SAGRADA FAMILIA I BARCELONA

Första gången jag såg kyrkan var i slutet av 80-talet. Då reste sig i princip några av tornen mot himlen. Man höll på att bygga en av fasaderna, men från parken kunde man se rakt in i det tomma kyrkorummet. Då såg det ut ungefär som på bilden, som idag hänger i kyrkomuseet.
För något år sedan besökte jag återigen Barcelona och hade tänkt mig att titta på kyrkan inifrån, eftersom allmänheten hade fått tillträde år 2010. Men då ringlade sig (i ordets sanna bemärkelse) köerna runt halva kyrkan. Då fick det vara.
Numera har man fått ordning på det också. Idag är det enklast att beställa biljetten på internet - då får man samtidigt välja någon av de lediga tiderna som finns och slipper köa överhuvudtaget. Ingången är idag från östra porten in mot tvärskeppet, om man nu kan tala i dessa termer i denna annorlunda kyrka.
Det är nämligen så att tornen, som finns idag, begränsar tvärskeppen - det finns tre sådana och fem långskepp, som sträcker sig i syd- nordlig riktning. Det är ju heller inte den vanligaste lösningen. Dock finns huvudporten i söder, det kan kanske ändras, när kyrkan väl blir helt färdig. Det planeras att detta ska ske år 2026, då det infaller arkitekten Antoni Gaudís hundrade dödsdag.

Man kommer in och man stumnar. Jag är sannerligen inte kyrkligt religiös och jag har sett många "stora" kyrkor, men det här kommer så oväntat, att jag får en kloss i halsen. Det är en explosion i rymd och färg, som jag träder in i. Och visst, detta måste vara den moderna versionen av Guds glorifiering för de troende av idag. Min förståelse för de medeltida kyrkbyggena ökar också.
Jag begriper plötsligt varför det var mycket viktigt för människan att skapa något extraordinärt, precis som här.
Men vad är ord? Vad är bilder? De kan bara vara en blek återsken av verkligheten, det man upplever, när man verkligen står där, fången i upplevelsen av den gigantiska arkitekturen och av ljusets förtrollning.
Fast låt oss återvända från den näst intill överjordiska upplevelsen och titta på några fakta.

1882 lades den första vigda stenen, efter ett projekt av arkitekten Francisco del Villar. Det var "Föreningen av St. Josefs tillbedjare", som hade ivrat för att man skulle bygga en kyrka till deras helgons och hela den Heliga familjens ära.

Kyrkan behövdes med bakgrund av att städerna växte, så att det knakade, under industrialiseringens tidsålder. Redan året efter hade arkitekt Villar dock stora meningsskiljaktigheter med föreningen och avgick. Då fick en ung arkitekt ta över ansvaret för bygget. Hans namn var Antoni Gaudí, bara 31 år gammal.
1889 färdigställdes kryptan enligt de ursprungliga planerna, men sedan gick det bara sakta framåt, eftersom det saknades pengar. Gaudí nyttjade tiden för att förfina sina ritningar och när 1892 en betydande summa donerades till kyrkbygget, började man med födelsefasaden, där man beträder kyrkan idag. Gaudí ville börja där för att visa befolkningen, hur vacker kyrkan skulle bli. På bilden syns en del av den, som befinner sig rakt över porten.

Kyrkans avslutning i norr bildas av apsiden, som på insidan består av sju kapell, medan på utsidan visas bilder från den Helige Josefs liv. Jag kan inte gå in på detaljer av kapellen eller enskilda skulpturer, det skulle då bli en hel bok. Fasaderna på de övriga tre sidorna är ägnade åt Jesu liv, därav namnen födelse- glorie- och passionsfasaden. Istället för passionsbilder i kyrkans inre, finns Kristi lidande alltså på utsidan av passionsfasaden.
Ett ord om kryptan: den används ännu idag för celebrerandet av mässor, samt är platsen för en del privata tillställningar, så att den bara är öppen för allmänheten under någon timme om dagen. Synd, eftersom Gaudís grav befinner sig därnere - jag skulle gärna ha visat min reverens åt en sådan stor nytänkare till arkitekt.
Sen går man längre in och hamnar i det mittersta tvärskeppet, som är 60 meter långt. Långskeppen mäter 90 meter. Ögat följer pelarna uppåt. Efter ett kapitell växer nya pelare fram, som i sin tur förgrenar sig och på så sätt påminner om formen av ett träd, tills de i en höjd av 45 meter når valvet.

