Järnvägsstationen i Gmunden ligger relativt långt ifrån centrum och dessutom uppe på berget. Naturligtvis skulle man kunna ta en taxi, men det är inte nödvändigt, eftersom stadens "brantaste stolthet", som man kallar spårvagnslinjen G, åker från stationen ner till centrum. Sannerligen gränsar det intill ett under, att en spårvagn klarar av dessa stigningar, som är uppemot 10 procent. Där skulle man hellre förvänta sig en bergbana. Men i alla fall är det en bekväm förbindelse för resenären. I centrum är ändhållplatsen vid Franz Josephs-Platz. Från den angränsande parken får man en vacker vy över sjön och stadsdelarna Traundorf och Weyer, som befinner sig på motsatta sidan.

Naturligtvis finns det en byst av kejsaren i parken, för vilken han dessutom sägs ha suttit modell själv. Bysten har gjorts av Heinrich Natter, som också är ansvarig för fontänen, som sprutar sitt vatten kring ett troll med en jättestor bergkristall på axeln. Rakt mittemot parken ligger Gmundens äldsta konditori, Grellingers. Där serveras man i exklusiv miljö inte bara gott kaffe, utan även betjäningen är vänlig och man frestas våldsamt av fruktkorgarna, fulla av läckra marsipanfrukter.

Stunden över kaffet ger tillräckligt med tid för att rekapitulera något av stadens historia. Namnet Gmunden härleder sig från ordet mynning (Gemünde på äldre tyska) och refererar naturligtvis till Traunflodens avflöde från Traunsjön. Redan år 909 blev man omnämnd i skrift för första gången och sedan 1278 är man stad. Saltdepartementet hade sitt säte här sedan 1335 och var därmed kontrollorganet för hela saltbrytningen i regionen. Gmunden var en naturlig omlastningsplats för saltet - här lastades det på större båtar, som fraktade sin last ända till Svarta Havet. Gmundens saltskepp har till och med del i en stor utrikespolitisk händelse. Det berättas att Prinz Eugen använde dessa skepp för att slå en bro över Donau vid Belgrad och på så sätt befria staden från turkarna.

Men redan tidigare bedrevs det utrikespolitik i Gmunden. Kejsare Maximilian I ingick här sitt äktenskapsavtal med Bianca Maria Sforza, från Mailand, år 1493, vilket ledde till att Mailand kom under österrikiskt styre. 1514 slöts sedan Gmundenförbundet med den ryske tsaren, som tolv år senare, efter slaget vid Mohac resulterade i att Ungern kom till Österrike.

Även ur industriell synpunkt höll sig Gmunden långt framme. Här öppnades 1836 Europas första järnvägslinje, låt vara att det "bara" var en hästjärnväg, men den ledde ända till Linz. Inte att undra på, att självmedvetandet slog så höga vågor, att Gmunden höll sig med sina egna längdmått. Än idag kan en "gmundnisk aln" respektive en "gmundnisk famn" studeras i form av två järnmåttkäppar, som finns fastsatta på huset Kirchengasse 2. Men Gmunden är även välkänd för sin keramik. Redan 1492 fanns det en krukmakare i staden och sedan 1570 finns kännetecknet för Gmundens keramik, det grönflammiga porslinet. På Rinnholzplatz finns Saltbärarbrunnen, den enda keramikbrunnen i Österrike. Staden äger sedan 1958 även ett klockspel i keramik (även detta är unikt i Österrike). Visserligen tillverkades det i Meissen, men klockorna har åtminstone gröna mönster. Fast det är dags att bryta upp igen. På min väg till pensionatet på andra sidan sjön passerar jag först "Am Graben", där turistinformationen finns, sedan kommer Stadtplatz till höger, där rådhuset står - även det i grönt, vars vackra stuckdekorationer härstammar från 1756.

 

Genom Traunporten kommer jag ut på Traunbron, som förbinder de båda delarna av staden och som in på 1900-talet fortfarande var en träbro.