I fem år hade Ärkehertig Franz Karl och hans Sophie redan varit gifta, men äktenskapet var fortfarande barnlöst. Hans maka hade redan fått flera missfall och var ganska desperat, när en av hennes livsmedici sommaren 1829 rekommenderade en kurbehandling i Ischl.

På 1820-talet hade Franz Wirer, en läkare från Wien, upptäckt saltvattnets läkande verkan. Utgångspunkten för hans eftertanke var att det (förtunnade) saltvattnet, som utvanns ur bergen, borde ha samma sammansättning av mineraler, som havsvattnet. Vid Nordsjön hade nämligen talrika havsbad kunnat visa god framgång med förbättringar av hälsan. I Ischl hittade han en plats, som var såväl naturskön, som även hade lämplig saltförekomst. Han strävade efter en modernisering av staden och skickade sina patienter dit på kurbehandling. Därigenom var han naturligtvis en bidragande orsak till turismens utveckling i Ischl - staden tackar honom det ännu idag med en byst i kurparken.

Men tillbaka till Ärkehertiginnan Sophie: hon hade prövat på diverse behandlingar tidigare, som alla hade ett gemensamt, att de inte hade hjälpt, men hon ville inte lämna någonting oprövat. Därför tillbringade hon denna sommar i Ischl. På senhösten blev hon åter gravid och den 18. augusti nästa år föddes en son.
Denne avkomma skulle senare ingå i historien som Kejsar Franz Joseph.

Det är någorlunda förståeligt, att detta resulterade i att kejsarfamiljen och högadeln nu kom oftare till Ischl. Därför blev det även där, som man ville presentera två av hans kusiner för den unge kejsaren, så att han skulle välja ut en brud. Vad sedan hände, vet alla. Han träffade den yngre systern Sisi, förälskade sig i den knappt 16åriga flickan och förlovade sig med henne i Seeauerhuset, som senare blev till Hotel Austria, som idag har gjorts om till hembygdsmuseum.

Dagens kejsarvilla, som fortfarande bebos av Habsburgare, renoverades då och blev en present till det unga äkta paret. Därigenom blev semestern i Ischl ett givet sommarnöje för kejsarparet. 1873 lät kejsaren bygga till flyglar, så att byggnaden fick formen av ett "E". Elisabeth kände sig i alla fall bättre till mods här, för att hon kunde slippa ceremonierna vid hovet, och Franz Joseph, som begeistrad jägare, uppskattade också sin semester i Ischl. Inte minst hade han ju kanske att tacka staden för sin tillblivelse.

P.S. Beteckningen Ischl är för denna tid helt korrekt, först sedan 1906 får staden kalla sig "Bad" Ischl.