I korsningen mellan längd- och tvärskepp är valvens höjd hela 60 meter och över apsiden 75 meter. Mosaikerna i taket och på pelarna är utförda som symboler, som jag dock av platsskäl inte heller kan gå närmare in på.
Sen vänder man blicken till vänster och blir på nytt överväldigad av färgprakten i sidoskeppet. Vilken skillnad mot traditionella kyrkors dunkel och allvar. Vilken glädje man förnimmer av ljusspelet som lamporna och de därtill avstämda fönstren med färgade glasmosaiker förmedlar.
När man ser allt det här och samtidigt vet att kyrkan trots allt långtifrån är färdigt, undrar man hur det slutliga intrycket ska kunna toppa det man ser idag. Men visst, det fattas fortfarande en hel del. Södra fasaden måste ännu byggas, en hel del torn till (planerna förutser hela 18 klocktorn) ska resas, inte minst det centrala tornet, som ska sträcka sig uppåt inte mindre än 172 meter. Dessutom sker det idag en del inre arbeten, som har till följd att delar av kyrkan är avspärrade, bland annat området kring huvudaltaret. Samtidigt påminner allt detta om hur mycket arbete det redan har utförts.

Dessutom blir man påmind om vilken bedrift det är att överhuvudtaget bygga en kyrka, vare sig i nutid eller i det förgångna.
Vi följer sidoskeppet bakåt, det vill säga söderut, och nästa upplevelse blir spiraltrappan, som leder upp till ett av tornen. Man kan, mot tilläggsavgift, gå upp i ett torn, för att därifrån beundra utsikten över staden, men jag överlåter denna uppgift åt yngre förmågor. I spiraltrappan ser vi glasfönstren i samma färgtoner som i sidoskeppet vi kom igenom. På andra, den västra sidan har fönster och belysning andra färgvarianter.
Det första tornet var förresten färdigbyggt år 1925. Gaudí fick uppleva det, men redan året efter dog han i en trafikolycka. Sedan förstördes stora delar av kyrkan under inbördeskriget 1936, då Franco kom till makten och upprättade en fyrtio år lång diktatur i Spanien. Som alltid är det politik och maktbegär, som är kulturens värsta fiende. Tänk hur många kulturella värden vi måste ha förlorat genom årtusendena. Som tur är reparerade man dock de omfattande skadorna på Sagrada Familia.

Inte förrän 1954 började man sedan med passionsfasaden. Först 1977 stod dess fyra torn klara. Sedan dröjde det ytterligare tio år, innan skulpturerna på passionsfasaden byggdes. Valven över sidoskeppen kom till för endast drygt tjugo år sedan, mittskeppet ytterligare något år senare och tvärskeppet fick sina valv först vid årtusendeskiftet. 2010 invigdes kyrkan av Påven Benediktus XVI och samtidigt förklarades den vara en basilika. Det är ju inget stift, eftersom domkyrkan med biskopssätet sedan länge är Santa Eulàlia. Eulàlia är förresten Barcelonas skyddshelgon. Här, längst bakifrån, får vi en blick över huvudskeppet, fram mot altaret (tyvärr bakom plank) och apsiden. Ringen av ljus, ovanför planket, återkommer vi dock till. För att få ett perspektiv på storleken, vill jag uppmärksamma på huvudet och bröstet av en människa, som står längst ner, till höger om copyrightmarkeringen. Men du måste titta mycket noga.

