En stadspromenad

Alla stadspromenaderna utgår från "Grote Markt", eller, som fransmännen kallar stället, "Grand Place". Av just dessa fransmän bombarderades byggnaderna på denna plats år 1695 och blev fullständigt förstörda. På väggen till rådhuset hänger en skylt, som har donerats av Bryssels invånare.

Eftersom Bryssel är tvåspråkigt (cirka 80% talar franska och 20% flamländska) måste man ange texten på båda språken. På 200-årsdagen av återuppbyggnaden av "Stora Torget" hedrar man anfädernas själastyrka, som inom loppet av bara två år på nytt kunde upprätta byggnaderna. Men vi vill ju inte prata om Grand Place, utan om stadspromenaden. Fast första anhalten är genast under arkaderna i huset som kallas "Stjärnan", som fortfarande står på torget. Där finns det en minnestavla, som är tillägnad Karel Buls och som utfördes 1899 av Victor Rousseau. Karel Buls var borgmästare i Bryssel under åren 1881 till 1899 och hade speciellt arbetat för renoveringen av byggnaderna kring Grote Markt. Även gatan, som börjar mellan rådhuset och "Stjärnan", bär denne borgmästares namn.

Den andra minnestavlan, strax intill, har historisk bakgrund. Den utformades av Julien Dillens, som var samtida med Victor Rousseau. Den är tillägnad Everard 't Serclaes, en av staden Bryssels stora söner, som rev ner stadsmurarna den 24:e oktober 1356 och sedan drev iväg Louis de Male, Greve av Flandern, bort från staden. Helt oegennyttig var denna gärning dock inte, ty genom att fördriva Louis blev den brabantska tronen åter ledig - nu för Everards svärson. Denne hade i sin tur blivit störtat av Louis några år tidigare. Sedan valdes Everard fem gånger till rådman, innan han mördades 1388, när han hade försvarat borgarrättigheterna mot Hertigen av Gaasbeek. Reliefen ska ge lycka åt alla, som berör armen av den här liggande Everard. Många turister gör så, naturligtvis - de flesta förmodligen utan att veta varför, utan de gör bara som alla andra.

Man tafsar, där andra har tafsat, även på änglaansiktet, hunden och skölden ... Därigenom nöts smutsskiktet bort på dessa ställen och lyser gyllene, medan resten av minnestavlan har blivit mörksvart med tiden.

Om man sedan går utför Stoofstraat en liten stund, kommer man till den lilla pojken, som sedan århundraden kastar sitt vatten i denna brunn. Han är sannerligen inte stor, men kanske är det just det, som gör denna pojkspoling så sympatiskt. Dessutom har vi tur och hittar honom helt "i natura". Det kan nämligen mycket väl hända att han är påklädd.

Man har gjort en hel industri av detta, med alla kläder, som han någonsin har burit. Det finns kortspel, klistermärken och vad vet inte jag allt, med bilder av de olika kostymeringarna. I huset bredvid finns det till och med ett museum, där man har gjort en utställning av alla tidigare kläder. Jag tycker ju att han bör se ut såsom han har blivit skapad - och det i ordagrann betydelse.

Sedan böjer vi av in på Lievevrouwbroersstraat. Namnet är en gåta, ty "Lievevrouw" avser Jungfru Maria. Så långt, så bra. Men "broer" betyder bror ... Och så vitt jag vet hade Maria ingen bror, åtminstone ingen, som man vet något om.
I varje fall säger min pappersguide, att bilden av detta kvarter knappt har förändrats sedan återuppbyggnaden 1695. Nåväl, jag är säker på att grafittikladdet på husväggarna har tillkommit relativt nyligen. Möjligtvis även först sedan min lilla bok trycktes.

Men hur det än må vara, gatan leder oss till Koltorget. Där hittar vi en kyrka, nämligen "Onze-Lieve-Vrouw-Van-Bijstand"-kyrkan. Vi vet redan att "lieve vrouw" är Maria och att läsa ut ordet "bistånd" från "bijstand" är ju heller inte så svårt. Så vi förstår att det hela blir till "Maria stå oss bi"-kyrka. Min guide rekommenderar ett besök i den. Nå, då så.
Av platsskäl har jag dock lagt beskrivningen av Onze-Lieve-Vrouw-Van-Bijstand"-kyrkan på en egen sida. Jag rekommenderar att man följer länken, för naturligtvis är kyrkan en del av stadsvandringen.

