Chenonceau kallas även för "Damernas slott", eftersom överraskande många kvinnor hade ett direkt inflytande på slottets utveckling. Därför är det på något sätt passande med de två sfinxerna, som bevakar ingången till slottsparken. Man måste gå emellan dem, när man har promenerat fram genom den långa allén. Men låt oss börja från början: Herrarna från Marques ägde här ett slott, som ockuperades av engelsmännen under det Hundraåriga Kriget.

På väg mot slottet ser man till vänster Katharina av Medicis trädgård

Efter Brétigny-fördraget, som inledde en nioårig paus i krigförandet, jagade Du Gueselin iväg engelsmännen. Men de kom tillbaka - och Chenonceau förstördes på det ena eller andra sättet (historikerna är inte eniga om vad som hände). Jean II Marques fick år 1432 av Kung Karl VII tillstånd att få bygga upp slottet igen. Han byggde det vid flodens norra strand och förband det med hjälp av en bro, som ledde till en befäst kvarn ute i strömfåran av floden Cher - en biflod till Loire. Men hans son Pierre slösade bort familjeförmögenheten och var slutligen tvungen att sälja ägorna till Thomas Bohier år 1496.

Efter diverse arvstvistigheter blev denne 1512 slutgiltigt den nye ägaren. Thomas var sekreterare vid kungarnas hov och blev adlad av Karl VIII. Till sist blev han generalguvernör i Italien och logiskt nog bodde han en stor del av tiden där. Det ankom på hans maka, Katherine Briçonnet, att sköta slottets restaurering och ombyggnad. Hon var alltså den första damen, som hade stort inflytande på slottets gestaltning. Familjen Bohier behöll de båda tornen på fastlandet, men anpassade dem till renässansens ideal. Slottet däremot byggde de ute i strömfåran på den gamla kvarnens plats. 1524 dog Thomas i Italien. Kung Frans I anordnade en posthum revision, som fann att Thomas hade stulit pengar. Antoine, den äldste sonen, kunde inte betala tillbaka så mycket som fordrades och måste sälja slottet till kronan. Frans I nyttjade det sedan som jaktslott. Nästa kvinna, som hade stort inflytande, var Diane de Poitiers.

Tornet är den äldsta delen av slottet.

Denna mätress till Henrik II var tjugo år äldre än sin älskare och styrde honom med järnhand. Normalt fick hon vad hon pekade på och en dag pekade hon på slott Chenonceau. Genom diverse finansiella transaktioner kom det att ingå i Dianes ägor. Hon lät uppföra storslagna trädgårdar och gav Philibert Delorme, en av kungens arkitekter, i uppdrag att uppföra en bro från slottet till andra stranden av Cher. Denna bro skulle täckas av ett galleri. 1556 började byggnationen. Den betalades naturligtvis av staten. Vid Henriks frånfälle var bron visserligen färdig, men av galleriet saknades varje spår. Och efter Kungens död avtog Dianes inflytande vid hovet avsevärt.

Diane de Poitiers trädgård skyddas av kraftiga murar mot översvämning.

Nu kunde äntligen Henriks maka, Katharina av Medici, få revansch för årtiondelånga förolämpningar. Hon tvingade den forna rivalen att byta Chenonceau mot Chaumont. Visserligen säger historieböckerna att avkastningen från Chaumont egentligen var bättre än den från Chenonceau och att Diane inte hade gjort någon dålig affär - men psykologiskt sett var det en triumf för Katharina. Diane hade ju fått Chenonceau av sin älskare ... Inte att undra på att Katharina kom att bo här rätt ofta, inte minst för att ge sprakande fester. Om hon bjöd Diane vid dessa tillfällen?

Galleriet över bron byggdes först under Katharina av Medicis tid.

Över ingången till kapellet finns en staty av Madonnan. I själva kapellet finns det inskrifter, som lämnades av Maria Stuarts skotska garde, daterade från åren 1543 och 1546. Under Franska Revolutionen räddade Madame Dupin kapellet genom att hon gjorde ett vedlager av den. Kyrkofönstren är dock från nyare tid, eftersom de gamla förstördes under ett bombangrepp år 1944 ... Hur passande är då inte en av inskrifterna: "Människans vrede förverkligar inte Guds rättvisa."

Luise von Lothringens säng.

Nästa dam, som präglade slottet, var Luise av Lothringen, maka till Henrik III. Hon befann sig på Chenonceau, när hon fick höra att maken hade mördats. Från och med nu klädde hon sig bara i vitt (som är kungars sorgefärg) och levde i sina mörka, med dödssymboler bemålade rum. Hon överlämnade slottet åt sin brorsdotter Francoise av Lothringen som bröllopspresent. Francoise gifte sig med Hertig César de Vendôme, en officiell, fast utomäktenskaplig son till Henrik IV.

