BAPTISTERIET VID DOMKYRKAN I FLORENS

BAPTISTERIET VID DOMKYRKAN I FLORENS

Man kan inte undvika ett förvånat "Ååh!" när man går runt sista hörnet och plötsligt står framför treenigheten av domkyrka, klocktorn och dopkapell. Naturligtvis har man sett bilder, med kyrkans typiska kupol och den gyllene sfären med korset, som är fäst på kupolens lanterna. Naturligtvis står campanilen då också bredvid kyrkan, men dessa bilder har alla tagits från något tak i närheten. Visst, även då sticker kyrkan fram ur stadsbilden, men om man ser de tre byggnaderna från markperspektiv överväldigas man av deras harmoni med varandra. Tyvärr är det av utrymmesskäl omöjligt att ta ett bra foto av alla tre skönheterna tillsammans, därför ser man här bara domkyrkans västfasad. Men den gör väl ett nog så häftigt intryck, eller hur? Fast låt oss börja från början ...

I början fanns baptisteriet. Redan på 400-talet ska på detta ställe ha stått en kyrka. Om florentinerna har rätt, fanns det här till och med ett romerskt tempel för att hedra Mars, som fick en ny funktion som kyrka. Det senare går dock inte att bevisa, man vill förmodligen bara visa vilka gamla traditioner staden har, genom att hänvisa till Romarna. I mitten av 1000-talet började man att bygga dagens baptisterium, som invigdes av Påven Nikolaus II år 1059. Med tiden utvidgades det och fick under nästa århundrade en kupol, som kröntes 1174 med lanternan. Dante Alighieri kallade byggnaden för sin "Bel San Giovanni". Var och en av de åtta sidorna är indelad i tre gånger tre ytor och består av vit och grön Prato-Marmor.
Sin berömdhet fick dopkapellet dock inte minst genom sina tre dörrar, som tillkom under de följande århundraden. Andrea Pisano skapade dagens sydportal år 1330.

Ursprungligen hade denna bronsport funnits på östra sidan, mittemot kyrkan. Tjugo av de sex gånger fyra plattorna visar scener ur Johannes Döparens liv, medan de två nedersta raderna föreställer dygderna - på bilden till vänster blygsamheten. Nordportalen gavs år 1401 i uppdrag till Lorenzo Ghiberti (i konkurrens med bland andra Bruneschelli). Den visar scener ur Nya Testamentet, samt i de nedersta raderna de fyra evangelisterna och fyra kyrkofäder.
Ghiberti fick sedan också uppdraget för den östra porten. Även till den gjorde han utkastet under första delen av 1400-talet. Den består av tio förgyllda plattor med scener från Gamla Testamentet. Den kallas även Paradisporten efter ett påstående av Michelangelo, som tyckte att denna port var så vacker att den lika gärna skulle kunna leda till paradiset.
Samtliga dessa original kan idag ses i dommuseet.

Men inte bara portarna gör dopkapellet till en sevärdhet. Nästa "Ååh!" bryter utan tvekan fram, när man kommer in i baptisteriet och lyfter blicken mot kupolen - och det gäller inte bara troende kristna. Mosaikerna, som finns där, är helt enkelt fantastiska, även om man inte genast förstår deras uppbyggnad.
Ovanför stället där dopfatet fanns, ser man den monumentala gestalten av Kristus vid yttersta domen. Till höger om honom finns själarna som tas upp i himlen, medan de fördömda visas ner till helvetet till vänster. Detta upptar, grovt räknat, en tredjedel av kupolen. De andra fem åttondelarna är anordnade i cirkelform och visar i den innersta kretsen änglarnas hierarki. I kretsen därefter följer scener ur första Moseboken, i nästa scener ur Josefs liv. Nästa avsnitt visar scener ur Marias och Jesus liv, medan Johannes Döparen tillägnas den yttersta halvcirkeln.

Liksom utsidan, så är även var och en av de åtta väggarna uppdelad i tre delar. Förmodligen är de monolitiska granitpelarna, som man har använt till uppdelningen, resterna av ett tempel från Romartiden. De står omväxlande med kannelerade marmorpilastrar. På emporen är det längder av marmor (så kallade lesener) som skiljer de dubbelbågade öppningarna från varandra, vilka leder till utrymmet bakom.
Marken består av mosaikarbeten som påminner om orientalisk ornamentik, vilket kanske verkar förvånande, men ändå inte är det.

