Katedralen i Amiens

Gatorna, som leder fram till katedralen, går inte rakt mot den, utan passerar den vid sidan av. Det betyder att - om man följer en av dem - först bara kan se det vänstra eller det högra tornet och sen så småningom allt mera av kyrkans västfront. Men först när man passerar det sista huset och kommer in på torget framför kyrkan, Place Notre-Dame, har man den enorma katedralens hela entrésida för ögonen. Den ger ett mäktigt intryck, även om man inte beaktar detaljerna. Vid andra anblicken fastnar ögonen vid det stora rosettfönstret och de djupt inbyggda portalerna. Det finns tre portal, en för varje kyrkoskepp. Huvudingången i mitten öppnas bara för betydelsefulla personer, vanligt folk måste nöja sig med den mindre, vänstra ingången (helt enligt dogmen om att alla människor är lika ...) Denne vänstra ingång är tillägnad den helige Firmin, som på tvåhundratalet var den förste biskopen av Amiens. Men innan vi går in i kyrkan, ska vi titta lite närmare på huvudportalen.

Men kasta allra först en blick uppåt, mot det vackra rosettfönstret, som - helt enligt franska gotikens traditioner - liknar en stor blomma, som smyckar kyrkans västfront. På 1500-talet förnyades fönstret och bär sedan dess tre tuppar i mitten, familjevapnet av mannen, som sponsrade det. Raden av statyer därunder restaurerades på 1800-talet, mycket till lokalbefolkningens missnöje, som förebrådde arkitekten att ha satt en biskops huvud på en lärares kropp och liknande fadäser. Men nu till den mittersta ingången, som även kallas "den Yttersta dagens port". Detta kommer sig av portalens tympanon (halvovalen över de båda dörrarna), som visar de dödas uppståndelse på den nedersta raden, i mitten Kristus som domare på Yttersta dagen och ovanpå löftet om Guds sons återkomst. Här ser vi även hur samtiden (dåtiden) påverkar konsten. Den förste som får beträda himmelriket är Franciskus av Assisi, som heligförklarades bara några år innan kyrkan byggdes.

Under tympanon befinner sig också övre portavslutningen, som visar uppdelningen i goda och onda. Halvbågarna framför är fyllda met ett otal statyer. De visar änglar, martyrer, jungfrur, patriarker och andra. I raden av stående statyer nedanför bågarna hittar man apostlarna, medan de två yttersta på bägga sidor föreställer stora profeter. I raderna under dessa statyer hittar vi symboler för dygderna i övre raden, medan dödssynderna symboliseras i den nedre. Man behöver inte vara troende, för att finna nöje i dessa berättelser av sten. ... De båda sidoportalerna är något mindre, men har samma uppbyggnad, fast naturligtvis med andra berättelser. Där vi hittar apostlarna i mittportalen, finns det på motsvarande ställe figurer från Gamla Testamentet, respektive biskopar - och så vidare. Högra portalen kallas för "Gudsmoders port" och har följaktligen Maria som huvudperson.

Den vänstra, vid vilken besökarna går ut och in, är tillordnat den helige Firmin, Martyren. Och fastän det fortfarande finns mycket att berätta om huvudfronten, beträder vi nu kyrkans inre. När jag kommer in i en kyrka, ställer jag mig alltid först längst bak i mittskeppet och försöker på så sätt att vinna ett första intryck. Och jag kan försäkra att detta är överväldigande här. De stora arkadbågarna mot sidoskeppen är hela arton meter höga, men det är inte ens hälften av höjden upp till kryssribbvalven, som mäter drygt fyrtiotvå meter upp från golvet. I hela Frankrike är det bara katedralen i Beauvais, som med sina fyrtiosju meter är ännu högre. Om man sedan tänker på att allt detta redan byggdes på 1200-talet, är prestationen ännu mer förvånansvärd. Den första kyrkan i Amiens ska dock vara ytterligare tusen år äldre, den som grundades av den helige Firmin. Det är inte otroligt, eftersom den kristna religionen i detta område är dokumenterat sedan 300-talet.