Panelerna i hennes sovrum

Madonnan i blått skynke av Giovanni-Battista Sassoferrato, 1600-talet

Efter en del olika ägarbyten förföll slottet på 1600-talet. Böcker och konstföremål såldes, gavs bort, samt stals och uppgången dröjde ända till 1733, då Claude Dupin köpte slottet. Återigen var det Dupins maka, som gjorde slottet förtjänt av uppmärksamhet. Hon organiserade filosofiska och litterära samlingar, med berömda personer som Voltaire och Montesquieu. För sin son engagerade hon en viss Jean Jacques Rousseau som lärare. Delvis är hon att tacka för, att slottet överkom revolutionen någotsånär skadefri. Att hon var omtyckt hos befolkningen, samt det faktum att hon lämnade ut "x:et" i slottets ändelse (x-ändelsen visade på kungliga ägor), kylde ner de heta känslorna en aning. Efteråt var det Marguerite Pelouze, som lät renovera slottet. Henne måste vi tacka för de många målningarna, som finns där idag. Men till sist hade hon använt hela sin förmögenhet och förlorade slottet till en bank. Henri Menier bjöd högst vid den följande auktionen år 1913 - och hans familj äger slottet ännu idag.

Galleriet över floden Cher	Stenarna i golvet är av olika hårdhet. De vita har nötts mycket mer.	Södra utgången från galleriet

Som redan nämnt, finns det många framstående målningar i slottet - bara dessa skulle kunna motivera ett besök.

De tre gracerna av Carl Van Loo	Diana av Ambroise Dubois	Ludwig XIV av Hyacinthe Rigaud

De tre gracerna är tre av fyra systrar i de Nesles-familjen, som efter varandra samtliga hade ett förhållande med Ludwig XIV. För bilden av Diana stod Gabrielle dŽEstrées modell. Hon var älskarinna till Henrik IV och mor till César de Vendôme. Solkungen slutligen fann det inte nödvändigt att vara någon annan än sig själv ... Det man dessutom lägger märke till i slottet, är de många blomsterarrangemang, som förmodligen har valts ut med mycken kärlek och som har placerats ut med omsorg, för att gestalta omgivningen lite fryntligare.

Vad beträffar möblerna, så kan de väl endast visa hur det skulle kunna ha sett ut vid ett givet tillfälle, liksom i César de Vendômes rum (till vänster) eller det av Katharina av Medici (till höger). Glädjande är dock att möblerna tillverkades under respektive personers livstid, så att det finns rätt många exemplar från tiden. Även tak och golv är för det mesta i originalskick. Och allt detta bidrar naturligtvis till helhetsintrycket.

Gå inte bara förbi de tidigare förvaltningsbyggnaderna, när Du är på väg hem ...
Även om Du inte vill ha något kaffe och inte heller köpa någon minnespryl, så finns det här en verkligen utsökt komplettering till slottsbesöket, nämligen en samling vaxfigurer, som hänger ihop med slottet. Detta är en helt underbar idé, ty även om ingen skugga må falla över målningarna och bysterna av historiens storheter - men om man ser dem här nästan levande, får man ändå ett helt annat intryck. Bara den tidstypiska klädseln är imponerande. Kanske kan det ha varit svårt att återge ansiktsdragen perfekt, fast jag känner igen Frans I helt utom all tvivel.

Han ser verkligen ut som på alla målningarna, som jag har sett av honom. Här tas han emot av änkan till Thomas Bohier, Katherine.
I nästa scen blir det mer intimt. Här ser vi Henrik II, vid ett kärleksbesök hos en av sina älskarinnor, Diane de Poitiers.

Nu är det Katharina av Medicis tur. Vi ser hur hon instruerar Bernard Palissy, innan han ska anlägga hennes trädgård. Sen är det "den vita drottningen", Luise von Lothringen, som vi ser sörja sin make. Slutligen är det Le Primatice, som vi ser i arbete. Av denne målare från Fontainebleau-skolan finns det några tavlor i slottet.

Som avslutning en scen ur "vardagslivet" av Madame Dupin, som hon tillbringar med filosofiska diskussioner, liksom en föreläsning av Gustave Flaubert hos Madame Pelouze.

Det är förvånande och samtidigt synd att det är så få besökare som finner vägen hit till vaxkabinettet. Det är verkligen en storartad komplettering av slottsbesöket.

© Bernhard Kauntz, Wolvertem 2008

Tillbaka till   eller till   av  

last update: 10.8.2008 by webmaster@werbeka.com