Nu går vi runt kyrkan och kommer till Anspachlaan. Jules Anspach var borgmästare i Bryssel under åren 1864 till 1879 och hade i denna position avgörande inflytande på stadens utformning vid den tiden. Det stora justitiepalatset och det konsthistoriska museet byggdes till exempel under hans tid. Men även Senne, den lilla floden vid vilken Bryssel ligger, förvisades ner till underjorden - medan somliga stora boulevarder kom till ovan jord. Berömda byggmästare anlitades, såsom Joseph Poelaert, som förutom justitiepalatset ansvarade även för Mariakyrkan i Laken och en hel del andra byggnader. Men även kända jugendstilarkitekter som Victor Horta eller Paul Hamesse utförde gestaltningen av de nya byggnaderna och av de däri befintliga affärerna. Vi böjer av till vänster in på Rijkeklarenstraat, där vi redan ser nästa kyrka, med samma namn som gatan.

Besöket av De rika Clarissernas kyrka finns dock återigen att hitta bakom länken. Där finns det också en förklaring till det konstiga namnet. Efter att ha sett oss om i kyrkan går vi några steg tillbaka och tar av på Groot Eiland. Namnet, "Storön", kommer av att detta förr var en ö i floden Senne. Gatorna inom detta område följer en mycket gammal stadsstruktur, de är smala och krokiga. Vi följer gatan tills vi kommer till Sint-Goriksplein. Men innan vi ägnar oss åt denna plats, går vi till vänster genom en gallerport, in bland husens bakgårdar. Där ser vi dels baksidan av kyrkan, som vi nyss besökte, men även en liten bit av Senne, som inte har täckts över här. Området kring St. Goriksplatsen är den allra äldsta delen av Bryssel. Här byggde Hertig Karl av Niederlothringen ett kastell år 979.

På platsen hittar vi även en tavla, som berättar att det förr fanns Sint-Gorikskyrkan här, som byggdes på 1500-talet istället för ett gammalt slottskapell, som hertigarna av Niederlothringen hade byggt. Kyrkan revs dock år 1798, efter att ha blivit såld som nationalegendom. 1881 byggde man istället en marknad under tak. Innan vi lämnar platsen, lägger vi märke till en väggmålning, som helt klart ser bättre ut än vår tids allehanda grafitti. Å andra sidan är Belgien ju också känd för att många upphovsmän av dessa tecknade serierna kommer därifrån. Vem känner inte till Hergé, skaparen av Tintin? Teckningen på bilden har Max Sleen som skapare. De flesta Belgier känner till namnen av åtminstone Nero (överst) och Professor Adhemar (längst nere). I bakgrunden ser man även detektiven Van Zwam (granskande marken), som denna serie egentligen har börjat med.

Vi går sedan utmed Karperstraat, fram till korsningen, där Antoine Dansaerstraat börjar. Denna gata har fått sitt rykte genom det avantgardistiska klädmodet, som fanns att köpa här. Men innan vi går utmed denna gata, kastar vi en blick åt motsatta hållet, där den grekiskt inspirerade börsen syns ovanför storstadstrafiken. Ritningarna för byggnaden har gjorts av Léon Suys, den vackert utarbetade frisen är ett verk av bildhuggaren Auguste Rhodin. Det hela skapades på 1870-talet. Men det ska också nämnas att börserna i Belgien (Brygge, Antwerpen) hör till de allra äldsta i världen, då de kom till på 1400-talet. Börsen i Bryssel finns dock endast sedan 2:a juli 1801. Den skapades medan Napoleon hade herraväldet i Belgien. I Börsens underjordiska museum kan man idag beundra resterna av Récollete-klostret, på vars plats börsen byggdes.

När man sedan vänder sig mot Antoine Dansaertstraat, är det oundvikligt att man lägger märket till ett hus, vars nedre del är målad i turkos. Detta är l'Archeduc, en pianobar, som har inretts i Art-Deco-stil. Men det finns många fler vattenhål på denna långa gata. Det är också lönt att då och då lyfta blicken, för att vila ögonen på en eller annan jugendstil"creation".