På 1100-talet byggdes här en kyrka i romansk stil, eftersom en eldsvåda hade förstört föregångaren. Här gifte sig Kung Philipp II av Frankrike med Prinsessa Ingeborg av Danmark år 1193. Sju år senare fick man en alldeles speciell relik, som man hade fått tag på i Konstantinopel, nämligen Johannes Döparens huvud. (På tal om dessa reliker frågar jag mig alltid, hur folk tusen år senare kunde veta vems skalle eller pekfinger det väl var ...) Även denna romaniska kyrka föll offer för en eldsvåda år 1218. Men bara två år senare lade man grundstenen till dagens kyrka, vars mittskepp var färdigbyggt redan 1240. Självklart blev det nödvändigt med diverse renoveringar under århundradens lopp. Speciellt 1500-talet gick hårt åt kyrkan genom eld och stormar. På 1700-talet byggdes ett nytt altare in och ett århundrade senare måste man röja upp bland skadorna som den Franska Revolutionen hade förorsakat, speciellt på statyerna.

Följer man sedan mittgången, hittar man i den centrala delen av kyrkan en labyrint på golvet. Tyvärr är inte heller det ett original, för detta gicks också hårt åt vid Franska Revolutionen. Men dagens labyrint återbyggdes originaltroget i början av 1800-talet. Om man följer vägarna genom labyrinten, måste man tillryggalägga en sträcka av tvåhundrafyrtio meter. På franska kallas dessa labyrint även för "dedalos", efter den tidiga uppfinnaren Daidalos, som hade byggt den första labyrinten överhuvudtaget, där besten Minotaurus förvarades.

En labyrint symboliserar även den mödosamma vägen, som man måste följa för att finna frälsning. Labyrinten skulle också göra det möjligt för de fattiga människorna (på den tiden alltså nästan alla) att vara en ersättning för botgången till Jerusalem. Om man sedan följde krokarna gående eller hasande på knäna var väl både lokalt och individuellt olika. När man kommer till tvärskeppet blir man återigen överraskad av dess storlek. Även detta består av ett mittskepp och två sidoskepp, vars längd utgör hela sjuttio meter, alltså mer än hälften av längdaxelns hundratrettiotre meter. Dessutom kan man på nytt beundra rosettfönster. Det på bilden är det södra, som sattes in på 1500-talet. I tvärskeppet, liksom i kyrkan i övrigt, hittar man många gravvårdar, men kanske är en långsmal, enkel sten trots allt mest intressant. På den tvättades de avlidna. Den är från första hälften av 1100-talet, alltså äldre än själva kyrkan.

Koret och högaltaret skyms till en del av en bruten stenvägg och ett galler (se fjärde bilden uppifrån). Högaltaret är av förgyllt trä och daterar till år 1755. Vad som dock verkligen är enastående är sniderierna i korstolarna. Från början var det hundratjugo säten, av vilka hundratio är bevarade ännu idag. De är anordnade utmed väggarna i två rader ovanpå varandra. I den övre raden satt domherrarna och andra kaniker, medan kaplanerna fick hålla till godo med den nedre raden. Varje enskild stol utsmyckades för hand i början av 1500-talet. Totalt snidades mer än fyratusen skulpturer för detta, framför allt tagna ur de båda Testamenten, men även från apokryfa texter. Bortsett från figurerna är stolarna även smyckade med ornament. Fast kyrkan har mycket mer att bjuda på, när det handlar om sniderier: Fördelat över katedralen finns det fyra olika bildberättelser i fyra eller åtta delar, som allesamman är snidade.

Vilket underbart arbete! På bilden nedan ser vi tempelrensningen i Jerusalem. De enstaka bilderna visar (från vänster) hur Jesus möter handlare och lånegivare och hur han kastar ut dem i nästa bild.

