Dürnstein - Rikard Lejonhjärtas fängelseplats


Med Wachau betecknas Donaudalen mellan Melk och Krems. Mest känd är Wachau för dess vin, dess aprikoser och för Donaudalens magnifika natur.
Bortsett från Stift Melk är Dürnstein väl den mest omtyckta turist- och utflyktsorten i denna trakt. Bara läget är imponerande - där husen ligger tätt vid vattnet och sedan klänger upp för nedre delen av den branta bergväggen.
Besökaren får också känna på det, när båten har lagt till vid kajen och man ska ta sig uppför nittiosex trappsteg för att komma till byn.
Dürnstein har även en historia som går långt tillbaka. Donaudalen har befolkats sen urminnes tider, men över den äldsta historien vet vi inte så mycket. Den verifierade historien går dock också tusen år tillbaka i tiden. Redan 1050 nämns Azzo von Kuenring som Herre över Dürnstein.

Släktet Kuenring satt sedan som länsherrar i Wachau i dryga trehundra år. De byggde en tullstation, för att profitera från trafiken på Donau. Under första halvan av 1100-talet byggdes även borgen, som lever kvar som ruin idag. Fast den största betydelsen fick borgen väl genom att den engelska kungen Rikard Lejonhjärta satt här som fånge. Detta hade följande bakgrund:

År 1188 började det tredje korståget, i första hand för att befria Jerusalem ur Sultan Saladins händer. Korstågets odiskutable ledare var Kejsar Fredrik Barbarossa. Men denne dog redan innan de hade kommit till det "Heliga landet". Nu började man bråka om vem som skulle bli kejsarens efterträdare som ledare. Babenbergaren Leopold V var en stark kandidat, eftersom han, liksom Barbarossa, tillhörde det Heliga Romerska Riket. Fast han var ju bara hertig. Och där fanns även Kung Philipp II av Frankrike och den redan nämnde engelska kungen Richard Löwenherz.
Trots alla meningsskiljaktigheter lyckades de tillsammans att återerövra staden Akkon. Denna var en viktig hamn för korsfararna och dessutom ett kristet biskopssäte sedan början av 1100-talet. Här hade även den Tyska Riddarorden grundats tidigare. Sultanen hade dock tagit makten i Akkon också. När man skulle fördela bytet tyckte Hertig Leopold att han blev förfördelad av Rikard Lejonhjärta. Den engelska kungen hade dessutom låtit riva ner den tysk-romerska vapenflaggan och kastat den i borggraven. Därpå vände Leopold V med sina mannar och drog hemåt.
Rikard blev också av med Philipp II välvilja. Därför lät den franske kungen spärra alla hamnar, när Rikard var på väg hemåt. Det betyder att engelsmannen var tvungen att åka Adriatiska havet norrut (några källor talar även om att han led skeppsbrott). Sedan måste han ta sig över österrikisk mark om han ville komma hem. I ett första steg ville han försöka att ta sig fram till sin svåger i Bayern. Han kunde välja mellan två vägar. Antingen via Alperna i söder, som dock var fulla med snö, nu på vintern - eller över Wien och sedan uppför Donau. Rikard beslutade sig för det senare och förklädde sig och sitt följe som enkla pilgrimer. Men genom sitt dominerande uppträde väckte han misstankar redan i Friesach och i Bruck an der Mur. Han lyckades dock komma undan båda gångerna.

