dna, oändlighet, liv


JULKLAPPAR  FRÅN  LJUBLJANA
Man kan bedriva folkbildning på många sätt. Hur många vuxna kommer ihåg från skoltiden att könskromosomerna "XX" gör att det kommer att födas en flicka, medan "XY" blir en pojke? Hur många föräldrar har svårt hos oss att förklara det här med blommor och bin för sina barn?
Jag ska strax återkomma till det, låt mig först berätta, hur jag snavade över folkbildningsfrågan och vad det har med Ljubljana att göra. Tack vare det ypperliga programmet "heygo", deltog jag häromdageni en guidad tur, som hette "Advent i Ljubljana".
Mateja, en lika ypperlig officiell stadsguide, stod för upplysningarna på rundturen. Det började som vanligt med juldekorationer. Allting strålade - man hade använt 3 mil ljusslingor för att upplysa stan, berättade vår ledsagerska. På bilden ovan syns Prešerenplatsen med den berömda trippelbron, som är stadens mötesplats.
Även en vy upp till borgen ingår i rundturen och jag konstaterar att det tydligen är blått, som är julens färg här, inte rött som i Sverige.
Jag har också sett oändlighetsmärket, den liggande åttan, som juldekoration.
Och här lägger jag också märke till några konstiga streck som tycks sväva i luften. Det klarnar inte heller, när vi viker av, in på nästa gata. Där finns det någon slags lampa, närmast. Det är först när Mateja förklarar att strecken är spermier och det handlar om hur livet skapas, som insikten tänds. Det är spermierna och ägget som hänger i luften här. Det känns nästan lite bizarrt först, men när man sedan ser DNA-kedjans dubbelspiral, samt kromosomerna XY och XX (bakom trädet), börjar man ana den storslagna tanken bakom.
 
Oändlighetstecknet hör till och här visas livets uppkomst - inte individuellt, utan den eviga processen, hur liv skapas. Även symbolerna för manligt och kvinnligt kommer en stund senare och hör till. När sedan julbelysningen på gatan avslutas - logiskt nog - med ett embryo, så är det ju helt normalt. Fast när hjärtat pulserar i rött och gult, då är det dags för en liten rysning.
Fast det är inte nog med förunderligheter i denna förunderliga stad. Mateja talar om att "ljubl" är roten i ordet "älska, kärlek". Sen läser hon upp texten av den slovenska nationalhymnen för oss.
Och redan vid första raden: "Žiwe naj vsi narodi" får jag en smärre chock. Vår guide läser den engelska versionen, som officiellt har översatts till: "God's blessing to all nations". Vilket underbart land, som i sin egen nationalhymn inte framhäver sig självt, utan tilltalar alla andra nationerna. Jag tycker att den ordagranna översättningen till svenska är ännu bättre: "Må alla nationer leva".
Här nedan återger jag originalet till vänster och en (min) ordagranna översättning till svenska.
 
Žiwe naj vsi narodi.
Ki hrepene dočakat' dan
Da koder sonce hodi
Prepir iz sveta bo pregnan.

Da rojak
Prost bo vsak
Ne vrag, le sosed bo mejak!

                Må alla nationer leva.
Vem längtar (inte) efter dagen
Då under solens gång
Världens gräl kommer att förvisas.

Då, landsman,
Kommer alla att vara fria
Inte djävulen, bara din granne kommer att vara din nabo.


Och som nästan en självklarhet har även julbelysningen på nästa gata ett tema: För att anknyta till utgångspunkten, där vi såg tecknet för oändlighet, finns dekorationen som symboler för världsrymden. Där finns planeter, soler och galaxer i olika former utmed hela gatan. Vilket underbart avslut på en underbar idé.
Andemeningen, åtminstone i min tolkning, är att rymden genomsyras också av liv. I enklang med hymnen borde vi alltså leva i fred även med dem därute, skulle vi någonsin mötas.
Men det är inte nog. Långt ifrån, i denna förtrollade stad. Det som lyser i blått, i bakgrunden på bilden snett ovan, är stadshuset - och dit är vi på väg nu. Även det strålar i julens färg, men det som fängslar är varken den blå färgen eller huset självt. Det som fascinerar är siffrorna, som har projicerats mot väggen. Ovanför står det "happy" och dess motsvarighet på slovenska. Vår guide förklarar att alla dessa tvåor med alla deras upphöjningar bildar talet 2023. Och att innebörden ålltså är "Gott Nytt År". Men jag kan inte tillräckligt med matte för att kolla det.
Fast jag tvivlar inte ett ögonblick på att det är sant, även om jag inte begriper hur man kan få fram ett udda tal med bara tvåor och minustecken.
Vi kan gå in stadshuset och hamnar i atrium, med öppet tak, så att man förr i tiden kunde samla regnvatten i cisternen framför granen. Den senares dekoration faller genast i ögonen. Det är målade mjölkförpackningar, förklarar Mateja, i vilka man har klippt dörrar och fönster. Detta har gjorts av skolbarn, som sedan kan beundra sina alster i stadens stadshus ... Underbart!

Det finns mera att berätta om stadens julgranar. Förutom de största, står granarna i tunnor med jord, så att de kan växa vidare. "Gröna träd" kallas de. Dessa behöver inte frukta för sitt liv, bara för att julen nalkas, utan de kan sättas ut i vanlig jord igen.
Men inte nog med det. På granarna som står ute på stan uppmanas folk att hänga egna, överblivna juldekorationer. Men inte nog med det heller. Folk som är fattiga och måste vända på slantarna, har rätt att ta hem sådana kulor, eller vad det må vara.
Jag kan bara skaka på huvudet åt alla dessa sagolika upplevelser, som denna timme har gett mig.
I mitt nästa liv vill jag bli född i Ljubljana!
Tack Mateja, tack heygo, tack Ljubljana!


© Bernhard Kauntz, Västerås 2022
Tillbaka till , eller till av
sidan skrevs: 8.12.2022 av webmaster@werbeka.com