Namnet Örebro härrör från de småstenar, som floder för med sig, som benämns "ör", samt naturligtvis från bron, som man byggde över detta vadställe. Viktiga landsvägar korsades här, bland annat kungarnas Eriksgata. Med andra ord ett strategiskt mycket ställe, eftersom man härifrån kunde kontrollera trafiken och därmed handeln i Mellansverige. 1364 erövrade Albrekt av Mecklenburg en fästning i Örebro. Förmodligen var det en föregångare till dagens slott, som hade byggts på en holme i Svartån. Ett försvarstorn med ringmur torde ha utgjort denna första borg, men exakt när detta fäste hade byggts, vet man inte.

Kring det följande sekelskiftet byggdes försvarsanläggningen ut, vilket dock inte hindrade Engelbrekt från att inta fästningen år 1434. Året efter förlänades han både borgen och länet, men han hade föga glädje därav, då han mördades redan ett år senare. Unionskungen Kristofer av Bayern gav slottet som morgongåva till sin hustru, Dorotea av Brandenburg, några år senare. På väg mot kungamakten belägrade Gustav Wasa fästningen, som då kallades Örebro Hus. Efter nio månader gav den danske fogden Anders Pederson upp. 1573 började Hertig Karl, som senare skulle bli Karl IX, att bygga om slottet. Han rev den medeltida fästningen och byggde ett renässansslott, omgivet av de runda tornen, som fortfarande ses idag. Han och sonen Gustav II Adolf höll senare flera riksdagar här, fastän slottet inte var färdigt. Vid riksdagen 1606 hotade Karl IX att abdikera, om han inte fick mera hjälp att slåss mot katolicismen i landet. 1610 hade han fallit offer för ett slaganfall och den femtonårige sonen höll talet till ständerna.

Året efter förklarades Gustav II Adolf här för myndig. När slottet väl blev färdigt, år 1627, var Örebros storhetstid redan över och byggnaden förföll igen. Slottet fungerade som fängelse och förråd till mitten på 1800-talet, då det renoverades grundligt efter ritningar av Carl Hårleman. Tornens kupoler revs och fick plattare tak - och renässansinslaget måste ge vika för ett mer klassicistiskt utförande. Från 1764 fungerade slottet sedan som residens åt landshövdingarna, då man byggde om kungavåningen. När det nyförmälda kungaparet, Gustaf III och Sophia Magdalena av Danmark, skulle vistas i Örebro på sin bröllopsresa, lät landshövdingen ur egen ficka förbättra några rum för högheterna. När de båda kom till staden, hade de dock redan fått nog av varandra. Gustaf lämnade sin gemål på slottet och bodde sålunda aldrig där. Då flyttade landshövdingen själv in i dessa rum. Skälen till att Gustaf och Sophie inte gillade varandra var flera.

Den utåtriktade och intelligente Gustaf avskydde sin tysta och religiösa hustru, som i sin tur inte tyckte om glammet, som Gustaf gärna omgav sig med. Äktenskapet fullbordades först några år senare - de fick också två söner - men känslorna svalnade sedan ganska raskt igen.

Vid 1810 års riksdag bodde Kung Karl XIII på slottet, när man i St. Nikolaikyrkan utsåg hans efterföljare, som ju blev Karl XIV Johann, anfadern till dagens kungaätt. En sista ombyggnad, då tornens tak höjdes igen, skedde vid århundradeskiftet till 1900-talet. Under detta sekel fungerade slottet främst som residens och kontor för länsstyrelsen. Den senare flyttade dock ut 1992 och då öppnades slottet för allmänheten. Vid shopen och receptionen, där man inhandlar biljetterna för guidningen, finns det en del av 1300-talsmuren bevarad.

Guidningen börjar på gården, där det förklaras att dörrarna härstammar från Hertig Karls tid, och att de var olika, eftersom det ju inte gick för sig att hertigen och hans maka skulle använda samma ingångsdörr. Fast i det inre leder båda dörrarna till samma trappa ... Guiden talar svenska, men levererar samma förklaringar även på en utsökt engelska, om det behövs.

Turen börjar i källaren, det forntida fängelset, där man idag istället har barnkalas vid behov. Naturligtvis fattas inte historien om Lasse-Maja, denne välkände tjuv, som ofta förövade sina dåd utklädd till kvinna - och i den utstyrseln även bland annat lyckades fly från detta fängelse. Han smygar ännu omkring i trapporna av slottet, som vi kan se på bilden till höger.

Detta kringsmygande är dock en av de absoluta höjdpunkterna, som finns att se. Slottet i övrigt är nämligen mer eller mindre tomt - man leds trappa upp och trappa ner och får för all del höra en del intressant historia, men historiens vingslag har blåsts bort genom två århundradens byråkrati, medan länsstyrelsen fritt fick härja här. Man ser väggar målade i plastfärg istället för genuin kalkrappning, rum som är tomma på möblemang eller i bästa fall utrustade med nyanskaffat sådant. Utsikten mot Svartån eller byggnaden av anrika Nerikes Allehanda hör till de mest upphetsande upplevelserna.

Nog för att fällborden i en av dagens konferenssalar har uppnått en aktningsvärd ålder, men de ser hellre ut att höra hemma i en skolmatsal från 60-talet, än att de passar som omgivning till historiska målningar. Då hjälper det inte heller att stolarna i den bredvid liggande Rikssalen har klätts med tyg, som har konturerna av slottet invävt som mönster. Trots denna brist ska all heder gå till innehållet i guidningen. Att tjänstefolket höll till i översta våningen, dit trappstegen var åtskilligt högre än längre ner, där hovfolket rörde sig, är absolut en förklaring, som höjer allmänbildningen.

Små historier, som att Gustav Vasa skämdes för sina ben och lät soldaterna ställa upp utan byxor, för att kunna välja ut en som kunde vara stand-in för kungens ben på en målning, livar upp tillställningen. Även till kanonerna finns en berättelse, som dock inte enbart är roande - åtminstone inte för den tyske turisten, som råkade ut för det ... Man hade alltid använt kanonerna till att "hälsa våren" på Valborgsmässoafton. Man fyllde dem då med material som bara skulle smälla. Men för några år sedan lossnade denna stoppning i kanonen och sköts ut rakt över Svartån till den motsatta stranden, där man sköt av benet på en åskådare.

Sedan dess finns kanonerna kvar endast för påseende.

Utan tvekan är den guidade turen att rekommendera - det är den som gör besöket minnesvärt.