När man kommer in i kyrkan slås man av hur ljus den är. Det är ljuset från de många, höga fönstren som bidrar till det. Till höger om ingången finns ett igenmurat fönster, som härstammar från 1300-talet och som är lika högt som de andra. Det är visserligen förbjudet att fotografera i kyrkan, men förbudet behövs nästan inte, eftersom motljuset förstör de flesta bilderna. Kyrkan byggdes redan i slutet av 1200-talet och är den enda bevarade av Stockholms gamla klosterkyrkor. Det var Franciskanerna, som här grundade en klosterorden år 1270, när Kung Magnus Birgersson, mera känd under namnet Ladulås, donerade ön till detta ändamål. Därför anses han också vara kyrkans stiftare. 1285 förkunnade kungen också att han ville bli begraven i denna kyrka - då hade bygget alltså redan påbörjats. Även senare gav kungen åtskilliga gåvor till klostret och kyrkan. Vattnet kring holmen torde ha varit åtskilligt högre vid den tiden, så att det nog inte fanns någon större bebyggelse där, förutom klostret. Den lilla ön kallades från början Kidaskär, 1320 heter den fortfarande så i Erikskrönikan.

Så småningom uppkallades den dock efter Franciskanerna, som Gråmunkeholm eller helt enkelt Munckholmen. Först efter reformationen, på 1600-talet, fick den sitt namn, som den ännu har idag - Riddarholmen. Riddarholmskyrkan anses idag vara den äldsta bevarade byggnaden i Stockholm. Den treskeppiga kyrkan hade från början bara två skepp - mittskeppet och det norra sidoskeppet. På södra sidan fanns det klostrets korsgång och klostergården. Först under 1400-talet byggde man till det södra sidoskeppet genom att korsgångens murar öppnades mot kyrkan. Dock är det södra skeppet smalare än det norra. Kyrkan hade byggts i tegel, vilket var ganska ovanligt, men torde hänga ihop med att den var en kunglig begravningskyrka. Kryssvalven ovanför koret är till och med förgyllda, vilket inte alls passar ihop med Franciskanernas blygsamma inställning till lyx. 1835 drabbades kyrkan av ett blixtnedslag, som bland annat totalförstörde spiran. Den byggdes åter upp, nu i gjutjärn - men det var ett material som rostade lätt.

På 1960-talet gjöt man därför om hela spiran. Femhundra år tidigare blev kyrkan till sista viloplats för ännu en kung - Karl Knutson. 1574 lät Kung Johan III uppföra de två gravtumbor, som idag står framför högaltaret. Ovanför stenkistorna ligger en avbild av var sin kung. Verket utfördes av en nederländare, Lucas van der Werdt. Sedan dröjde det till Gustav II Adolf i början på 1600-talet, som sade sig vilja bli begraven i denna kyrka, just innan han gav sig iväg söderut till Trettioåriga kriget. Om han kände på sig, att han inte skulle komma tillbaka levande?

Fast efter honom ligger samtliga svenska regenter till och med Gustaf V (1950) i Riddarholmskyrkan, med undantag för Drottning Kristina, som ju dels konverterade till katolicismen, dels är begraven i Rom. Å andra sidan är det inte bara kungar, som är begravda här, utan bland andra fyra fältmarskalker från Trettioåriga kriget, som byggde gravkor där, inspirerade av sin kung, Gustav II Adolf. Flera adelsmän fick också sina huvudbanér upphängda i kyrkan. Dessa bars med i sorgetåget och hängdes sedan upp i kyrkan. På bilden intill ser vi Rikstygmästaren Per Larsson Sparres banér. Han dog 1692. Massor med minnesstenar täcker även golvet i kyrkan, de flesta redan mycket nötta av fötter, som i århundraden har trampat över dem. En speciell minnessten finns under koret - det är den så kallade Färlastenen, med ättens två korslagda hjälmkrossare (se bilden nedan till höger). Den är från 1300-talet. Sägnen berättar att riddaren Karl Nilsson Färla här dräptes av dåvarande riksdrotsen Bo Jonsson Grip.

