KARTUSIANKLOSTRET, LA CARTUJA

Kartusianorden hör nog inte till de mest kända brödraskapen. I Sverige fanns bara ett enda kartusiankloster, som hette Pax Mariae. Översatt blir det Mariefred. Därav har orten sitt namn. Mariefred var det enda kartusianklostret i hela Norden. Det grundades 1493. Men klostret var det första som Gustav Vasa drog in, redan år 1526.
Själva orden bildades av Bruno från Köln på 1100-talet. Det skedde i Frankrike, nära orten Chartreuse.

Därav kan också ordensnamnet avledas. Kartusianerna lever i ett mycket strängt ordenssystem, så gott som eremiter. De har var sin cell, där de till och med ber de flesta bönerna själva. Naturligvis har de även gemensamma utrymmen, men de har också avgett ett tystnadslöfte, så att det finns bara ett givet ställe i klostret, där de får prata med varandra. I Spanien heter kartusianklostren "Cartuja". Ett av dem ligger i Granada, vid Paseo de Cartuja, lite i utkanten av stan. Själva byggnaden är en kvadrat med en trädgård i mitten. Kyrkan och sakristian ansluter vid ena sidan och klocktornet är i förlängningen därtill nästan fristående.

Det finns en dubbel fritrappa upp mot kyrkoingången, men besökarna får gå runt, så att de kommer till själva klosterdelen först. Här finns det en vacker trädgård, med arkadgångar runt om. På insidan av arkadgången finns de enskilda cellerna, där munkarna fick tillbringa sina liv. Det ska också sägas att det vi ser idag är bara en liten del av det ursprungliga klostret, eftersom franska trupper förstörde verkstäder, celler och kyrkogården år 1824. Klostret upplöstes sredan 1835 och ligger idag under förvaltning av Granadas ärkebiskop. 1943 förstördes slutligen abbotens hus med tillhörande trädgård. Cellerna som finns kvar idag har tömts och används till att visa konst.

Bilden till höger är av en betydande spansk konstnär, Juan Sánchez Cotán. Han var den förste spanjoren, som målade stilleben. Med 43 års ålder beslutade han sig för att bli munk, där han fortsatte med målandet, fast nu med religiösa teman. Hans speciella stil var att måla Kristus alltid rakt framifrån och fortfarande vid liv på korset.
Även den sista måltiden är av Cotán. Den hänger i matsalen, tillsammans med flera andra av honom.

Vi går nu igenom en del andra gemensamma utrymmen, bland annat kapitelrummet, som var det enda stället, där munkarna fick prata med varandra. Allt detta är nog så vackert, men ändå inte så mycket olika från många andra klosters framtoningar. Men - allt detta var bara en uppvärmning. Nu erkänner jag att jag gillar barockkyrkor, men det som bokstavligen överfaller en, när man går in i den här kyrkan, det går inte att beskriva. Det går tyvärr inte att visa i bild heller, eftersom man då aldrig kan visa helheten, utan bara avsnitt. Och det blir inte samma sak.

Kyrkan är dedicerat åt Mariae Himmelfärd, vilket återspeglas i altarbilden. Men hela altarväggens uppbyggnad är ett konstverk, som sträcker sig uppåt, ända till kupolen. Resten av kyrkan smälter in, som en helhet, med sina tavlor, sin överdådiga stuckatur, sina utsökta sniderier - det är det intrycket, som fastnar i minnet.
Kyrkan består av ett enda långhus, utan tvärskepp, och är indelad i tre avsnitt. Den främsta delen, med altaret var förbehållet munkarna. Där fanns varken sittmöjligheter eller musikinstrument, eftersom endast Gregoriansk sång var tillåtet, det vill säga a cappella och på latin. Munkarnas kor delas av en vägg från lekmannabrödrarnas kor på bilden nedan. Målningarna på väggen där visar den Heliga Familjens flykt till Egypten, respektive Jesus dop i floden Jordan.

Tittar man från samma ställe bakåt i kyrkan, ser man att det finns ytterligare en avgränsning, bakom vilken allmänheten fick hålla till. Man ser också att det i lekmannabrödrarnas del visst finns säten och dessutom utsökta sniderier över varje stol. Här ser vi också kyrkans helhet upp till taket. På emporen finns omväxlande målningar med utsökta statyer och taket är en överdådig kröning av alltihop.

Bakom altaret finns ibland ett litet utrymme, på spanska kallad Camarín. Det är ett område som för det mesta bara är reserverat för prästen och som kan variera i sin användning. Av och till används den som tabernakel, alltså där hostierna förvaras. Här är det kyrkans relikvieskrin, som finns lite undangömt. Svarta pelare ramar in detta Sancta Sanctorum, alltså det "allra heligaste". Utanför pelarna finns stayer, som sägs föreställa de fyra kardinaldygderna. I nischer mittemot finns också statyer.

På bilden ovan är det Johannes Döparen, som har direkt ögonkontakt med motsvarande staty kring Sancta Sanctorum. Även detta är fascinerande, hur olika delar av arkitekturen binds ihop till en enhet. Hurtade Izquierdo formgav denna underbara skapelse.
Man är redan överväldigad av all denna prakt, men den känslan når ytterligare en höjdpunkt, när man kommer in i sakristian.

Altaret visar en staty av den helige Bruno, grundaren av denna orden. Ovanför finns en liten staty av den obefläckade Maria.
Fast det är kanske inte altaret, som framkallar den största beundran hos besökaren. Utan den infinner sig, när man vänder sig om och ser sakristian som helhet, med all dess barocka prakt och finess. Inte minst måste även de mästerliga trämöblerna nämnas, med storartade intarsiearbeten med elfenben, pärlemor, silver och annat. Dessa kan vi tacka José Manuel Vazquez för, som ägnade trettiofyra år åt att skapa dem.

Det är omöjligt att ge en rättvis beskrivning av denna klenod, vare sig med ord eller i bild. Inget kan ersätta upplevelsen av att vara där och se det själv. Om du kommer till Granada, glöm då inte att avsätta tid för kartusianklostret, la Cartuja.

Tillbaka till , eller till av

sidan skapades: 8.11.2022 by webmaster@werbeka.com