Borgen i Ljubljana har ett utmärkt läge. I mitten av gamla stan finns det en 376 meter hög kulle. Där ligger den - en enastående plats för en fästning. År 1106 ärvde Hertigarna av Kärnten (idag i Österrike), släktet Spanheim, området. Redan vid den tiden fanns det kanske en enkel försvarsbyggnad i trä. Från andra hälften av 1100-talet har man hittat mynt, som förmodligen har slagits på fästningen. Det var även Spanheims, som för första gången nämnde Ljubljana i skrift (med det tyska namnet Laibach).

Dessutom gav de staden stadsrättigheter. Under 1200-talet byggdes så den så kallade "Spanheim-fästningen", som hertigarna lät uppföra i sten. Men redan 1269 dog släktet Spanheim ut och året efter erövrade den tjeckiska kungen, Ottokar II Přemysl, Spanheimernas ägor. 1335 blev Krain (det tyska namnet på dagens Slovenien) ett av Habsburgarnas kronländer, vilket det sedan förblev i nästan 600 år. Borgens försvarsanläggningar förstärktes av Kejsare Friedrich III i den milda grad, att man till och med talar om en "tredje borg". Dessutom fick Ljubljana en stadsmur, som även den befästes mer och mer under 1400-talet, inte minst eftersom turkarna under sitt tåg genom Europa även kom till Ljubljana. Första gången hände det år 1415. Kapellet hör till de äldsta, bevarade delarna av borgen. Det är från 1489 och är vigt åt den helige Georg. Fast det mest intressanta här är inte den religiösa delen, utan tak- och delvis väggmålningarna.

Dessa härstammar från renoveringen år 1747 och visar Krains landhövdingars vapen. Naturligtvis är allt skrivet på tyska. Även två av tornen byggdes under 1400-talet - den övriga bebyggelsen är från 1500- och 1600-talet. Efter medeltiden blev borgen hellre ett hot än ett skydd mot befolkningen i omgivningen. Detta berodde på att det fanns hela två ammunitionstorn på borgen - ett för kejsaren och ett för länsherren. Under åren 1630, 1686 och 1737 slog blixten ner i dem ...

Kejsare Joseph II (1756 - 1790) omdanade fästningen till ett fängelse, något som den förblev till Andra världskrigets slut, med undantag för de napoleonska ockupationerna under åren 1797 och 1809. Men hade Napoleon inte kommit, hade man förmodligen rivit borgen. Förvaltningen i Wien var på väg att göra det, fastän ortsbefolkningen var emot. (Åtminstone någonting, som Napoleon var bra för ...) Naturligtvis skedde det flera ombyggnationer under denna långa tid. 1848 rev man det gamla försvartornet och byggde istället utsiktstornet, vars stil skiljer sig tydligt från resten av borgen. Å andra sidan är utsikten definitivt värd att ses. Det påstås att man vid klara dagar kan se en tredjedel av Slovenien därifrån. År 1905 köpte borgmästaren Ivan Hribar borgen från staten. Efter nästan tio års diskussioner blev köpesumman 60.200 österrikiska kronor. Sedan dess är den i stadens ägo. 1969 började man med storskaliga saneringsarbeten, som förde med sig en nyorientering av borgens betydelse.

Här ville man skapa ett kulturellt centrum, som dels var intressant för turisterna, till exempel för utsiktens skull, dels också för lokalbefolkningen, som skulle kunna övervara diverse evenemang på borgen. Man når fästningen över en gångväg från gamla stan. Men detta kräver, åtminstone på ditvägen, en hel del ansträngning. Vill man ha det bekvämare, kan man åka upp med ett speciellt turisttåg eller man kan ta bergbanan, som togs i drift år 2007. Har man väl kommit upp, ser man på gården att borgens yta grovt sett motsvarar en femhörning, samt att byggnaderna har fästs vid yttermurarna. Härifrån kan man nå alla borgens delar. Åtminstone teoretiskt, ty vid renoveringen har man gjort om de olika byggnaderna, så att de tjänar andra behov. Så är till exempel stensalen (på bilden, liksom även bågskyttetornet och försvarsmuren) ombyggd till restaurang, i Erasmustornet finns turistinformationen, i andra delar en shop, ett café och framför allt även ett museum.