Gustav Adolfs sarkofag, i italiensk marmor, bär inskriften "Gustavus Adolphus Magnus" (Magnus = den Store). Sarkofagen ritades av Giacomo Quarenghi, men först långt efter kungens död, på 1770-talet.	Färlastenen
Gustav II Adolfs gravkor

De flesta gravkor har en krypta under, där det finns flera kistor, tillhörande närmaste släkten. Så även det Karolinska gravkoret, som har byggts till kyrkan (den vita byggnaden utanpå kyrkans norra sida). Där hittar man bland andra stoftet efter Karl XII. Men mest imponerande är väl den Karolinska kryptan, eftersom kistorna där är utsmyckade med all prakt som barocktiden kunde upbringa. Nedgången till kryptan ligger till vänster om högaltaret. De flesta kistorna här är av försilvrat och förgyllt tenn. Även här finns det kungar, närmare bestämt Karl X Gustav och Karl XI. Nästan samtliga kistor har ritats av Nicodemus Tessin den yngre.

På bilden ovan till höger ses kvarlevorna av Karl XI till vänster och Prins Gustav (1683 - 85) i fonden.

	När man kommer upp från kryptan ser man högaltaret resa sig mellan två stora fönster. Även det har ritats av Nicedemus Tessin, fast den här gången den äldre. Strålkransen ovanför ersatte i början av 1800-talet ett altarkrön med ett kors, under vilket de båda änglarna knäböjde.

Det sista gravkoret som vi tar upp är det Bernadottska, alltså det nuvarande kungahusets släkte (bilden ovan). Det börjar med den franska fältmarskalken, som blev svensk kung, Karl XIV Johan, och hans hustru Desideria. Koret har fritt efterbildats efter det Gustavianska och härbärgar kvarlevorna av kungarna fram till nuvarande kungens farfarsfar, samt deras hustrur. Kungens farfar, Gustav VI Adolf, bestämde att familjen fortsättningsvis ska begravas i Hagaparken i Stockholm. För att fortsätta minnet av de svenska kungarna har man därför satt upp deras vapensköldar under en bronsskulptur på den så kallade Hagaväggen.

Det finns ytterligare en gravsten, som är värd att nämnas. Den ligger i nordöstra hörnet av kyrkan och är något upphöjd. Den kallas för Vasaättens grav, eftersom det är en anfader av Gustav Vasa, Kristian Nilsson, som ligger begraven här tillsammans med sin hustru, Margareta Krummedich. Gustav Vasa själv, reformatorn, vägrade ju att bli begraven i Riddarholmskyrkan tillsammans med sina katolska föregångare. Stenen är dock från 1400-talet och Gustav Vasa lät höja den, för att framhäva den. I början på 1600-talet sänktes den igen, för att man behövde plats för flera kyrkbänkar.

Gustav II Adolf lät den dock höja på nytt, men bara för knappa hundra år, då det återigen behövdes bänkar och stenen sänktes. För att få mer plats högg man av övre vänstra hörnet (se sprickan i stenens sida, där den har fogats ihop). 1780 flyttades den till högkoret, för att 1915 komma tillbaka på sin plats i nuvarande skick. Det mest iögonfallande i kyrkan är dock de sjuhundra målade Serafimersköldarna, som, delvis ovanpå varandra, hänger på varenda vägg. Serafimerorden bildades 1748 och härledde sina anor till Magnus Ladulås, därav tillhållet i Riddarholmskyrkan. När nu en riddare of denna orden dör, får han sin vapensköld uppsatt och Serafimerklockan ringer under en timme på hans begravningsdag.

Med någorlunda stor förvåning registrerade jag även Österrikes statsvapen och President Klestils namn därunder. Även Belgiens Kung Baudoin, liksom många, många andra, mer eller mindre kända, som Kejsaren av Iran, Mohammad Reza, Kung Farouk av Egypten, Greve Mountbatten av Burma, friherrar, generaler och annat löst folk finns där. Nu är det dock så att denna orden skulle vara en "belöning för dem, hvilka genom sina tjänster till Konung och Fädernesland gjort sig högst förtjänta", sedan 1975 dock till utländska statsöverhuvuden och medlemmar av Sveriges kungahus. Och här börjar jag undra. Om nu Klestil - och många av de andra - har gjort sig förtjänta av Sveriges högsta utmärkelse genom att hälsa på den svenska kungen, varför har då jag inte fått den, som har betalat skatt i landet (och till kungens apanage) under nästan hela min livstid ...?

Men bortser man från sådana "småsaker", så är ett besök i Riddarholmskyrkan en enorm lektion i svensk historia, som man inte ska låta förstöras av några målade tavlor och ett hängsmycke.