Vi följer Antoine Dansaertstraat ett tag och korsar Oude Graanmarkt (gamla kornmarknaden). Strax därefter kommer vi till Nieuwe Graanmarkt (nya kornmarknaden). Där går vi till höger in på Léon Lepagestraat. Léon Lepage var, liksom Antoine Dansaert, en av Bryssels stadsråd kring århundradeskiftet till 1900-talet. Lepage var dessutom en framstående advokat. De båda gatorna, som bär dessa två herrars namn, byggdes först 1911, för att skapa mer plats för trafiken, som gick från börsen västerut. Sedan 1990 kan det skönjas en social förändring, då allt fler välsituerade medborgare söker sig till detta område. Innan vi når fram till grismarknaden, går vi till vänster in på Papenvest. Papenvest är, i motsats till de båda förra, en mycket gammal gata med anor från 1200-talet. På den tiden följde den stadens skyddsvall. Idag leder den oss en liten bit snett bakåt för att vi på höger hand ska komma fram till den smala Ooievaarstraat.

Tidigare hette Ooievaarstraat Svangata, men eftersom det fanns så många Svangator i Bryssel, döpte man om den här år 1851, till Storkgata. Ovanför nummer 13 finns det fortfarande en tupp, vilken förmodligen var gångna tiders hustecken. Som i varje mycket gammal del av en stad är det rätt romantiskt att kunna svänga in på en lugnets oas mitt i stadsbullret. Ooievaarstraat är bara 70 meter lång och leder till Vlaamse Steenweg, där vi ska ta till höger.

Men att det finns en gallerport där, som dessutom är låst, det berättar min guide ingenting om. Nå, men den är ju snart tjugo år gammal och en stad förändras ...
Vi måste alltså vända om, men vi hittar i alla fall till Vlaamse Steenweg och kan nu genomföra den sista delen av vår stadspromenad. Steenweg tyder på att det också handlar om en gammal (och troligen viktig) gata, ty Vlaamse Steenweg betyder "Flanderns stenlagda gata".

Vi följer denna gata nu till St. Katelijneplatsen, där vi hittar Katarinakyrkan, som också är värd ett besök. Om man inte vet att det rör sig om samma namn, skulle man kunna undra, varför Katarinakyrkan står på Katelijneplatsen. Men jag blir upplyst om att det är samma namn - man skulle alltså lika gärna kunna säga Katelijnenkyrka. Beskrivningen av besöket av Katharinakyrkan finns återigen bakom denna länk. På denna plats fanns förr en bassäng av Bryssels hamn, tills den fylldes igen 1853. Tre år tidigare hade det nämligen blivit en svår översvämning där. Tornet, som står lätt avsides, är ännu en del av den förra kyrkan från 1600-talet, som också hade blivit lidande av översvämningen och som revs 1893. Här, på Katelijneplatsen, fanns förresten Bryssels sista frukt- och grönsaksmarknad, som fortfarande hölls under bar himmel. I nära anslutning därtill fanns fiskmarknaden, vilket områdets restauranger vittnar om, då de huvudsakligen är inriktade på fiskrätter.

Strax bakom kyrkan står det "Svarta Tornet", som är en rest av den gamla stadsmuren från 1200-talet. Men vi passerar tornet och går in på Bisschopsstraat, som leder oss till Muntplein. Där hittar vi det som idag är Belgiens nationalopera, nämligen den Koninklijke Muntschouwburg. 1818 byggde arkitekt Damesme en teater på denna plats, som restes där "Hotel de la Monnaie" hade stått, en gammal byggnad för myntslagning. Här skrev Belgien historia. På kvällen den 25:e augusti 1830 spelade man "den stumma flickan i Portici", en opera med starkt fosterländskt innehåll. I tredje akten sjungs det i en aria: "Skynda till hämnd! Vapnen! Elden! Låt vår vaksamhet bli slutet av vårt lidande!" Därpå reste sig publiken, som redan hade blivit uppeldat genom operans tidigare texter och skrek: "Aux armes! Aux armes!" (Till vapnen!). Att operan gavs för att hedra Kung Wilhelm I av Nederländerna, som firade sin 59:e födelsedag, är en ödets ironi. Ty just från denne ville man frigöra sig.

Sedan 1850 uppfördes det endast operor i denna teater. 1855 brann dock byggnaden fullständigt ner. Ett år senare stod operahuset åter på denna plats, nu i den gestaltningen, som vi känner till idag. Denna gång byggdes det efter ritningarna av Joseph Poelaert. Via Kleerkoperstraat på högra sidan och sedan över Botermarkt till vänster kommer vi tillbaka till "Grote Markt", där vi började vår stadsvandring. Copyright Bernhard Kauntz, Wolvertem 2009

Tillbaka till eller till av