Tyvärr lämnar alla dessa "nymodigheter" inte mycket kvar av en fästnings atmosfär. Allting är vittkalkat och "glashuset" på gården må vara praktiskt vid dåligt väder, men passar inte riktigt i en gammal borg. Dessutom är många salar stängda för besökarna. ...

Fast det finns en del saker, som är värda att bli nämnda. Om Erasmustornet, eller rättare sagt, om mannen, som man har namngivit tornet efter, finns det en historia. Den vill jag inte undanhålla. Erasmus Jamski levde på 1400-talet. Han var av adel och mycket snarvred. En vacker dag stack han ner en armékommendent i vredesmod. Landshövdingen beslutade att låsa in honom - just i detta Erasmustorn. Men han lyckades fly och drog sig tillbaka till sin egen Predjamskiborg. Visserligen belägrades han där av armén, men borgen föll inte. Slutligen mutade man en tjänare. Denne skulle ge ett tecken, när slottsherren var på toaletten. Sagt och gjort. Sedan sköt hela armén på just det stället, där toaletten befann sig - och där drog Erasmus sitt sista andetag. På Friedrichstornet (på bilden intill), uppkallat efter Kejsare Friedrich III, befinner sig även dess kända valspråk: AEIOU. Ännu idag finns det nya gissningar, vad det skulle kunna betyda - och det finns ett otal förslag.

De mest trovärdiga är dock: Alles Erdreich ist Österreich untertan, respektive på Latin: Austria est imperare orbi universo, som i princip betyder samma sak, nämligen "Österrike ska härska över hela världen". På den plats, där idag utsiktstornet befinner sig, stod förr stadspiparnas torn och där fanns också den gamla ingången till borgen. Stadspiparna var en blåsorkester, som dagligen vid klockan elva spelade musik. Men de var också väktare och brandskyddsmän. Från sin utsiktspost kunde de se, när det blev en eldsvåda i stan. Då hängde de ut ett rött tygstycke under dagtid, eller på natten en lampa, så att man skulle kunna se det från staden. Utsiktstornets nedre del är ännu bevarad i sin ursprungliga form. Utställningen i museet handlar uteslutande om Sloveniens historia, med början i den Yngre stenåldern, över Romartiden till den nyaste historien. Det är naturligtvis inte ointressant, men om man har varit på Nationalmuseet dagen innan, är det en ren upprepning. Dessutom visas här bara kopior av föremålen.

Men det finns ändå en hel del intressanta saker att lägga märke till. Här i området har man hittat den äldsta flöjten, som tillverkats. Den är cirka 45000 år gammal - och framställdes därför förmodligen redan av en Neandertalare. Tiden för framträdandet av vår typ, Homo sapiens, anges ju normalt med 40000 före Kristus. Naturligtvis ställer sig frågan om vår art är några tusen år äldre än man tror, eller om neandertalarna har gått igenom en stegvis förändring, så att de utvecklade ett estetiskt sinne - även om det senare inte helt överensstämmer med forskningen.

Å andra sidan har det hänt tidigare att vetenskapen har följt falska teorier ...
I museet ser man vidare, att marken häromking har varit fast bebott sen 5000 år. På den tiden levde man dock i hyddor på pålar, eftersom området kring floden var mycket sankt. Och därifrån går det fram till nytiden och ett självständigt Slovenien. På tal om detta har jag hittat ytterligare nåt i utställningen:

I gränsfördraget i Rapallo handlade det om kustregionen vid Adriatiska havet. Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike (det hette så till 1929, sen blev det Jugoslavien) hoppades att man skulle tilldelas områdena på östra sidan av Adriatiska havet, som hade ockuperats av Italien. Men så var inte fallet. Italien hade redan ett år tidigare fått området kring Triest, nu blev omgivningen av Rijeka till fristaten Fiume. Det dröjde till efter Andra världskriget innan Rijeka åter hamnade under jugoslaviskt styre.

En utflykt till borgen är ett måste, när man är i Ljubljana, inte minst för utsiktens skull. Även utställningen är utan tvivel intressant (om man inte har varit på nationalmuseet innan). Om du vill veta mer om själva byggnaden, rekommenderar jag att du fixar lite information om borgen i förväg - då har du redan lite bakgrund klart för dig, när du kommer dit.