De flesta förknippar Pisa väl med det "lutande tornet", som naturligtvis också är den största attraktionen i stan. Några vet nog att tornet egentligen är kampanilen till domkyrkan i Pisa, men det torde vara bra mycket färre, som vet att tornet och domkyrkan bara är en del av sevärdheterna på Piazza dei Miracoli. Här finns också Camposanto Monumentale, gångna århundradens begravningsplats, liksom baptisteriet och två museer - nämligen domkyrkomuseet och sinopiamuseet. En sinopia är en kladdteckning, en skiss, till ett väggmåleri. Men samtliga överraskas av harmonin i grönt och vitt som platsen utstrålar, så fort de kommer in på piazzan. Intrycket av skönhet blir så häftigt, så att man nästan glömmer att man har kommit dit för det lutande tornets skull. Egentligen heter platsen "Piazza del Duomo", alltså domkyrkoplatsen - men jag har full förståelse för att man kan betrakta den som mirakel.

När man läser om Pisas historia, ser man att staden har urgamla anor. Förmodligen fanns det här redan äneolitiska bosättningar. (Äneoliticum ligger mellan den sena stenåldern och den tidiga bronsåldern, när man just höll på att upptäcka metallutvinningen. Ett annat namn för den epoken är kopparstenålder.) Med säkerhet belagt är bosättningar från och med 500-talet f. Kr., även om Pisa då bara var en obetydlig fiskeby. Under romartiden växte stadens betydelse, eftersom Romarna kunde använda sig av hamnen i sina krig mot norr och väster. Enligt legenden ska aposteln Petrus ha introducerat kristendomen för Pisaborna år 47. Efter det romerska imperiets fall följde en tid av ockupationer genom germanska stammar. Senare utvecklades Pisa till en mäktig sjöfartsrepublik, som höll sig framme i kampen mot saracenerna. Med saracener förstår man här islamitiska framstöt mot norr av arabiska eller mauriska stammar.

På 1000-talet erövrade Pisa Sardinien (1046) och Korsika (1052) och hjälpte sedan inte minst till att hålla saracenerna inom strama tyglar på Sicilien. Bytet från detta krigståg var så stort att man kunde bygga katedralen med det. Men det stod redan en ny fiende framför porterna, respektive utanför kusten, nämligen Genua, som besegrades 1060. Sen erövrade Pisa Balearerna (1115) och 1135 resp. 1137 slog man Amalfi, som ligger söder om Neapel och på den tiden var en ekonomisk stormakt. Nu stod Pisa på höjden av sin makt.

Fast redan nästa århundrade betydde en dramatisk nedgång. Till sjöss var de ständiga krigen med Genua ett problem, på land måste man slåss mot det påvetrogna Florens, eftersom man här var anhängare av kejsarens politik. 1254 kom ett avgörande nederlag mot Florens och trettio år senare slogs flottan förintande av skepp från Genua. Även de nästa två århundraden kännetecknades av inre stridigheter och ytterligare bråk med Florens. 1509 var man slutligen tvungen att erkänna överhögheten av denna stad. Men Mediciklanens herravälde innebar också en ny uppgång för Pisa, även om självständigheten var borta. Under det Habsburg-Lothringenska herravälde (från 1737) "rationaliserades de kulturella institutionerna", som det sägs så vackert i guidens text. Efter en folkomröstning skedde sedan anslutningen till det unga Italien år 1860. Den 31:a augusti 1943 skadades staden mycket svårt av amerikanska och engelska bomber.

Vid biljettluckan kan man köpa kombinationsbiljetter för tre eller fem byggnader, bara för tornet måste man hur som helst betala extra, om man vill bestiga det. Men när det är trettio grader i skuggan längtar man inte nödvändigtvis efter att gå i trappor upp till mer än femtio meters höjd, därför nöjer vi oss med de andra fem byggnaderna.
Eftersom biljettförsäljningen är i samma hus som sinopiamuseet, börjar vi där. Sinopiorna är naturligtvis av jättestort värde för konstvetenskapare, eftersom de visar hur konstnären har gjort utkastet till sitt verk, respektive hur noggrant han har utarbetat skisserna och så vidare.

Till höger finns det en återgivelse av universum i dåtidens föreställningsvärld, med jorden i mitten, nedan ser vi en skiss av Spinello Aretino.