Det islamisk-orientaliska samhället var dock just under medeltiden den främsta kulturbäraren och har säkert även utövat sitt inflytande i Italien, inte minst genom det Byzantinska Riket.
Även byggnadens apsis, som kom till år 1202, visar i sin ornamentik på byzantinskt inflytande. Valvet försågs snart därefter med en mosaik som i en stor cirkel visar profeter och patriarker runt Guds lamm i mitten. Detta utfördes av fransiskanen Jacopo.

Inredningen av kapellet har ändrats ofta under århundradens lopp och kan mestadels betraktas i dommuseet. Den berömda "Magdalena som botgörerska" av Donatello står där till exempel, liksom ett barockaltare från första hälften av 1700-talet.
Dagens tribunaltare är visserligen bara från 1914, men det återställdes med originaldelarna från 1200-talet, efter att man hade tagit undan det år 1731.

Det finns även några gravar här att se, av vilka det mest spektakulära torde vara kardinal Balthasar Cossas, som var andra motpåve mellan 1410 och 1415 som Johannes XXIII. Han dog i Florens 1419.
Omständigheterna kring det katolska överhuvudet vid början av 1400-talet var värre än någon såpopera av idag. Det började med att Påve Gregor XI återförde den Heliga Stolen från Avignon till Rom. Vid hans död, år 1378 blev Urban VI hans efterföljare som påve i Rom. Men det passade inte alls de franska intressen, eftersom man ville behålla påvedömet i Frankrike. Därför valde man Clemens VII till påve. Denne satt nu i Avignon som motpåve. Urbans efterträdare i Rom blev Bonifatius IX, Innozenz VII und Gregor XII, medan Benedikt XIII följde på Clemens VII i Avignon. Fram till 1409 hände nu ingenting, utan världen fortsatte även med två påvar.

Intressant blev det igen, när man under detta år sammankallade ett koncilium i Pisa. Detta förklarade de båda påvarna som avsatta och valde Alexander V till ny påve. Redan året därefter dog dock Alexander och ersattes av den här i baptisteriet begravde Johannes XXIII. Tyvärr erkände inte de båda andra påvarna konciliets val, så att man nu hade hela tre påvar. Alla tre såg sig som rättmätigt utsedda och var, enligt de katolska dogmerna, ofelbara. Oh Herregud ...
I detta sammanhang finns det ytterligare ett kuriosum, nämligen att Johannes XXIII inte ens var präst, när han valdes. Han prästvigdes dock inom en vecka, dagen därpå vigdes han till biskop och samma dag kröntes han även till påve. Först 1417 avlutades konflikten vid konciliet i Konstanz, där man förklarade alla tre påvarna för illegala och valde Martin V till ny påve.
Därmed var det dock inte slut ännu. Benedikt XIII vägrade att abdikera och utsåg fyra kardinaler, som i sin tur skulle välja hans efterträdare. Men dessa fyra kunde inte heller enas. Tre av dem valde Clemens VIII, medan den fjärde utsåg Benedikt XIV som påve. Denne var så att säga motpåve till motpåven! Fast detta hade ingen större betydelse i praktiken, ty under tiden hade de flesta länderna erkänt Martin V som påve.
Ack, så löjligt är dock all strävan efter makt i vår värld - och ändå fortsätter det utan avbrott. När kommer vi äntligen att ta förståndet som ett kriterium, när man utser ledarpositioner? Då hade vi säkert besparat oss även den sextonde lovordade ...
Men nu snabbt tillbaka till baptisteriet.

Gravmonumentet till vår ärevördiga Balthasar gavs i uppdrag av hans arvingar och utfördes av Michelozzo och Donatello.

Gruppen på bilden till höger ska vara ett exempel för de få statyerna, som man hittar i dopkapellet. Här står Johannes Döparen och undervisar en Farisé och en Levit. Johannes Döparen återkommer gång på gång som tema, vilket inte är överraskande, när det handlar om ett dopkapell - som dessutom har uppkallats efter honom - San Giovanni. Inte minst är Johannes Döparen även stadshelgonet av Florens.

Tillbaka till

, eller till

last update: 6.6.2009 by webmaster@werbeka.com