I Erdberg nära Wien sände kungen en av sina undersåtar in till orten, för att inhandla livsmedel. Men man lade märke till att denne enkle man ville betala med ett ovanligt, orientaliskt guldmynt. Man följde efter honom och kunde gripa Rikard Lejonhjärta i gästgiveriet, som han hade tagit in på. Hertig Leopold lät kasta honom i fängelse i Dürnstein och överlämnade honom under våren till Kejsar Henrik VI, Friedrich Barbarossas son. Denne beslutade att ge Rikard Lejonhjärta friheten mot en gigantisk lösensumma. Beloppet motsvarade cirka tre årsinkomster av den engelska Kronan.
Uttryckt i mängd var det mer än 35 ton silver. Till att börja med ville Rikard inte höra talas om sådant. Fast sedan erbjöd sig Philipp II att betala lösensumman, mot att man utlämnade den engelske kungen till honom. Då gjorde Rikard en snabb helomvändning. Efter ytterligare ett år, i mars 1194, fick han återvända till England, men bara efter att 200 engelska adelsmän hade tagits som gisslan, tills hela summan var betald. Leopold V fick en tredjedel av pengarna.
Så långt är historien belagd. Men det finns också en romantisk berättelse kring det hela. Det sägs att en av Rikards väpnare, som kallades för Blondel, hade sökt sin herre i många länder innan han kom till Dürnstein. För detta ändamål låtsades han vara en vandrande trubadur och sjöng överallt den första strofen av en sång, som bara hans herre kände till. I Dürnstein hörde han sedan hur kungen svarade med andra strofen, vilket visade att det var där som han hölls tillfånga.
Hur det än må förhålla sig med detta, namnen av såväl Rikard Lejonhjärta som av Blondel marknadsförs idag på bästa möjliga sätt i Dürnstein.

Men tillbaka till historien. År 1231 försökte Kuenringarna att resa sig mot Babenbergarna (kanske för att de kunde skaffa tillräckligt med vapen med hjälp av lösesumman?), men upproret slogs ner. 1289 grundades ett Clarissen-kloster, som dock dog ut knappa trehundra år senare.

Därefter restes stadsmurarna och år 1347 omnämndes Dürnstein för första gången som stad. Släktet Kuenring dog ut 1355 och Habsburgarna (som numera var lantgrevar) tog Dürnstein i besittning. 1410 grundades ett Augustiner-kloster, som byggdes om i barock stil i början av 1700-talet. 1788 stängdes det av Kejsare Joseph II. Idag är det en del av stiftet Herzogenburg.
Många av byggnaderna, som ännu idag präglar Dürnsteins utseende, uppfördes redan på 1500-talet. År 1645 sprängdes borgen av svenskarna, som också passade på att ödelägga staden.
Sedan början av 1900-talet blev staden anknyten till offentliga transportmedel. Kajen vid Donau öppnades för turismen, en järnvägsförbindelse skapades och 1958 fick staden även en vägtunnel genom berget. Dessutom fick man år 1906 en modern vattenförsörjning med långväga vattenledningar. Vid restaureringen av klostret under 1980-talet upptäckte man kyrktornets ursprungliga, blå färg och beslutade att använda den igen. Kyrkan har under tiden blivit ett speciellt kännetecken för Dürnstein.
Idag har "staden" Dürnstein knappa 900 invånare, som mestadels har byggt om sina historiska byggnader till turistiska ändamål. Namnet härrör naturligtvis av den torra stenen (dürren Stein), ty de branta sluttningarna var inte lämpliga för jordbruk. Fast idag hindrar de inte vinbönderna att producera alldeles utsökt vin där.
Läget vid Donau hade dock inte bara fördelar. Att floden trängdes ihop här hade varit bra för kontrollen av trafiken på den, en gång i tiden. Men det betyder också att Donau steg snabbt vid högvattenstånd och på så sätt översvämmade de lägre områdena. Det gäller ännu idag - husen nära floden står med jämna mellanrum under vatten. På många byggnader kan man se markeringar, som visar hur högt vattnet hade stigt vid de olika översvämningarna. Det allra högsta vattenståndet sedan mätningarnas början nåddes i augusti 2002. Detta syns på den lilla metallskylten, som också har satts upp på husväggen. På bilden kan man även se att vattenståndet i Donau måste stiga ganska mycket, innan det ens når huset.
Skulle du besöka Dürnstein, så är det framför allt klostret med tillhörande kyrka som är sevärt, liksom även borgruinen, som kan betraktas på nära håll efter en vandring på tjugo minuter från byns centrum.


Copyright Bernhard Kauntz, Wolvertem 2012



Tillbaka till eller till av


18.1.2012 by webmaster@werbeka.com