DET LUTANDE TORNET

Den 9:e augusti 1173 lades den första stenen till tornbygget. I och med detta är kampanilen den sista av de fantastiska byggnaderna på Piazza dei Miracoli. Pisa stod vid den tiden på höjden av sin makt och ville visa världen vad man kunde åstadkomma. Från denna epok för länge sedan har vi dock inga dokument bevarade, så att ingen vet vem som var denna byggnads arkitekt eller byggmästare. Men vi vet att fundamentet på endast tre meters djup vilar på en hög lösa stenar - utan tvekan var det modigt att börja bygga där. Cirka tio år efter byggnationens början, just när man hade blivit klar med tredje ringen, gav marken vika med trettio till fyrtio centimenter.
Nästan hundra år senare (1275) vågade man att bygga vidare på tornet. Nu var Giovanni di Simone byggmästare och han byggde ytterligare tre våningar. Han korrigerade tornets axel en aning och höjde galerierna på den lutande sidan, vilket får tornet - optiskt sett - att luta lite mindre. Byggnaden hade nu en lutning av nittio centimeter.
Men tornet var ju avsett som klocktorn. I början av 1300-talet hängde man upp klockorna och mot slutet av detta århundrade fullbordade Tommaso di Andrea Pisano verket. Han försökte att korrigera axeln ytterligare, eftersom tornet nu lutade med hela 1,43 meter. Ändå skulle det bli ännu mycket snedare. 1550 mätte Vasari en avvikelse av 3,79 meter. Fast under de kommande två och ett halvt sekel skulle läget stabiliseras, ty 1817 var lutningen bara fem centimeter större. 1838 frilades sockeln och ett nytt problem blev aktuellt.
Hur skulle man bli av med grundvattnet, som man hittade kring sockeln? Det fanns inga lämpliga metoder. En ny mätning år 1859 visade att tornet hade kantrat ytterligare tjugo centimeter under de senaste tjugoett åren, det motsvarade en centimeter per år. Å andra sidan hade byggnaden den 14:e augusti 1846 oskadd överlevt en ganska kraftig jordbävning.
När kampanilen i Venedig störtade in 1902, blev detta naturligtvis en väckarklocka. Nu tillsattes det kommissioner på löpande band, men allihopa kunde bara skaka på sina kloka huvuden. 1935 gjorde man cementinfusioner, för att hålla bort grundvattnet, men det hjälpte heller inte. Tornet bara lutade mer och mer. Men åter visade det sin livskraft, när det utan skador klarade svåra bombangrepp från engelsmän och amerikaner under andra världskriget, fastän många detonationer i närheten skakade om marken ordentligt.
1990 var man tvungen att stänga tornet för besökare, medan man gjorde fortsatta ansträngningar att rädda det. Man fäste stålringar på första våningen, som skulle förhindra att ställena med den största belastningen skulle sjunka ihop ytterligare. 1993 lade man på den högre sidan av fundamentet 600 ton bly, för att skapa mer jämvikt. Ytterligare belastningar av fundamentet, liksom 1999 avlägsnandet av femtio kubikmeter jord på norra sidan, ledde sannerligen till att tornet rätade upp sig med 44 centimeter. 2001 öppnades tornet åter, dock får maximalt 40 personer samtidigt vistas i dess inre.
Om man ser tornet från lite längre avstånd, så är det egentligen inte så snett. Naturligtvis är det inte rakt, men jag hade trott att lutningen skulle vara större. Fast det beror naturligtvis även på vinkeln som man betraktar byggnaden ifrån, samt vilken omgivning som bildar bakgrunden.
Från nära håll ser saken annorlunda ut. Här ser man hur mycket marken har sänkt sig - och här kan man bara förvånas över att tornet verkligen kan hålla sig upprätt, trots sina 14200 ton totalvikt.
Tornets inre består av ett schakt kring vilket en spiraltrappa ringlar sig. Fram till 1935 kunde man se hela vägen rakt uppåt i schaktet, men sen ville man installera mätinstrument i själva tornet och var tvungen att bygga en plattform i schaktet. På varje etage finns det en utgång till loggiorna, men bara på fjärde etagen är loggian säkrad med ett räcke, så att man kan lägga in en paus vid trappbestigningen och istället kan gå ut och njuta av utsikten. Längst uppe finns det ytterligare två utsiktsterasser. De sju klockorna på toppen har naturligtvis alla sina egna namn - den äldsta av dem, Pasquareccia, är från 1200-talet.

Lutande eller inte - det är värt en resa för att se denna hedervärda, gamla och inte minst vackra byggnaden.



Copyright Bernhard Kauntz, Wolvertem 2009



Tillbaka till , eller till av
last update: 20.8.2009 by webmaster@werbeka.com