I apsis finns också en rundgång, bakom koret och altaret, och där hittar vi ännu en av kyrkans attraktioner. På Guilain Lucas gravvård har Nicolas Blasset 1628 skapat figurinen av den "gråtande ängeln". Egentligen är denne inte alls så framstående - den får tacka sin berömdhet sättet som han kom till på. Familjen av den här begravde herr Lucas hade beställt en gravvård hos nämnde skulptör. När den var färdig, tyckte man väl att den var bra, men man fann priset alltför högt. Därför stämde man Nicolas Blasset. Blasset erbjöd sig att tillfoga den gråtande ängeln gratis och därmed var osämjan över.

På utsidan av rundgången finns sju kapell, vars största, den mellersta, som även kan ses som en förlängning av mittskeppet, är tillägnat Jungfru Maria i hennes roll som beskyddare av tyghandlarna. Södra sidans första kapell var förr tillägnat den helige Eligius, men inhyser kyrkoskatten idag. När det gäller den senare, så ska man framför allt nämna relikskrinet av den helige Firmin, av driven silver, som tillverkades redan på 1200-talet. De andra kapellen är tillägnade åt bland andra Franciskus av Assisi, den heliga Theodosia och Johannes Döparen. I Franciskus av Assisis kapell har man även satt in de äldsta målade kyrkofönstren, som fortfarande är bevarade. Även de daterar tillbaka till 1300-talet. På medeltiden var det vanligt att fönster donerades av rika familjer eller även av skrån. De flesta originalfönster har dock förstörts redan, det må vara genom hugenotternas framfart under 1500-talet, genom orkaner 1627 och 1705 eller även vid restaureringsarbeten. Två av de äldsta fönstren föll offer först 1920. Man hade monterat ner dem under Första Världskriget, för att skydda dem.

Man förvarade dem i verkstaden av konstnären och glasmästaren Edmond Soccard. Tyvärr började det brinna i verkstaden och fönstren gick inte längre att rädda. I en av arkadbågarna mellan mitt- och sidoskeppen finns det på varje sida ytterligare en intressant gravvård. Det handlar i båda fallen om en biskops kopparavbild, som har gjutits ur en enda block. Biskoparna var Evrard de Fouilloy, som 1222 lade grundstenen till dagens kyrka och Geoffroy d'Eu (på bilden till vänster), som var hans efterföljare, som drev på kyrkobygget till 1236.

De båda sidoskeppen avslutas med varsitt enkla altare, vid vilket altarbilden har ersatts med en helgonstaty. Predikstolen, tillverkad på 1700-talet, är en av blickfången i mittskeppet. Den består av marmor och förgyllt trä och bärs upp av tre kvinnliga gestalter, som symboliserar de tre kristliga dygderna - Tro, hopp och kärlek. Den latinska texten kallar kärleken för "caritas", vilket väl bättre uttrycks genom "kärlek till ens nästa". Den på locket stående ängeln håller en bricka med likaså latinsk inskription: "Hoc fac et vives", vilket på ett ungefär betyder: "Gör detta och du ska leva". Predikstolen var en gåva av en av Amiens biskopar, Monseigneur de la Motte. Orgeln byggdes ursprungligen in år 1429, men har sedan dess naturligtvis flera gånger byggts om och blivit förändrad. Idag besitter den 57 register på tre manualer och en pedal. Katedralen förfogar även över nio klockor, av vilka tre tjänar till tidsangivelse.

Dessa är från 1500-talet. Fyra mindre klockor är avstämda mot varandra och bildar en enhet. Alla sju hänger i södra tornet. I det norra har de båda stora klockorna placerats, Marie och Firmine-Mathilde. Vi lämnar kyrkan nu, men vi går på utsidan till södra porten, som förr tjänade som ingång för klerusen. Även denna portal är rikligt ornamenterad och härstammar från cirka 1245. Från början kallades den "den gyllene Jungfruns portal", efter en förgyld staty af Maria, som stod här. Idag står den i södra tvärskeppet i kyrkans inre. I tympanon berättas det om den helige Honorius liv, som redan i slutet på 500-talet var biskop i Amiens. I portens ytterst utarbetade utsmyckning finner vi åter apostlar, änglar, profeter och andre personer från Gamla Testamentet. © Bernhard Kauntz, Wolvertem, Belgien 2012