ska naturligtvis inte vänta sig, att man ska kunna ligga på samma nivå som vältränade idrottsmän - men det är nog så intressant att jämföra. Stående längdhopp, lungkapacitet, balansövningar, reaktionstid och många andra övnignar finns på programmet. Hur ofta kan du med en hand omväxlande beröra två sandsäckar inom trettio sekunder? Vad säger ditt hjärta, om du cyklar ett tag med given belastning och hastighet? Sett som helhet är Sportimonium en fysisk och psykisk upplevelse - något som du inte borde missa, om du någon gång råkar vara i närheten. © Bernhard Kauntz, Wolvertem 2012

Tillbaka till eller till av