VÄRLDSREKORD VID SKOLAVSLUTNINGEN
|
Ibland måste man ha tur. När vi bestämde oss för att tillbringa några dagar i Ljubljana, hade vi ingen aning, vilket skådespel vi skulle få uppleva. Vi var fortfarande på hotellrummet denna förmiddag, när det började. Först hörde man bara ett gällt visslande, som kom allt närmare. Det var till och med mera högljutt än den högt spelande musiken, som blandades i det hela. Slutligen gick jag till fönstret, för att titta vad det egentligen var, som var på gång. Jag kom just i tid för att se lastbilen, från vars flak musiken tonade. Aha, en gatufest, tänkte jag. |
|
Men sen såg jag havet av de orange-svartklädda personerna, som gick bakom lastbilen. Många av dem hade visselpipor, vilka de blåste i hela tiden.
Tåget tog inte slut. Först var det ett par hundra inom synhåll, men snart hade det blivit flera tusen unga människor, som marscherade förbi vårt hotellfönster. Några bar enkla skyltar med något gymnasienamn påskrivet. Det stod alltså klart, att det hade någonting med skolor att göra. Allt i orange-svart, annars hade man kunnat likna det nationernas intåg vid de Olympiska spelen. |
|
Under tiden hade några upptäckt att vi hade lutat oss genom fönstret och att jag tog kort på dem. Många skrattade och vinkade upp till oss.
 
  
Jag hade inte tittat på klockan, men det tog säkert en halvtimme, innan hela den visslande församlingen hade passerat.
 |
Sen kom nästa överraskning: Strax efteråt åkte en sopbil, där man samlade grovsoporna efter tåget, med föremål som ungdomarna hade tappat eller kastat. |
 |
Och strax därefter följde tre bilar som sopade gatan. De åkte snett bakom varandra, så att de snyggade till hela gatan på en gång. Det var en storartad organisation. Men sen är Slovenien också ett mycket rent land.
När vi frågade den vänliga unga damen i hotellreceptionen om denna företeelse, förklarade hon att det sedan några år är brukligt att de som detta år tog studenten samlades från hela landet, för att sätta ett nytt världsrekord, som togs upp i Guinness Book of Records. Och hittills hade det kommit fler och fler deltagare för varje år. Vad man ville göra, det var att alla nybakade studenter skulle dansa en kadrilj, vilket skulle hamna som dans med de flesta deltagare i rekordboken.
En stund senare gick vi ner på gatan. |
 |
| Redan på långt håll såg vi den tvärställda lastbilen, som nu blockerade Ljubljanas huvudgata. Bakom samlades de blivande dansarna, som nu ställde upp sig på led. De bildade snällt par, som det förväntades av dem och de stannade tillsammans det mesta av tiden. Det hände väl att någon lämnade "dansgolvet" för en stund, men i det stora och hela var de mycket disciplinerade. Från högtalarna på lastbilen kom nu de första instruktionerna. Man började helt lugnt. Paren tog två steg framåt, mot paret mittemot, sen de två stegen tillbaka. |
 |
| Nästa gång gjorde man samma sak, men med en bugning inför varandra. Sen räckte man handen till den som stod mittemot och sedan kom det första snurret. Så byggde man upp hela föreställningen (och dansarna), tills man hade övat in alla rörelserna. Allting hände för all del inte alltid synkront, men den goda viljan fanns. Naturligtvis fanns det även stora individuella skillnader. Hos några såg man direkt hur graciöst de rörde sig, andra var hellre stela. Men de flesta fann nog nöje i övningarna. Det hela skulle bli kadriljen ur Läderlappen av Johann Strauss son.
|
 |
Kadriljen är en klassisk dans, som uppstod i början på 1800-talet. Den består av diverse figurer eller turer, som i sin tur är sammansatta av olika steg. Den dansas av fyra par tillsammans, men vid speciella tillfällen förekommer den även som massdans. Fast det är alltid bara fyra par (två och två mittemot varandra) som agerar gemensamt. Ur kadriljen uppstod senare även Cancan och den amerikanska Square Dance.
Föreställningen organiseras av dansskolor, gymnasielärare, kommuner och Radio Slovenia. De sistnämnda sänder även hela evenemanget live.
|
 |
|
, eller till 
av 