Nu. när vi befinner oss längst i söder, står vi framför glorieportarna - dem, som så småningom kommer att bli huvudingången. Dörren har skapats av Josep Subirachs. Med upphöjda bokstäver finns här hela "Fader Vår" på katalanska, men inledningsfrasen återges som bakgrund på femtio olika språk, som symbol för förståelsen mellan olika kulturer. Det är naturligtvis en vacker tanke, men tyvärr är ju verkligheten långt ifrån teorin. Och jag kan inte låta bli att undra, om detta inte även gällde redan på korstågens och inkvisitionens tider, då kyrkan själv förföljde dem som inte anpassade sig till den rätta tron. Och till sist kommer jag också att tänka på motsättningarna som finns idag mellan katalaner och resten av Spanien.
Men vi lämnar filosofin och går tillbaka norrut genom det västra sidoskeppet. Det liknar det andra, bara att färgkaskaderna här går i grönt och gult istället. Ovanför markplanet finns utbyggda gallerier för diverse sångkörer, med totalt 1500 platser.

Själva altaret befinner sig, som sagt, tyvärr bakom plank, eftersom arbeten pågår. Altarbordet står dock i främre delen av apsiden, såsom det är modernt idag, eftersom man vill komma närmare församlingen. Eftersom altaret är fristående, finns det ingen möjlighet att på denna plats bygga någon uppsats eller målning ovanför det. Men man har hittat en snygg lösning här också. Högt över altaret (och därmed även över planket) svävar en baldakin under vilket den korsfäste Kristus hänger, omgiven av en krans av ljus. Den har skapats av Carles Mani, som fick uppdraget av Gaudí själv.
I bakgrunden ser man en del av den enda orgeln, som är installerad idag. Man har ännu inte hittat någon lösning för ett instrument, som ska kunna fylla hela den väldiga byggnaden. Förmodligen blir det flera, som dock ska kunna samköras. Det beräknas att det totala antalet pipor kommer att uppgå till cirka 8000.
Själva altarblocket är en stor stensockel av porfyr. Det står mellan pelarna, som är tillägnade apostlarna Petrus och Paulus.

Naturligtvis finns det hundratals mindre och större ting, som är värda att nämnas. Vigvattenskålen, som inte är rund, som i de flesta kyrkorna, utan snäckformad, må vara ett litet exempel. Likaså kunde man beskriva den storartade symboliken, som finns i de flesta föremålen - till exempel att apostlarna har fått pelare tillägnade, med var och ens speciella symbol på en glasskiva, som täcker lampan, som finns vid pelarnas första förgrening. Men ville man beskriva allt som finns, skulle det förmodligen inte räcka med endast en bok.
Vi lämnar nu istället detta sagolika monument genom den västra porten och får här en blick på passionsfasaden. Som namnet säger, beskriver den Jesu plågor och död på korset. Bildhuggaren Josep M Subirachs har skapat ett hundratal statyer, som kring denna portal visar lidandets väg, med början av förrädaren Judas kyss, via förnekelsen av Petrus, "rättegången" av Pontius Pilatus, med vägen uppför Golgata och Veronicas svettduk, till den korsfäste Kristus.

Denna kyrka tillhör inte bara religionen, den är även såväl levande kultur som kulturhistoria i högsta grad - och på så sätt väl angår oss alla.
Till vänster om porten finns det en nedgång, som leder till ett kyrkomuseum, där man får veta mer om Gaudí och hans verk, samt bland annat med hjälp av bilder kan följa hur kyrkan har vuxit under årtiondens gång. Det senare får jag en påminnelse om, när jag tittar på kupolen på andra sidan om porten. Man måste titta noga, men nästan allra högst uppe finns det en arbetare, som håller på att färdigställa verket. Detta ger en sista tankeställare om de mänskliga insatserna som behövs och behövdes för att åstadkomma dessa byggnadsverk. Visst, arkitekterna ska ha all heder för sin tankeverksamhet, som har drömt fram dessa enastående skapelserna, liksom skulptörerna, som har skapat alla vackra föremålen. Men i slutänden är det ändå mångfalden av vanliga människor, som med sina händer - och ofta med livet som insats - har byggt allt detta. Dem bör vi också ägna en tacksamhetens tanke över vad de har lyckats skapa.

Tillbaka till , eller till av

sidan skapades: 8.10.2016 by webmaster@werbeka.com