François d'Angoulême eller Frans I blev redan i unga år Kung av Frankrike, när - i och med hans farbrors, Ludwig XII, död - linjen Valois-Orléans dog ut. Som hängiven jägare kom Frans I ofta till Chambord, där det befann sig redan sedan 1100-talet ett "befäst torn", som först tjänade Grevarna av Blois och senare Hertigarna av Orléans som utgångspunkt vid jakterna. Hela markområdet som hör till slottet omfattar inte mindre än 5440 ha, vilket är ungefär så stort som hela Paris. Även i våra dagar finns det fritt levande vilt där.

Jaktområdets vägar sträcker sig flera kilometer åt alla håll.	Ingången till slottet ligger mot söder, i riktning mot Italien.

Genom sitt intresse för Italien lyckades Frans inte bara att hämta Leonardo da Vinci till Frankrike, utan även att föra med sig renässansens nya tankevärld. Det är lätt att se vid slottet Chambord, till exempel här vid detta innergårdens torn. Spiraltrappan i huvudtornet är en annan sevärdhet. Den leder uppåt i en dubbel spiral. Det betyder att två människor kan gå upp samtidigt, utan att träffas.

Slottets byggnation, som påbörjades 1519, kom år 1525 till ett om än tillfälligt, så dock plötsligt slut. Frans I hade snart efter sin kröning återerövrat Mailand och på så sätt ökat på fiendskapen med Habsburgarna. Rivaliteten mellan de båda ledande huvuden i Europa hade börjat, redan när båda kandiderade om Spaniens krona, som Karl V dock vann. I slaget vid Pavia, som började den 23:e februari 1525, nästintill förintades de franska trupperna, Kungen togs till fånga och fördes till Madrid. För att bli fri igen måste Frans I året därpå underteckna freden från Madrid, som kostade honom förutom en del besittningar även 2 millioner gulddaler. Naturligtvis ströks det till en början alla statsutgifter för nya byggnader. Slottet byggdes färdigt först av Frans I son, Henrik II, liksom senare av Solkungen, Ludwig XIV. När Frans I dog år 1547 var endast donjonen (huvudtornet) och kungsflygeln klara. Kung Frans hade då tillbringat inte mer än 72 dagar i sitt nya slott.

Jag vet inte, om François skulle ha varit nöjd med utseendet av det färdiga slottet. Men utan tvekan ser det ut, som om det hade hämtas direkt ur en saga.

I varje fall väcker alla dessa små torn besökarens nyfikenhet redan när han ser dem från parkeringsplatsen.
Chambord byggdes alltså som jaktslott. "Nutrisco et extinguo" var inte minst Frans I motto, vilket ungefär betyder: "Jag livnär mig (av dem) och jag fäller dem." Med "dem" menades naturligtvis villebrådet. Än idag betonar man jakten - hela andra våningen är full av trofésamlingar och övriga ting, som har med jakt att göra. Fast vad troféer från Italien och Österrike från mitten av 1900-talet har att göra med slottet, blev inte riktigt klart för mig. De hör hit lika lite som den lokala reklamen för Chambord och produkterna, som framställs eller framställdes där. Även detta finns nämligen på andra och tredje våningen. Men nog med klagan, slottet är alltför imponerande, för att stanna upp vid sådana bisaker.

Sammanlagt finns det 426 salar i slottet, som kan nås över 77 trappor och som värms upp av eld från 282 öppna spisar. Mer än 90 av rummen kan ses. Det som ställs ut i rummen är de vanliga föremålen, såsom målningar, stora vävtapeter med historiska eller mytologiska motiv, kungliga sängar, kristallkronor, klockor, skåp, stolar - men även insignierna av den siste ägaren av Bourbonsläktet, nämligen Greven av Chambord. Denne man, som med hela sitt namn hette Henri-Charles-Ferdinand-Marie-Dieudonné de Bourbon-Artois, ansågs vid sin födelse som en gudagåva.

En gobeläng, som visar mötet mellan Hannibal och Scipio. Den förre har kommit från Karthago över Alperna med sina krigselefanter.

Han föddes nämligen först efter mordet på sin far och därigenom säkrade han dynastins legitima fortbestånd. Ministerrådet ville köpa slottet Chambord åt honom, men denna plan korsades igenom av den allmänna opinionen. Därför beslöt "Legitimisternas förening" (alltså bourbonvänliga monarkister) att köpa slottet med hjälp av donationer och överlämna det till den lille greven som doppresent. När Karl X, hans farfar, likom även Hertigen av Angoulême (som skulle ha blivit Ludwig XIX) efter Julirevolutionen 1830 abdikerade till förmån för Henri, blev tioåringen Kung som Henrik V. Fast han var tvungen, precis som farfar och farbror, att fly i exil. Även efter Februarirevolutionen 1848 och efter Frankrikes nederlag i kriget mot Preussen, försökte legitimisterna att få Greven återinsatt som kung. Sista försöket föll på att Greven själv vägrade att erkänna Trikoloren istället för kungarikets vita flagga och därmed avstod från tronen.

Galadroskerna, som man hade beställt för intåget i Paris på kröningsdagen, kom aldrig till användning och kan ännu idag i splitternytt tillstånd beundras i slottets drosksal. Henri de Bourbon-Artois dog 1883 på slott Frohsdorf i Österrike.

Före Greven av Chambord fanns det dock andra illustra invånare på slottet. Efter Frans I kom hans son Henrik II på besök, mest för att jaga, men ofta tog han då med hela familjen. Ludwig XIV kom också på jaktturer - nio gånger mellan åren 1668 och 1685. Vid två av dessa tillfällen bjöd man även på intellektuell näring, nämligen i form av premiärer av Molières teaterpjäser. Näste gäst kom från Polen. Det var Ludwig XV svärfar, Stanislas Leszynski, som hade berövats tronen i sitt hemland och sedan levde här i exil.

Fast denne man var inte alls nöjd med hur slottet sköttes och gormade vid varje tillfälle över de osunda och fuktiga rummen. Från 1746 levde Marschall Moritz von Sachsen här, tills han år 1750 föll offer för en mysteriös död. Under tiden passade han dock på att slösa bort sina pengar på vilda fester tillsammans med sin älskarinna, skådespelerskan Adrienne Lecouvreur. 1930 köpte den franska staten slottet. © Bernhard Kauntz, Västerås 2008

Tillbaka till   eller till   av  

last update: 31.5.2008 by webmaster@werbeka.com